Stanley Cup-finalen 2019, del 31

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen, som är mödan värd.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Ja, vi är här nu, mina vänner.
I skarpt läge.
I kritiskt tillstånd.
I Multiple-alarm-situationen när hela hockeysäsongen 2018-2019 närmar sig sitt crescendo och kan kulminera med att vi får en ny Stanley Cup-mästare.
Då vänder sig bloggen, som ni som varit med ett tag vet, alltid till Karin Boye.
Ända sedan Albert Svanbergs och Mats Nyström ikoniska SVT-krönika om Fotbolls-VM 1994 har de magiska raderna från hennes dikt ”I rörelse” utgjort givet ledmotiv till den här sortens ögonblick.
Jag läser dem om och om igen så fort jag klivit ur sängen denna ångande sommarmorgon i St. Louis – och ryser ända in i märgen.
Utan självklar koppling till ämnet accentuerar de känslan av andakt när ödet förefaller redo att låta sig formuleras. Av tillspetsat allvar. Av definitiv konklusion. Av upphöjd, besjälad högtidlighet.
Äventyret må vara oändligt, men ikväll kan det göra halt och skruva sig in i evigheten.
Lord Stanleys sägenomspunna buckla har flugits till stan, röda mattan väntar på att rullas ut, chansen finns att den bottenlösa törsten i en hel landsända slutligen stillas efter ett halvt sekel.
Den bästa dagen indeed…
• • •
Det var Elliotte Friedman, insidern på Sportsnet och Hockey Night In Canada, som såg The Keeper of The Cup Philip Pritchard i ankomsthallen på legendariska Lambert-flygplatsen igår morse.
Några minuter senare kom två svarta rockturné-lådor, incheckade i Toronto, stävande på bagagebandet.
I den ena – Conn Smythe Trophy. I den andra – The Stanley Cup.
Bara att höra om det, och se bilderna på Twitter, får mitt gamla hjärta att slå några extraslag.
Den där glänsande plåtburken – som Pritchard nu sitter på ett hotellrum i downtown St. Louis och putsar – bär med sig så mycket mystik och sådan emotionell tyngd att det räcker att veta att den finns i närheten för att alla sinnen ska skärpas.
När den någon gång under tredje perioden fraktas in i hallen och sedan kanske …nej, let’s not go there ännu.
Bucklan är i stan.
Vi nöjer oss tills vidare med den omtumlande informationen.
• • •
Så lugn som jag påstod i mitt dayoff-inlägg blev tydligen inte lördagkvällen i The Lou.
Inte för murvelskocken som följer det här spektaklet.
En hel trupp åkte ut till lokala hjälten Jeremy Rutherfords hus för grillfest i förorten, andra hade blöt shuffleboard-turnering på legendariska dive-baren Hair of The Dog och ytterligare några stycken satt på det förbannade casinot och spelade blackjack.
Men Bjuppe Biff låg, helt planenligt, lydigt i sin hotellsäng och tittade på Clarence Avant-dokumentärer och gamla Blue Bloods-avsnitt på Netflix.
Det, mer än något annat, visar hur seriöst jag tar såna här dagar…
• • •
Stänkarn och Sunken får klara sig utan ryske kedjekamraten Barbashev i denna karriärens största match. Han fick ju en matchs avstängning för tacklingen i Mojos huvud senast.
Avbräcket kan inte betraktas som lika tungt som när Sunken fick sitta i pressboxen och äta popcorn, men ett avbräck är det likafullt.
I gengäld återvänder Robert Thomas, så det kanske jämnar ut sig.
• • •
Inte bara Stanley Cup-titeln står på spel ikväll. En månghövdad skara storheter som deltog i bloggens stora finaltips kan erövra evig ära också.
Här är samtliga som gissade att Blues skulle vinna finalen med 4-2:
Chris Johnston, Niklas Hjalmarsson, Henrik Sedin, Daniel Sedin, Anna Rydén, Markus Näslund, Lill-Pröjsarn Nilson, Mikael Backlund, Johan Garpenlöv, Emil Pettersson, Pierre LeBrun, Staffan Kronwall, Fredrik Warg, Dan Augustsson, Johan Hedberg, Simba Sjöberg, Emil Ullbrand, Adam Savonen, Bill Meltzer, Björn Nord, Pontus Carlgren, Greg Wyshynski, Arvid Marklund, Mike Helber, Mattias Norström, Michael Reander, Daniel Sandström, Frida Söderlund, Anna Andersson, Per Kivijärvi, Peter Popovic, Luke Fox, Peter Wennman, Björn Oldeen, Patrik Allvin och Adrian Dater.
Godspeed, ber administratören att få önska allesamman.
• • •
Hos Bruins kliver Karson Kuhlman in i laguppställningen för första gången i finalen.
Kuhl för honom, som Big Papa Wennerholm skulle sagt.
• • •
När nu jag, som inte har något skin in the game whatsoever, blir så här exalterad och uppjagad kan man ju tycka att de som faktiskt ska utkämpa slaget borde ligga i fosterställning och bara hyperventilera.
Men inte alls.
Några i Blues-rummet kanske ser lite mer sammanbitna ut än vanligt, men de flesta verkar ändå lugna – och Bjässen från Boden bara rycker på axlarna.
– Jo, jag sov som en bäbis i natt också. Inga problem. Så märkvärdigt är det inte, ler han.
Nej, det är bara största matchen i Missouris historia som ska spelas…
• • •
Kolla – två mjuka, vidsynta, ödmjuka, respektfulla, godhjärtade, fina karaktärer tar in det som kan vara Blues sista morgonskate för säsongen.

