Stanley Cup-finalen 2019, del 38

Det finns några upplevelser vi vet att vi bara får vara med om några få gånger innan vi checkar ut och lämnar jordelivet för gott.
Som konserter när favoritartister med fallenhet för extatiska crescendon stegrar mot klimax så intensiva att vi för några ögonblick förflyttas in i en helt ny dimension. Som tillfällena då kärlek som brunnit i oss länge äntligen besvaras med ett rungande ja. Som överdådiga middagar då världens bästa maträtter försätter smaklökarna i överrumplande extas. Som kvällar då alla vi älskar är samlade på samma plats och förenas i ren glädje och lycka. Som sommarmorgnar när plånboken är välfylld, schemat tomt och vägen rakt ut i det förlovade landet viskar om gränslös frihet.
I TD Garden i Boston Town ikväll väntar ytterligare en sådan gyllene skärva av livet, utskuren ur den oändliga vardagen, på oss.
Stanley Cup-finalen ska, slutligen och obönhörligen, avgöras – i en helt definitiv Game 7.
Ja, jag har genomlevt sådana förr, men bara två gånger under alla år här borta – och det är åtta långa år sedan senast, i Vancouver 2011.
Så exklusiv är kvällens happening, så sällsynt och unik – som en jackpot på kasino, som en intim klubbspelning med Abba, som en Ferrari Pininfarina Sergio.
Att till sist åter få se en final, ett slutspel, ja, en hel säsong kulminera på det här sataniska sättet känns som stå inte bara inför en av de absoluta höjdpunkterna i karriären som NHL-korrespondent. Jag ser verkligen denna onsdagkväll i North End som en av the thrills of a lifetime.
Vi kommer bara se den här slutgiltiga uppgörelsen en enda gång och det är ikväll – och sedan kan det åter dröja ett helt decennium innan vi får erfara något lika stort och mäktigt och oförglömligt i en Stanley Cup-final igen.
Av någon anledning kommer jag tänka på Laleh-sången kidsen hemma i Sverige sjunger på skolavslutningarna just nu.

”Ja, jag var där
hur underbart var det
hur underbart var inte det
jag var nära, jag var nära
jag var nära, jag var där
En stund på jorden
en stund på jorden
jag var nära, jag var nära
jag var nära, jag var där
en stund på jorden, en stund på jorden

