Stanley Cup-finalen 2019, del 19

Att försöka vinna Stanley Cup beskrivs ofta som att försöka bestiga Mount Everest.
Det är, menar många, lika svårt och krävande och utmattande och riskabelt – ja, riskabelt i alla fall i emotionell mening.
Om den liknelsen stämmer börjar vi nu, när vi trängt så djupt in i skådespelet att vi har tre etapper i protokollet, närma oss den sista, ohyggliga stigningen mot toppen.
De båda grupperna som strider om att komma upp först – och samtidigt få knuffa ner rivalerna från hela jävla berget – har lämnat läger 4 på 8000 meters höjd och stävar vidare mot den smala bergskammen Cornice Traverse och därefter mot fruktade utsprånget Hillary Step.
Det är hinder bara de skickligaste och djärvaste och mest uthålliga bemästrar och åtskilliga är de som vikit ner sig och gett upp innan de kommit ens halvvägs. Ja, några som varit där och vet hur vansinnigt mycket som krävs, exempelvis Pittsburgh Penguins, snörade av sig pjäxorna och hängde in ishackorna redan nere i baslägret i år. De insåg att de inte skulle orka en gång till och gav fan i att klättra överhuvudtaget.
Men the two last standing i 2019-expeditionen stormar utan minsta tvekan, och utan syrgas, uppåt i den omöjligt tunna atmosfären – fast beslutna att krångla sig förbi de där sista passagerna, vad det än kostar och hur ont det än gör.
Teamet från Boston i Massachusetts har just nu ett litet försprång och ikväll, när fjärde sträckan ska tillryggaläggas, fullkomligen strålar mannamodet och viljekraften och motivationen om dem. De ser det som sin mission, sitt kall, sin heliga uppgift att rycka och dryga ut avståndet så dramatiskt att motståndarna ser det som oöverkomligt och börjar halka utför på den branta glaciären.
Flera äventyrare i manskapet har varit uppe på de här sanslösa höjderna förr, de har sett the glory of the mountaintop och de vill inget hellre i livet än att få se den igen – ihop med sina nya, unga klättringskamrater.
De vet också, tack vare sin erfarenhet, att man inte kan, inte FÅR, försätta chansen att döda loppet när medtävlaren blottar strupen. Eljest hämtar han in försprånget och sedan kan precis vad som helst hända.
Samtidigt är teamet från St Louis, som representerar en organisation som inte varit i närheten av Himalayas moln på ett halvt sekel, lika besatta av sin plan på att komma ikapp och utjämna kapplöpningen.