Hur var det Gordon Gekko sa i ”Wall Street 2”?
A fisherman always sees another fisherman from afar…
• • •
Björnarna själva verkar ha släppt den missade utvisningen på Bozak i torsdags, men delar av den lokala media-uppställningen fortsätter tjata som småbarn som inte kan glömma att det inte blev någon glass till efterrätt igår.
Jesus, faktiskt.
Det var åt helvete, ja, men att fortsätta obsessa om det är ett kassaskåpssäkert sätt att sabba fokus och förlora även Game 6.
Shit happens. Skölj, spotta ut och gå vidare, herr Dupont.
• • •
When the going gets tough, the tough goes writing.

Så idag har vi äntligen fått in Skräddarbackens representant på Upper West Side, Hyresgäst-Johan, i matchen också.
Finalen kan börja på riktigt.
• • •
Stänkarn har vi inte sett mycket av senaste dygnen. Han är så stenhårt fokuserad på the stake at hand – uppfyllandet av hela familjen Steens livslånga dröm – att han helt enkelt inte klarar av distraktioner som oss i media.
Man får ändå hoppas att han är medveten om vad som sägs om honom – framförallt av landsmännen Sunken och Örebroarn.
Igår höll bägge två långa, glödande tal om vad det skulle innebära att få se den ärrade veteranen från Winnipeg och Sundsvall med bucklan i famnen.
– Jag skulle stoppa en puck med tänderna för att han ska få vara med om det, sa Örebroarn.
Jag får nästan nåt hårt i halsen när jag hör sådant.
• • •
Ryktet gör gällande att Simba Sjöberg drog in både en och två och tre och flera hundra bucks på Texas Hold Em’ på det lokala casinot igår kväll.
Chockerande.
Det innebär ju att även svenskar KAN vinna på det skumraskbygget.
• • •
Bruins står med tåspetsarna alldeles vid kanten till avgrunden när pucken släpps i afton.
Förlorar de denna match är säsongen över och drömmen om Lord Stanley död och allt har varit förgäves.
Men de verkar inte särskilt stressade de heller.
Tvärtom.
– Senaste matchen var vår bästa i hela finalserien, säger en mycket avslappnad Shooter Nordström.
– Spelar vi likadant ikväll och sätter chanserna…well, då vinner vi.
Det är inte mycket att fundera på alltså – bara att gå ut och göra det som måste göras.
• • •
Sång- och dansbjörnen har ätit oräkneliga New York Strips genom åren, men tvekar ändå inte att utse den på Ruth’s Chris Steakhouse vid den där bågen i St. Louis i förrgår till en av de tio bästa någonsin.
Drajjan strax innan var inte du dem heller.
Se det som ett tips.
• • •
Efter sin morning skate – påfallande uppsluppen, by the way – åker Blues-spelarna gemensamt till ett hotell i utkanten av stan för att käka och ta en pre game-nap och ladda ihop.
I samma stund inleds en hemlig operation bakom deras ryggar.
Genom en hemlig bakväg nånstans i Enterprise källarvalv för en grupp noggrant utvalda i klubbens stab mycket diskret in hermetiskt tillslutna kistor fulla av champagneflaskor, ölburkar, T-shirts texten ”Stanley Cup Champions” tryckt över brösten.
Skulle Blues vinna kan kistorna sprättas upp som julklappar när tomten anlänt. Om inte måste de, ovillkorligen, gömmas och sedan föras härifrån lika diskret.