Nu för vi hockeysäsongen 2018-2019 i hamn, vänner.
Det är Game 7.
• • •
Det ska inte vara lätt att nå hela vägen i Stanley Cup-slutspelet, säger dom – och under trippen tillbaka hit i måndags blev vi varse att det gäller också oss på andra sidan sargen.
Efter två månader när det mesta rullat på befriande smidigt blev den allra sista etappen, naturligtvis och helt i enlighet med lagen om alltings jävlighet, en clusterfuck monumentale.
Två separata lågtrycksfronter gick till attack längs östkusten på samma gång, så vi som hade mellanlandning i New York blev sittande på Lambert i St. Louis. Timme efter timme efter timme.
När mitt plan till slut lyfte hade det blivit skymning – fast jag checkade in på förmiddagen – och det fanns en liten förhoppning om att även det anslutande flyget till Boston skulle vara kraftigt försenat. Det var det också. Men inte tillräckligt. Just som jag och ytterligare några desperados störtade ut i terminalen stängde de dörren till gaten – och vägrade öppna igen.
Ridå.
Tack och lov var Nicole Buckley från NHL med på samma flight. Hon jobbade tidigare på kommunikationsavdelningen, samordnar numer tv-sändningarna kring alla stora matcher och evenemang och är ett sant fullblodsproffs i grenen logistik. Så medan jag som en annan lallare stod och viftade åt piloterna (!) genom fönstret vid gaten, och sedan riktade svavelosande Haddock-ramsor åt alla Delta-anställda som kom i min väg, tog hon fram telefonen.
– Du borde veta att du i ett sånt här läge ska göra ingenting och istället låta mig lösa problemet, sa hon och went to work.
Några minuter senare hade vi boardingkort till en late night-flight som ingen hade hört talas om tidigare och var dessutom, helt mirakulöst, uppgraderade till förstaklass.
Jag kände mig som Travolta och Samuel L. Jackson i ”Pulp Fiction” när Mister Wolf dyker upp.
Fem plus.
• • •
Hockeyspelare är inga pretentiösa typer. De hemfaller vanligtvis mycket sällan åt stora ord och högtravande haranger om sin verksamhet. Sånt får såna som jag stå för istället.
Men en sån här gång, när de ska spela en match få i deras skrå någonsin får vara med om, blir de poeter allihop.
Senaste dygnen har varje kotte inblandad i decenniets Game 7 oavbrutet pratat om hur de alltid drömt om den här stunden, om hur de som små parvlar avgjorde just denna match hemma på garageuppfarten om och om igen, om hur mycket de älskar sina bröder till lagkamrater, om hur denna förmodligen enda chans i livet att få uppleva något så enormt genererar en hunger de aldrig känt tidigare och om hur de tänka spela som att det inte finns någon morgondag.
Det är så vackert att höra att en gammal intro-kompositör blir alldeles tårögd…
• • •
Alternativet i måndags natt, om det inte gått några fler flighter från LaGuardia, hade varit att åka hem till holken i Midtown, sovit några timmar och sen dundrat upp med ett tåg på tisdag morgon.
Prisa Gud för att jag slapp den downern. Att få träffa korresoffan två dygn för tidigt, efter tre veckor on the road, hade varit som att ta ut söndagssteken ur ugnen två timmar för tidigt – och tvingas äta i alla fall.
• • •
Jo, jag tror och tycker som de flesta – Bruins borde vinna den här monsterthrillern.
De var bättre i Game 6, de har mer erfarenhet av verklig Big Time och de spelar hemma.
Ändå tänker jag absolut inte spika en etta i mitt tips. Eller något annat.
Det är, ber jag åter att få understryka Game 7 och Game 7 är ett slags hockeyns undantagstillstånd.
Sportens naturlagar liksom upplöses, logik och rationellt tänkande upphör att gälla.
Allting kan verkligen hända.
Allting.
Så nä, jag säger ingenting.
• • •
Ledan på Lambert-flygplatsen lindrades avsevärt under den timme Skränfocken från Järfälla arrangerade frågesport med Lönta, Wallin, fotograf-Martin och yours truly i en bullrig bar.

Naturligtvis visade sig Holmgren vara en regelrätt Magnus Härenstam, så perfekt i rollen som lekledare att det är ett under att ”Jeopardy”-producenterna inte ringt ännu – och bloggen vann lätt, trots att han satt vid sidan om med en bourbon och bara ägnade frågorna förstrött intresse,
– Men det berodde ju på att domaren favoriserade dig, rasar Wallin.
Ah.
Färjestad-familjens ständiga gnäll på domarna…det är beklämmande!
• • •
Ändringar i uppställningarna: Matt Grzelyck har blivit clearad av läkarna och spelar, av allt att döma, sin första match sedan Sunken skickade in honom i kortplanket med huvudet före – i så fall på bekostnad av Connor Clifton. Hos Blues återvänder Barbashev efter sin avstängning (”Otroligt viktigt”, enligt Sunken), så Robert Thomas får sätta sig på läktaren. Och så petas Bortuzzo till förmån för Edmundson.
– Sen har vi gjort några ändringar i våra PP-uppställningar också, säger coach Berube.
Det låter som en bra idé…
• • •
Det är mycket ”sista” för säsongen idag
Vi har just sett de sista morgonvärmningarna något hockeylag kommer ha den här säsongen. Sunken och Mojo gör sista pre game-intervjuerna strax efteråt. Och detta är dessutom bloggens sista intro.
Snart börjar den sista matchen också.
Högtidligt och vemodigt på samma gång, visst är det?
• • •
Vis av erfarenhet, och insikt om mina begränsningar som turneringslirare, följde gamle Baloo exemplet från Game 6 och stannade hemma på hotellrummet i går kväll.
Det gjorde inte alla kollegor.
Framåt midnatt fick jag ett sms från en kanadensisk vän i vilket det stod ”karaoke”.
Messet hade den lika distinkta som ödesmättade klangen i ett ”mayday”.
Och mycket riktigt:
De få som befann sig på samma karaoke-bar som sedan lyckas kravla sig till morgonvärmningen är i så bedrövligt skick att de…ja, jag vet inte hur jag ska säga. De har uppsynen hos halvätna pizzor som legat på diskbänken i två dygn och blivit riktigt torra och ingrodda.
Sicken tur att man blivit åtminstone lite, lite klokare med åren…
• • •
Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva det, men en dag med så här enorm magnitud erkänner till och med Sunny Side Up Sundqvist att han är lite nervös.