De kommer inte bry sig om branta stup, knakande is under fötterna, rep på väg att gå av eller varningar från Nepals bästa sherpas – de ska framåt, uppåt och vidare, no matter what.
Det borgar för en magnifik föreställning här i Enterprise Center i The Lou ikväll
Spelarna på isen ser den snöklädda Mount Everest-toppen framför sig – och de ska dit.
Till varje pris.
Klara, färdiga – kör!
• • •
Missmodet i St. Louis efter Game 3 höll i sig i ett knappt dygn.
Sedan började ropen höras igen:
– Play Gloria!
Nu ekar de överallt – precis som i lördags.
Staden som aldrig slutar längta har återfått sitt hopp och sin tro och är redo för en ny urladdning öronbedövande eufori.
Jo, alla är medvetna om att en ny förlust antagligen beseglar bluesmännens öde, men framförallt vet de att en seger öppnar vägen till den där bergstoppen igen.
Det blir svårt, absolut, Bruins såg satan så kungliga ut i förrgår, men momentum har haft en tendens att svänga tvärt i det här slutspelet – och i den här finalen – och som Chief Berube konstaterade igår:
Blues förlorade Game 3 även mot Winnipeg, Dallas och San Jose. Här är de, i final, i alla fall.
Så chansen finns att vi får se och höra en hel stad svänga till ”Gloria” framåt natten.
• • •
När Vegas åkte mot San Jose – på tveksamma grunder är det bäst att påpeka; annars kommer det omedelbart rasande mail från Golden Knights-fans – tänkte jag att well, då slipper jag i alla fall blåsa hål i plånboken på craps i år.
Men nu har det naturligtvis visat sig att det finns kasinon i St. Louis också, och efter några dygns bestämt motstånd hängde jag i går kväll med några förtappade själar dit och klart som pucken i plocken – det gick åt helvete.
Jag var för defensiv när bordet var hett och när det kallnade hade jag inte tillräckliga tillgångar för att hålla mig flytande särskilt länge.
– Man får aldrig glömma forecheckingen, som en kanadick vid namn Pierre påpekade när de sista markerna försvann
Precis.
Man får inte heller glömma att det strider mot viktiga principer att spela på kasinon som ligger någon annanstans än i Nevada.
• • •
– Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott, kan Sunken som en annan Evert Taube sjunga när han alldeles strax dundrar ut på isen
För yes – Bodens finest återvänder ju ikväll. Straffet för Grzelyck-tacklingen är avtjänat och avstängning över.
Räkna med att gnistorna kommer slå om honom som de gjorde när gubbarna svetsade i gamla rälsverket i Borlänge på 70-talet.
Redan när han går genom omklädningsrummet efter morgonvärmningen ser han ut som att han skulle kunna äta upp en hel björnflock.
Rå.
Så kan det bli när den sortens krigare tvingas sitta och titta på match under vad han själv beskrev som ”en kväll som pågick för evigt”.
– Klart jag är laddad. Jag vill hjälpa laget och det ska bli jäkligt kul att få chansen att göra det igen, säger han nu.
Och man kan nästan höra introt till ”Gloria” när han framför den meningen…
• • •
Igår kväll var det också ny mediabankett, Missouri style, men den krockade med andra basketfinalen och den vägrade NHL visa på sitt evenemang.
”Konkurrerande liga”, löd förklaringen.
Så smått kan de stora tänka.
Det slutade med att många från north of the border istället gick på sportbar, för de är djupt engagerade i Raptors öde, och så blev banketten en halvmesyr.
Så dumt.
• • •
Bruins verkar ha betydligt tuffare musiksmak än Laura Branigan-diggande Blues.
När vi denna morgon stor och väntar på att bli insläppta dånar klassisk hip hop i hela korridoren utanför.

Först kör de 50 Cents ”P.I.M.P” och sedan Eminems ”No Afraid” – på en volym som får det att fladdra i skjortkragarna på de väluppfostrade hockeyskribenterna.
Och se, Papa Baloo kan sina rappare…
• • •
Skränfocken från Järfälla – Holmgren – har upplysts om att ni tyckte att han skrek för lite i lördags och lovar bättring ikväll.
– Det var ju ingen spänning. Jag kan inte hålla på och skrika när någon gör 5-0. Men det blir mer drama i den här matchen och då ska ni få höra, säger han.
Ha öronpropparna redo.
• • •
Ur svenskt perspektiv är det inte riktigt lika spännande som i fjol, när vi jagade i hasorna på Rasmus Dahlin en hel dag i Washington.
Men lite sjunger det till i själen även när årets kull av top-prospects, med omsusade Jack Hughes i spetsen, idag dyker upp för det årliga finalbesöket.