Hemmaspelarna gör vad de kan för att ignorera vetskapen om att det rör sig bakom kulisserna på det viset, men innerst inne vet de att hundratals flaskor Cristal de facto ligger på kylning och låt mig uttrycka mina tvivel om att de kommer kunna hålla sig så lugna och koncentrerade som de försöker tuta i oss – eller, som det nog allra mest handlar om, sig själva.
Sunkens stoiska jämnmod misstror jag visserligen inte, honom GÅR det antagligen inte att bringa ur balans, men på annat håll i omklädningsrummet kommer tanken på den kalla lyx-skumpan i det hemliga förrådet utlösa kraftiga reaktioner.
En av de bästa svenska backar som spelat i NHL senaste decennierna kunde knappt hålla i klubban under det inledande bytet i den första matchen med bucklan på spel – armarna och händerna darrade för mycket.
It happens.
Och kan det kan vara helt förödande…
• • •
2007: 1
2008: 2
2009: 2
2010: 1
2011: 2
2012: 3
2013: 1
2014: 2
2015: 1
2016: 2
2017: 1
2018: 1
Vad var nu det för underlig lista?
Jo, det är antalet elimination-matcher som spelats under de finalserier jag följt på plats i Nordamerika.
Den ikväll är alltså nummer 20 i ordningen, men nej – nyhetens behag har inte alls lagt sig.
Upphetsningen är precis lika grundlig och lika omvälvande idag som sjätte juni 2007 i Orange County, när Ducks hade första chansen att vinna finalen mot Senators och också tog den.
• • •
Royal Viking Lindqvist till Mojo under intervju dan före dan:
– Ja, Marcus, hur mår du nu då?
Mojo:
– Bra.
Sen kommer inget mer.
Och varför hålla på och vara långrandig?
• • •
En bluesman som erkänner att han haft lite svårt att sova senaste dygnen, och lär andas stötvis när han kommer ut för första bytet ikväll, är Carl Gunnarsson.
Dessbättre har han ju lugnet från Norrbotten på sin sida.
– Jag får ge Gunnar en massage på hotellet i eftermiddag så han slappnar av. Då blir allt bra, flinar Sunken.
• • •
När Eagles ifjol vann Super Bowl smorde polisen i Philly in lyktstolparna i downtown med tvättsåpa så segerfirande festprissar inte skulle kunna klättra upp i dem. Kollegorna i St. Louis har gissningsvis tänkt i liknande banor, men sedan skrinlagt planerna. De vet att inget hjälper. I ett sådant scenario skulle St. Louis-borna riva ner stolparna istället.
Det finns verkligen inga gränser för vad som kan hända i den här byn om 52 års längtan efter Lord Stanley är över i kväll.
Jag räknar kallt med att NHL låser in oss ackrediterade i hallen, för att det kommer vara för farligt att vistas ute.
• • •
Charlotte Checkers vann Calder Cup – AHL:s motsvarighet till Stanley Cup – igår kväll och bloggen ber att få gratulera.
Det bästa med det är dock att sista Stanley Cup-finalen som sig bör också blir allra sista hockeymatchen som spelas för säsongen.
Tidigare har AHL-finalen fortsatt, som något slags blindtarm, fastän hockeyns heliga graal redan delats ut.
Så ska det inte vara och så är det, dessbättre, inte 2018-2019.
• • •
Vi har haft fel.
Jo, Calle Gunnarsson skulle, om Blues fixar det här, bli förste närkingen i historien med namnet inristat i bucklan.
Men han är inte den förste från gnällriket som spelat final.
Kent-Erik Andersson, som jag trodde var värmlänning, kom ursprungligen från Örebro och han ingick ju i det Minnesota North Stars-lag som förlorade mot New York Islanders 1981.
• • •
I Boston dukade de upp med hummer och idag kom St. Louis replik