Det ser i och för sig inte så ut när han står och myser med en pappmugg kaffe utanför omklädningsrummet efter morgonvärmningen – men han säger det.
– Jo, lite pirrar det. Men enligt min mening är det här det största som finns, i all sport. Match sju i en Stanley Cup-final. Inget slår det.
Nej, inget.
• • •
I och med att vi står vid säsongens absoluta slutpunkt fördubblas insatsen i murvelskockens goal winning- pool, så den som vinner ikväll sopar hem 1400 dollar.
Då drar jag – David Pastrnak.
Jubel, tror ni, för han SKA ju vara en av de the prime candidates.
Men det är ju aldrig superstars av den kalibern som avgör såna här matcher. Det är the Stephane Matteaus, Alec Martinezes och Brooks Orpiks of the world.
Som Mowgli Ekeliw sa i podden igår:
– Håll ett öga på Noel Acciari. Han hör till de som kan avgöra.
• • •
Boston Town är i princip belägrad idag. Av sig själv. Upphetsningen har antagit sådana proportioner att centrum, och framförallt North End, korkat ihop sig i en enda, vibrerande standstill.
Hela stan liksom rör sig hitåt, till nollpunkten, som järnspån rör sig mot en magnet.
Som den gode Stephen Whyno på AP varnade på alla kanaler redan vid ettiden i eftermiddags:
– Försök inte ta dig någonstans i Boston om du vill vara tillbaka på samma ställe där du är lagom till puckdrop. Det här är som Cherry Blossom-trafiken i Washington på steroider.
Hur hög feber människor i och utan för ladan i korsningen Causeway/Legends Way kommer ha strax innan puckdrop…well, det finns inga termometrar som klarar av att mäta.
• • •
Hur är det, St. Louis Dispatch har väl inte publicerat några bilder på den tänkta paradrutten under eftermiddagen?
Oops, förlåt.
• • •
De har, som ni vet, hårda krav på proper klädsel i NHL. Spelarna måste komma i kostym till matcherna, annars får de böter.
Runt träningar och morning skates är stilen dock mer avslappnad. Det blir vi påminda om när vi råkar stöta på Shooter Nordström efter onsdagsförmiddagens övningar i Gaaaaden.
I hoodie, smålortiga mysbyxor och sneakers påminner han mer om en söndagstrött DJ på väg till La Prima Pizzeria i Bredäng för att hämta en Bussola (eller en Flygande Flopp med bea, om han nu ger sig på specialpizzorna…) än om en Stanley Cup-finalist som gör sig redo för största matchen i livet.
– Men det är bekvämt, flinar han och drar sig lite i getskägget.
Och after dark tar både han och Mojo Johansson alltid revansch med knivskarpa gangster-svider, det ska påpekas.
• • •
De säger bra saker i NBA-finalen också.
Kevin Durant, Warriors-stjärnan, slet av hälsenan i senaste matchen i Toronto, men njöt ändå av att sitta i omklädningsrummet och se sina bröder vinna det gastkramande dramat.
– Det var som att dricka en shot tequila. Jag fick nytt liv, sa han.
Den måste Hästpolo-Gustav dra nästa säsong.
• • •
Alex Steen satt på podiet igår och talade även han om drömmar och barndomsminnen, men idag syns han inte till.