Det är alltid en sann kick att se hur storögda och tagna och impade de blyga små ynglingarna blir när de får denna första glimt av världen som blir deras efter draften om tre veckor.
De försöker göra ett coolt av avmätt intryck men lyckas aldrig riktigt. Det här är för stort och de kan bara inte fatta att de snart ska spela mot ikonerna och hjältarna de får skaka hand med under eftermiddagen.
Men det ska de.
Välkomna till era gyllene liv, pojkar.
• • •
Hon bevakade sin första Stanley Cup-final redan 1993, när Canadiens slog Kings, och har varit en av den här bloggens mest älskade sidekicks sedan 2007 års batalj mellan Ducks och Senators.
Så på många sätt känns det som årets final börjar på riktigt när Varpu idag äntligen kliver in i pressrummet.
– Vilken skitfinal. Men man måste ju se den, gör hon klart och slänger sedan, på traditionellt vis, åt bloggen lite finsk lakrits.
• • •
Enda trista är att Kaapo Kakko – apropå finska stjärnor alltså – inte dyker upp.
Han var inte på combine i Buffalo heller.
Enligt skvallret beror det på att han inte tycker att han talar tillräckligt bra engelska och är rädd att göra bort sig.
Men vadå, de flesta amerikaner kan inte heller tala engelska. Det är bara att babbla på.
• • •
Det bara fortsätter.
Åtminstone tio gånger per dag kommer det nån från nordamerikansk kollega och frågar:
– Du, har du nån inside om var Erik Karlsson hamnar?
Hur skulle jag kunna ha det? Tror dom att han ringer mig och säger att ”du, Biffen, det lutar åt Rangers men berätta inte för nån”.
Hallå, jag är en enkel smed från Borlänge – inte oraklet i Delfi.
• • •
Bruins har, helt originellt och djärvt, dekorerat omklädningsrummet fullt med foton på firandet vid tidigare Stanley Cup-triumfer
Så uppfriskande. Det brukar ju vara sånt hyssjande om att man inte ens ska tänka på vad som står på spel utan endast fokusera på en match i det förbannade taget, men i björnidet skiter de uppenbart i sånt.
”Kolla”, säger papa Sweeney, ”det här kan ni också få vara med om bara ni vänner de här jävla matcherna”.
Fast det är klart, det blir inte så kul att packa ner de bilderna om allt går åt skogen,.
• • •
Jag fryser om händerna.
• • •
Vi är inte bara garanterade nya svenska namn i den mytomspunna bucklan.
Även den betydligt mindre uppmärksammade – och mindre roliga – listan över svenskar som förlorat minst en Stanley Cup-final blir längre inom en vecka eller så.
Så här ser den ut just nu.

2 FÖRLUSTER
Kjell Samuelsson (med Philadelphia 1987 och 1997, 3-4 mot Edmonton och 0-4 mot Detroit)
Nicklas Lidström (med Detroit 1995 och 2009, 0-4 mot New Jersey och 3-4 mot Pittsburgh)
Mikael Samuelsson (med Detroit 2009 och med Vancouver 2011, 3-4 mot Pittsburgh och 3-4 mot Boston)
Anton Strålman (med NY Rangers 2014 och med Tampa 2015, 1-4 mot LA Kings och 2-4 mot Chicago)