Nej, det är inte bloggen som svettas – det är en helstekt fucking gris.
Sorry vegetarianer i läsekretsen, men så ser det ut.
Eventuella skämt om att ni trodde att det bara var på isen vi skulle få se grisar i den här finalen får ni ta hand om. Gör jag det blir respektive lags fans bara så förbannade.
• • •
Det där med att Bruins står vid avgrundens kant, med en vass knivsegg tryckt mot adamsäpplet…i praktiken gäller det ju Blues också.
Om de förlorar ikväll försätter de inte bara chansen att få ha historisk fest i hemstaden.
Det är kört.
Aldrig i helvitte att de åker tillbaka till Boston och vinner en Game 7.
• • •
Ett par timmar före matchstart knyter Royal Viking Lönta på sig slipsen – utan att någon noterar, tror han.

• • •
Det ilar till i solar plexus varje gång jag tänker på att mina Conn Smythe-röster ska in i tredje perioden ikväll.
Om Blues vinner har jag fortfarande ingen aning vilka jag ska belöna.
• • •
Apropå slipsar:
Det här är Dave Keon på NHL-kontoret, ansvarig för mina ackrediteringar under säsongen.

Han gör sin 26:e Stanley Cup-final i år och varje gång sedan 1993 när det varit elimination game, alltså när bucklan varit in the house, har han burit just den slips ni ser på bilden.
Det är tungt.
• • •
Blues verkliga MVP är ju egentligen Vladimir Tarasenkos hustru, Yana.
Hon gjorde ju just en Danielle Nyquist och nedkom med en son i fredags – mitt emellan två finaler, så pappa hann vara med.
Den tajmingen förtjänar en egen trofé.
• • •
Bloggen själv går all black denna afton – med en skrikig slips i vitt, grått och guld som cherry on the Johnny Cash-cake..
Babsan är på Stanley Cup-humör.
• • •
Lyckat. Dispatch, lokalblaskan i stan, lyckades redan under söndagen av misstag publicera en annons i vilken Blues ägare Tom Stillman tackar fansen för stödet under resan fram till Stanley Cup-triumfen.
Som om det inte vore nog med champagnen och kepsarna…snacka om prakt-jinx!
• • •
Det där med ”Nu firar vi nationaldagen i Enterprise Center” fungerar ju inte längre, så nu försöker jag få Skränfocken från Järfälla att sjunga ”Gloria”.
Gå in på hans Instagram och ge mig eldunderstöd!
Här står han för övrigt, i sin röda keps, och spelar in ett av sina eviga inslag till just Insta.

• • •
Dispatch var desto vassare när de efter senaste matchen tryckte krigsrubriken ”What a trip!” över hela förstasidan.
Boston-reportrarna uppskattade det inte…
• • •
Vad som än händer är detta definitivt sista matchen för säsongen i Enterprise Center.
Vad ni nu ska göra med den informationen.
• • •
Sunken ändå.
Lugn kanske – men ruskigt laddad.
Bloggen råkar komma ut från muggen på ”the event floor” just som han anländer och promenerar mot omklädningsrummet.
Då är det fanimig inget skrockande längre.

Det är norrbottnisk järnmalm i blicken, sammanbitna käkar och inte en chans till hälsning.
Han vill äta björn nu.
• • •
Mellan 60 000 och 100 000 väntas enligt polisen dyka upp på watch-partyt utanför hallen ikväll, här jag just.
Ojvoj.
• • •
En och en halv timme före matchstart slår jag ner gumpen på min stol i pressboxen och jag kan försäkra er – det är redan då en buzz i luften den här ladan aldrig upplevt tidigare.
Väldans häftigt.
• • •
Bland det vackraste som händer såna här kvällar, när det finns möjlighet till avgörande, är att alla närvarande hockeypensionärer som vunnit Stanley Cup tidigare, har sina ringar på sig.
Så Zäta och Kronwall vet när de ska åka med på finalresa nästa år…
• • •
Mitt namn i game winning-tipset:
Alex Pietrangelo.
Well, det vore ju onekligen lite episkt.
• • •
Vad sa han, Cherry, i 2013-trailern?
– The old heart is pumping now.
Det kan ni ge er fan på att det gör.
Here we go, folks – kanske för sista gången i år.
En sak till bara, innan Årets Match – alla kategorier – börjar: