Stanley Cup-finalen 2019, del 25

– This is the stuff that you see and hear with your heart and your stomach!
Så säger magnifike CBC-kommentatorn Jim Hughson i en av sekvenserna, tagen från något episkt drama på 90-talet, i den klassiska Stanley Cup-preview den kanadensiska kanalen klippte ihop inför 2013 års högtid.
Just där, i den metafysiska dimensionen, vill jag påstå att årets final har landat nu.
Den kändes lite nattstånden på förhand och den började med något som skulle kunna beskrivas som en axelryckning.
Men under fjärde ronden i St. Louis i måndag bytte den skepnad och karaktär. Den fick huggtänder och muskler och en ande större än livet själv – och blev en hockeypjäs av den sort man verkligen tar in med alla sinnen.
Det är inte alldeles lätt att förklara, men de mest explosiva och sprakande momenten i den matchen tog hela duellen in i en ny sfär – en där spelarna på ren vilja och inspiration plötsligt börjar göra saker de egentligen inte kan – och åtminstone jag upplevde en rent fysisk sensation.
Hjärtat dunkade, magsäcken drogs samman, svett trängde fram i pannan, fötterna tryckte upp mig ur stolen – och när jag tittade åt sidan kunde jag konstatera att det börjat lysa av hänförelse och extas i ögon som sett allt och lite till.
Det var som om de gamla männen som ögonen tillhörde tänkte på det Hughson – eller om det är John Forslund – säger i ett annat tidlöst klipp i den där 2013-trailern:
– I wish thist could go on forever.
För inget är större än den där effekten, när hela kroppen reagerar på det som synnerven förmedlar. Inget förstärker själva livskänslan på samma sätt. Inget gör tillvaron lika vacker och underbar.
Nu, ikväll, finns en mycket god chans att vi, sagolikt nog, får vara med om det en gång till.
För vi är ju framme vid femte striden i 2019 års Stanley Cup-slag och när den framåt natten nått sin slutpunkt har ena kombattanten skaffat sig heligt slagläge.
Därför kommer både Bruins och Blues försöka göra det omöjliga och häva sig upp på en ännu högre nivå och spela ännu större hockey.
Det är så jag tappar andan bara jag tänker på det.
Känn er välkomna på galaföreställning, kära, nationaldagsfirande vänner i spåret.
Var redo på att det kommer att kännas – fysiskt k ä n n a s – den här gången…
• • •
Bekräftat:
Zdeno Chara spelar ikväll.
Fast han brutit käken.
– Så här långt in i slutspelet har alla skador och utmaningar som måste bemästras om det ska gå att spela. Det är ingen skillnad på mig och någon annan, hälsar den slovakiske jätten via Bruins PR-nissar enär han inte kan prata och således inte ger några intervjuer efter morgonvärmningen.
Försök ta in det.
De skruvar alltså ihop käften på karln, sätter på honom heltäckande visir – och så åker han ut och spelar i en Stanley Cup-final.
Kan man skicka Bragdguldet till Centraleuropa?
Så vadå om han inte förmår prestera på maximal förmåga? De lagkamrater som ser vad han är redo att göra för dem kommer köra rakt genom sargen bara för att vinna åt Big Z.
• • •
Vanligt amerikanskt skämt just nu:
Vad kallar man en kanadensisk basketspelare?
Dålig skridskoåkare.
Ho ho ho!
Fast det hindrar inte att Toronto Raptors faktiskt knäppte gudomliga Golden State Warriors i Oakland igår kväll – och på Beerworks på Canal Street i Beantown på andra sidan kontinenten jublade 40 hockeyjournalister från The Great North så asfalten utanför sprack.
Sen blev det, ja, fest.
Good times, eh.
• • •
Varannan kväll yster björndans, varannan kväll ångande bluesrock….
Så har dynamiken i den här finalserien sett ut fram till nu.
I match ett och tre satte Bruins tonen och tvingade Blues till underkastelse, i match två och fyra var det precis tvärtom.
Frågan är:
Kan Blues bryta det mönstret och ”force their will” på Bruins för andra gången i rad och skaffa sig matchboll inför säsongens sista show i Enterprise?
Well, förr eller senare måste de, eljest vinner Bruins – senast i Game 7 här i Gaaaden om en knapp vecka – och ska sagan de skrivit den här säsongen fulländas bör det ske ikväll.
Men jag vet inte, jag tycker det låter som att orkestern spelar upp för björndans ikväll igen…
• • •
Det har väckt viss munterhet i medialeden att Sportbladet i sin rewrite av hans scoop om att Erik Karlsson kan vara på G till både Ottawa och Montreal kallade Ottawa Sun-legendaren Don Brennan för Dan Brennan.
– Hi Dan, hälsar alla plötsligt.
Ah, kanske behöver man vara här, och känna Don, för att förstå det lustiga i den situationen.
• • •
Nu börjar det bli trångt i greenroom, där spelarnas närmaste huserar före och efter matcherna.
Ju närmare det slutgiltiga avgörandet vi kommer, desto fler släktingar och vänner från hela världen droppar in.
Mojo Johansson har till exempel brorsan Martin – ni vet, Färjestad-stjärnan – på besök nu.
– Jäkligt kul. Vi har ju länge spelat på varsin kontinent och därför inte kunnat se så mycket av varandra. Men nu är han här och jag är glad över att ha det stödet, säger Mojo.
På frågan vem av bröderna som egentligen är snabbast, vilket ju många undrat genom åren, svarar han med ett brett flin mitt i Jesus-skägget
– Om det bara gäller att åka rakt fram är nog han snabbast. Men om vi ska vända också, då tar jag honom.
• • •
Nyopererade EK65 var förresten på basketfinalen i Oakland igår.
I Warriors-jersey.
Det ser muttrande kanadensare här i B-town som förräderi, men vadå, Erik har ju en svensk i Golden State och även om Kanada nu är hans andra hemland är Sverige fortfarande det första.
Här är han med min kompis NBA-Mark, tidigare känd som NHL-Mark.

• • •
Har Marchand-Bergeron-Pastrnak-formationen tankat med raketbränsle ikväll – eller med vanligt, 95-oktanigt, blyfritt?
Svaret på den frågan avgör antagligen Bruins öde.
Senast var Sunny Side Up från Boden där och drog ut slangen till pumpen hela tiden, men honom och Stänkarn och Barbashev kan coach Cassidy åtminstone tidvis matcha andra mot ikväll, så det är i hög grad upp till stjärnorna själva.
• • •
Det bor något så egendomligt som en infrastrukturnörd i Baloo och jag måste återigen få ta tillfället i akt och hylla Bostons tunnelbana. Jag är lite kär i dess små, rälsbussliknande tåg, de korta avstånden mellan stationerna – och stationerna i sig, den ena påfallande olik den andra.
Den går rakt in på topptiolistan över de t-banor jag åkt, ihop med New York, Tokyo, London, Paris, Rom, Istanbul, Stockholm, Chicago och Washington.
• • •
Det slutar aldrig vara coolt att stå nånstans och se Larry Robinson – numer senior konsult åt Blues – gå förbi.
• • •
Sitter en stund och undrar vad fan jag ska skriva och ber till slut Mowgli Ekeliw om ett uttalandet om kvällens match.
Så här svarar han:
”Nåt säger mig… skräll. St Louis lyckas vinna.
Därmed blir det förmodligen tvärtom, klar Boston-seger, men har lite Blues-feeling.”
Nu vet ni det.
• • •
Diskussionen om Conn Smythe håller på att intensifieras.
På söndag kan det vara skarpt läge.
Om Bruins vinner är det inget snack, och faktum är att Tuukka mycket väl kan vara med i diskussionen även om de inte gör det, men vem ska man rösta på om det är Blues som får en dejt med Stanley?
Det är i så oerhört hög utsträckning som LAG de författat sin saga, så att plocka enskilda korn ur den känns lite fel.
Men jag antar att namnen Tarasenko, Schwartz, Binnington och Pietrangelo kommer upp.
Om vi nu inte, som Blues-legenden Darren Panger förslår i en korridor en dag, ska skrälla och ge det till Sunken.
– Han har varit lika viktig som någon annan, menar han.
Det vore nåt.
Den gyllene listan över svenskar som vunnit det finaste individuella priset av dem alla skulle i så fall bestå av Nicklas Lidström, Henrik Zetterberg – och Oskar Sundqvist.
• • •
Japp, som traditionen bjuder här i Gaaaaden smyger jag under sena eftermiddagen ut i zamboni-entrén och sätter skospetsen i finalisen.
Men eftersom ni inte verkar tycka det är nåt speciellt med den grejen blir det ingen bild den här gången.
• • •
Det verkligt speciella med Conn Smythe-racet inträffar om det blir förlängning i en eventuell Game 7.
Rösterna ska, varje gång det är elimination-match, in i mitten av tredje perioden, så då kan Tuukka verkligen vinna även om Blues förlorar.
• • •
Idag har jag en så mördande (ja, ”möördande”, på borlängemål) salt slips, mönstrad i ljusblått och mörkblått, till mörkblå kavaj och ljusblå skjorta, att till och med Lönta Lindqvist reagerar.
– Jävlar vad snyggt, säger modeoraklet från Hörnett.
Då vet man att man är rätt ute.
• • •
Breaking News:
Jocke Nordström har ett av de coolaste smeknamnen i hela i NHL.
Tyresös tuffaste kallas inte bara Nordy, har det visat sig. Han är också – Shooter!
Och gissa hur det uppkom?
Han hade en lyckad sejour som shooter under ett parti craps i Vegas back in the day.
Jag dör, det är ju så mycket femplus det kan bli.
Heja Shooter!
Tack till Viasat.
• • •
Bob McKenzie, å sin sida, går i en rosa kavaj ikväll.
Det kallar jag vågat.
• • •
Eftersom de håller på och renoverar environgerna i TD Garden just nu – vilket indikerar att de som sköter hallen inte trodde att det skulle vara någon verksamhet här nu… – finns det bara en enda herrtoalett på hela det event floor där de placerat mediacentret.
Den ligger i korridoren precis vid Bruins omklädningsrum, så i den blir det lång kö emellanåt. Hey, flera hundra kaffesörplande, bakelse-smaskande (fint ord!) murvlar är samlade på samma kvadratmetrar., så vad trodde ni?
Well, där råkar jag denna eftermiddag stå och vänta med sedvanlig bunt nödiga kollegor just som Tuukka stämplar in för tjänstgöring.
Han ger oss en skeptisk blick, himlar med ögonen och kluckar:
– Det här måste ändå vara något slags rekord.
Se där en liten scen från vardagen i Stanley Cup-cirkusen.
• • •
Mojo säger en grej som borde ge Blues-fansen lite armsvett:
– Jag tycker fortfarande inte vi spelat vår bästa hockey i den här finalen. Vi var bättre tidigare i slutspelet men jag är övertygad om att vi snart når dit igen.
Ojvoj.
• • •
När Lönta, som inte är så hemma på det här med gambling, först ska förklara hur Nordström kunnat få smeknamnet Shooter säger han att det har med ”crabs” att göra.
Host, host, det har det förhoppningsvis inte, det är nåt HELT annat det…
• • •
Om han är Sveriges största Bruins-fan ska jag låta vara osagt, men han är i alla fall det mest kända och nu har Jonas Reinholdsson – göteborgaren som startade O’Leary’s – landat i sin andra hemstad och ska se Game 5 på plats.
Så nu gör björnarna bäst i att inte sova i sitt lugna bo.
• • •
Woah, TD Garden slår till med hummer i mediabuffén ikväll.
I kid you not.
Det ligger ett berg av röda bjässar på ett bord, så stora att de skulle kunna gå in i Blues backbesättning bara de fick skridskor och klubba.
Det är nästan så Simba Sjöberg ångrar att han är vegan.
Även jag älskar hummer , men avstår den här gången för det blir söligt monumentale när jag slafsar i mig de där läckra djuren och jag har ju ljusblå skjorta, sa jag inte det?
• • •
Stänkarn Steen vet vad som gäller.
– Det handlar om vem som sätter tonen i början av matcherna och ikväll ska vi försöka se till att det blir vi, säger han.
Just så.
Den som bestämmer, den bestämmer.
• • •
Här sitter en göteborgare och en ångermanlänning och smörjer kråset med humrarna.

Ska vi gissa att göteborgaren är mer konnässör vad gäller skaldjur?
• • •
Örebroarn får gärna fira svenska nationaldagen med ytterligare ett avgörande, för jodå – tre matcher för sent drar jag hans namn i goalwinning-lotteriet.
Ingen kan anklaga mig för överdrivet flyt i de här sammanhangen…
• • •
Cam Neely, Bruins president, fyller 54 år idag.
Jag tror jag vet vad han önskar sig i present – och det är inte en grattishälsning från Uffe Samuelsson.
• • •
Det är en ren fröjd att vara tillbaka i TD Gardens pressbox.
Här har grym vy, gott om svängrum och kaffe – plus obscena mängder godis – på armlängds avstånd.
Hurra.
• • •
Stämningen?
I’m telling you – Bostoniterna blir aldrig mätta. De vill vinna mer, ha fler mästerskap, rule the world.
Så Gaaaden kommer glöda och rocka och koka och sjuda och dåna som en Kategori 5-orkan i vad som, faktiskt, kan vara säsongens sista match.
• • •
Nån gång ska jag göra en sån här finalserie ihop med Zäta och Kronwall, som mina bisittare i bloggen och så lite tv på det efter matcherna.
Det blir tidernas Stanley Cup-happening.
• • •
Shit, mina hjältar stupar en efter en nu. Bara häromdagen gick Roky Erickson ur tiden, nu kommer beskedet att Dr. John – en av New Orleans största – också checkat ut.
Vila i frid, maestro.
• • •
Precis som i St. Louis irrar Viasat-paret Holmgren-Wallin en timme innan puckdrop runt på pressläktaren och letar efter sin kommentatorshytt.

– Ja, vi är alltid lite yra, konstaterar Wallin.
• • •
Att vi ska flyga tillbaka till St. Louis imorrn igen känns helt overkligt.
Jag vill bara ha det sagt.
• • •
Grzelyck, förresten – han kanske också spelar.
Det är game time-beslut på honom.
• • •
Bloggen sitter alltid ihop med Sami från Sanomat under finalerna och amerikaner, som tror att det råder inbördeskrig i Norden, är förstummade över att vi alltid håller sams,
Idag kommer det fram en glad kamrat från New Jersey och säger att, åh, om alla bara fick se det här, då skulle vi ha fred i världen.
Ha.
• • •
När bostoniter berättar för utbölingar att de ska gå ut säger att de ska besöka ett ”drinking establishment” för säger de ”bar” förstår vi inte.

Det blir ju bara ”I’m gonna be in a baaa”.
Dagens lingvistiska lektion är därmed avklarad.
• • •
Ryan O’Reilly – som just Sami har i lotteriet, den jäveln – kommer göra nåt stort ikväll också.
• • •
Nu ber jag att få knyta ihop introt med ytterligare ett citat från 2013-trailern, levererat av ingen mindre än Don Cherry:
– The old heart is beating tonight!
Game 5 i Den Stora Striden är här, folks.
Ta ett djupt andetag.