1 FÖRLUST
Anders Hedberg och Ulf Nilson (med New York Rangers 1979, 1-4 mot Montreal), Kent-Erik Andersson (med Minnesota North Stars, 1-4 mot NY Islanders), Thomas Gradin, Lars Lindgren, Lars Molin, Peo Brasar och Anders Eldebrink (med Vancouver Canucks 1982, 0-4 mot NY Islanders), Willy Lindström (med Edmonton Oilers 1983, 0-4 mot NY Islanders), Stefan Persson, Anders Kallur, Tomas Jonsson och Mats Hallin (med NY Islanders 1984, 1-4 mot Edmonton Oilers), Pelle Lindbergh och Thomas Eriksson (med Philadelphia Flyers 1985, 1-4 mot Edmonton Oilers), Håkan Loob (med Calgary Flames 1986, 1-4 mot Montreal Canadiens), Per-Erik Eklund (med Philadelphia 1987, 3-4 mot Edmonton), Michael Thelvén (med Boston 1988, 0-4 mot Edmonton), Mats Näslund (med Montreal 1989, 2-4 mot Calgary), Ulf Dahlén (med Minnesota North Stars, 2-4 mot Pittsburgh), Tomas Sandström (med LA Kings 1993, 1-4 mot Montreal), Johan Garpenlöv (med Florida 1996, 0-4 mot Colorado), Mikael Renberg (med Philadelphia 1997, 0-4 mot Detroit), Calle Johansson (med Washington 1998, 0-4 mot Detroit), Niclas Wallin och Tommy Westerlund (med Carolina 2002, 1-4 mot Detroit), Niclas Hävelid, Patrik Kjellberg, Samuel Påhlsson och Fredrik Olausson (med Anaheim 2003, 3-4 mot New Jersey), Marcus Nilson (med Calgary 2004, 3-4 mot Tampa), Dick Tärnström (med Edmonton 2006, 3-4 mot Carolina), Daniel Alfredsson (med Ottawa 2007, 1-4 mot Anaheim), Tomas Holmström, Henrik Zetterberg, Johan Franzén, Niklas Kronwall, Andreas Lilja och Jonathan Ericsson (med Detroit 2009, 3-4 mot Pittsburgh), Johan Backlund (med Philadelphia 2010, 2-4 mot Chicago), Daniel Sedin, Henrik Sedin och Alex Edler (med Vancouver 2011, 3-4 mot Boston), Henrik Tallinder, Johan Hedberg, Jacob Josefson och Adam Larsson (med New Jersey 2012, 2-4 mot LA Kings), Carl Söderberg (med Boston 2013, 2-4 mot Chicago), Henrik Lundqvist och Carl Hagelin (med NY Rangers 2014, 1-4 mot LA Kings), Victor Hedman (med Tampa 2015, mot Chicago), Melker Karlsson (med San Jose 2016, 2-4 mot Pittsburgh), Filip Forsberg, Viktor Arvidsson, Mattias Ekholm, Calle Järnkrok och Pontus Åberg (med Nashville 2017, 2-4 mot Pittsburgh), William Karlsson och Oskar Lindberg (med Vegas 2018, 1-4 mot Washington).
Mest synd är det om Strålle, för även om Lidas, Big Kjell och Micke Samuelsson också varit med och förlorat två finaler har de även vunnit – Lidas som bekant fyra gånger, till och med.
Det har inte Strålle.
Däremot har han samtidigt varit med och förlorat tre konferensfinaler – med Rangers mot New Jersey 2012 och med Tampa mot Pittsburgh och Washington, 2016 respektive 2018.
Herregud, kan inte hockeygudarna förbarma sig någon gång? Strålle är inte antikrist bara för att han lyssnar på så mycket djävulsk musik…
• • •
Bloggen har en lila slips idag – till beige kavaj, svart skjorta och svarta byxor.
Vi börjar med andra ord bli lite vågade nu.
Kalla mig Babsan.
• • •
Blues egen bostonit, Zach Sanford, gjorde så bra intryck på Chief i förrgår att han får stanna i laguppställningen. Ut, när Sunken återvänder, åker istället Robby Fabbri.
Samtidigt kliver Vince Dunn in i backbesättningen igen, medan Bortuzzo får sitta på läktaren.
Bra saker för hemmalaget, alltihop.
• • •
NHL, och Stanley Cup-finalen, hör långtifrån till det största en tv-jätte som NBC gör.
Ända är personalstyrkan de skickar hit, och till Boston, enorm.
Vi snackar hundratals personer i olika befattningar, från Doc Emrick till ljudtekniker, kameramän, kockar, bildproducenter, elektriker, rörmokare (nä, där ljög jag; men det är så kul att skriva ordet rörmokare…), säkerhetsbiffar, scriptor, sminköser, chaufförer, ljustekniker och såna som bara bär en massa utrustning fram och tillbaka hela tiden.
Just här i Enterprise delar vi utrymme med dem hela tiden, för de har kört in de jättelika produktionsbussarna – från vilka det går miljontals mil kablar åt alla håll och kanter – i utrymmena bakom zamboni-entrén och just där har vi också vårt mediacenter och ja, den enkle smeden från Borlänge häpnar över vilka resurser det finns hos såna bolag.

• • •
Efter fiaskot på kasinot skulle jag verkligen behöva vinna goalwinning-poolen idag – och vem tror ni jag drar då?
Brandon ”8 mål på tre säsonger” Carlo.
Morsning korsning.
Fast Tommi från finska Yle vann på Brooks Orpik ifjol, så jag antar att allt kan hända.
• • •
Jocke Nordström är hyggligt nöjd med sitt slutspelsskägg, det längsta han någonsin haft.
– Fast det fick gärna vara lite här på sidorna också, ler han och drar i några fjun på kinderna.
Jag har samma problem. Försöker jag spara ut riktigt långt skägg får jag bara en fånig skepparkrans.
Man skulle ha det som Mojo Johansson istället, som börjat utveckla den verkliga Jesus-looken nu.
– Ja, instämmer Nordy, han har verkligen grymt skägg. Det är riktigt tjockt och det är jämnt fördelat.
Med det vinner han SM-guldet i år, för på Blues-sidan ser det tämligen skralt ut på den punkten.
• • •
Här har vi den nordamerikanska hockeyjournalistikens Lennon & McCartney – Scott Burnside och Pierre LeBrun, efter många år på ESPN (och diverse tv-kanaler) nu återförenade på The Athletic.

De har med åren också blivit två av mina allra bästa vänner och ser under såna här resor till att livet alltid blir fruktansvärt roligt, så jag ville bara ge dem en shoutout och uttrycka min, well, kärlek.
• • •
Ingen mindre än Gary Clark Jr har stått för den musikaliska underhållningen under folkfesten på gatorna runt Enterprise timmarna innan puckdrop.

Det kallar jag klass.
• • •
Ska Blues ha minsta chans i afton måste de, som alla vet, sluta ta utvisningar.
Men inte bara det.

De måste sluta bitcha om dem de åker på också.
Er bloggare ryckte omedelbart till när Chief började grymta om bedömningen igår, för ojvoj – är det något jag lärt mig under de fjorton Stanley Cup-slutspel jag bevakat så är det att lagen som börjar gnälla på domare och annat de inte har kontroll över alltid, alltid är i trubbel.
Shut up and play, det borde vara parollen i det omklädningsrummet nu.
• • •
Barry Melrose ser när jag drar Brandon Carlo i lotteriet och skrattar högt.
Hrmf.
• • •
Just när jag slår ner de här tangenterna är det en och en halv timme kvar till matchstart och jag har redan passerat 15 000 tecken.
Som jämförelse brukar ett vanligt grundserieintro från Garden vara på 6000 tecken…
Och inte är jag färdig heller.
Förlåt, men ju närmare det stora avgörandet vi kommer, desto mer till mig blir jag. Det går inte att stoppa.
• • •
Hur det går ikväll har jag förstås ingen aning om, men oavsett slutresultatet kommer Alex Steen pricka in karriärens första finalmål.
Kom ihåg var ni…ja, och så vidare.
• • •
”Tänk så mycket jag missade för att jag var rädd att missa det”, sa en gång brasilianske författaren Paulo Coelho.
Och satte därmed tummen rakt i en sanning som är oerhört viktig för alla som spelar de stora drömmarnas hockeymatcher.
Man får inte vara rädd att förlora – för då förlorar man.
Skotten måste avlossas, passningarna slås, tacklingarna sättas in och finternas utföras.
Bara så, genom att omfamna möjligheten istället för att frukta den, kan man få sin dröm uppfylld.
• • •
När Barack Obama dök upp i Scotiabank Arena i Toronto igår, på basketfinalen, och zoomades in i jumbotronen ställde sig hela hallen upp och skanderade ”MVP, MVP, MVP”.
Kan vi inte få se nåt sånt på en hockeyfinal också?
• • •
Torey Krug stod för fyra poäng i förra matchen – och det är det bara nio andra backar i historien som gjort i en final tidigare.
Så plötsligt är även han indragen i Conn Smythe-diskussionen.
• • •
Sebbe på Svenska Fans sjöng fint på sportbaren igår.
Gamle Britney Spears-hits, främst.
Det har hans podcast-partners, Viberg och Robin Fredriksson, lovat förhöra honom i nästa avsnitt.
• • •
Dopaminet pumpar , endorfinet sjuder, adrenalinet fräser.
Det känns i hela kroppen, i hela systemet, att vi ska se en mighty, mighty Stanley Cup-final igen.
Och i horisonten tornar det upp sig, massivet där det ena av de två lagen förr eller senare står och ropar:
– I’ve been to the mountaintop and I have seen the glory…