Förstås.
Fokus är tusenprocentigt i hans ande och kropp nu, för just han – sonen till en av de stora NHL-svenskarna och sedan, under femton år, själv bland de bästa i världens finaste liga – är fantamme född för exakt det här ögonblicket.
Må gud vare med honom, höll jag på att skriva.
• • •
Hyresgäst-Johan från Skräddarbacken glider in i cirkusen igen efter några dygns frånvaro, noterar förnärmat att han inte har någon stol på pressläktaren, ringer ett par samtal – och får ta över Wolf Blitzers CNN-stol.
Mm, de vet väl på NHL-kontoret – Skräddarbacken ain’t nothing to fuck with.
• • •
Det här blir första gången på jag-vet-inte-hur-länge vi spräcker Del 40-barriären i bloggen i finalen.
Bara en sån sak.
• • •
Känslosvallet vi får se ikväll, när allt är sagt och gjort, överträffar det mesta här i världen.
I den gripande video jag la upp tidigare i eftermiddags förklarar Bob Gainey väldigt väl varför.
Det är inte bara det spelarna når sina drömmars mål om de vinner. Efter två månader får de äntligen, i en enda urspolning, släppa loss alla känslor de tvingat sig själva att hålla i strikta tyglar, trängt bort och försökt låta bli att ens erkänna.
Då blir det…oerhört.
• • •
När han sitter på podiet under eftermiddagen får coach Cassidy frågor om sin egen legacy och hur han tror världen uppfattar honom och what not.
Till slut tittar han bara stint på den församlade pressen och utbrister:
– I just want my name on the damned cup!
• • •
Känslorna kommer explodera på samma sätt, och av samma anledning, hos förlorarna.
All heartbreak de verkligen vägrat tänka på sedan äventyret började, all sorg och förtvivlan, kommer ta ett strypgrepp på dem och kreera ett outhärdligt intryck av att hela världen gått under.
Men låt oss inte tänka på det – ännu.
• •
Eftersom jag ändå har den del tid över under den stillsamma, men likafullt förtätade eftermiddagen – det känns verkligen i varje vrå i ladan att något enormt snart ska äga rum – tar jag och bläddrar bakåt i arkiven för att se hur emotionell jag lyckades bli i mina intron före Game 7-pjäserna 2009 och 2011.
Inte så värst, visar det sig.
Jag minns de kvällarna som några av livets största, men lyckades inte formulera det med något särskilt imponerande eftertryck när de ägde rum.
Det var liksom bara ”åh, vad coolt med en Game 7 i finalen” och ”det är speciellt när allting dras till sin spets på det här viset”, men inget mer suggestivt eller spirituellt än så.
Hm.
Gubben har tydligen blivit mer känslosam med åren – och kanske, dare I say it, bättre på att formulera de stormande stämningarna i bröstkorgen.
• • •
Ja, det är lätt att känna att det vore underbart om Stänkarn fick kröna sin – och hela familjen Steens! – NHL-karriär med viktoria ikväll. Men lika underbart vore det verkligen om Mojo fick uppleva triumfen han missade med Capitals ifjol.
Så var säker – mina sympatier är verkligen helt jämnt fördelade nu.
• • • 
Tammefan, nu kommer de dragande med ett FIRST-goal-lotteri också.
Så mycket som jag bränt i de där poolerna i år borde jag verkligen låta bli att delta, men kan inte hindra mig själv och drar – Brayden Schenn.
Är det så mycket begärt, att han får baka första cannolin?
• • •
Två önskningar har jag dock.
1: Det får väldigt gärna bli olidligt spännande.
2. Låt oss slippa domarkontroverser – helt och hållet.
• • •
Inte helt oväntat är det enormt mediatryck kring den här winner-takes-it-all-given, så bloggen och Sanomat-Sami har fått flytta några hack och sitter nu, i praktiken, högst upp på kortsidan bakom Tuukka.

Det gör mig inget alls, jag gillar att se hockey ur det perspektivet.
• • •
Senaste rapporten om svartabörspriserna ger vid handen att de billigaste plåtarna ikväll – högst upp i tjotaheiti – går loss på strax under två tusen bucks.
De dyraste, belägna nere vid plexit, får man hosta upp tio tusen stycket för. Alltså 95 000 kronor. Och de säljs bara i paket a två och två.
Well, är det Game 7 – den första i Boston i historien, faktiskt – så är det.
• • •
Keeper of The Cup Pritchard behöver inte smyga längre.
Han ska, förr eller senare, bära ut bucklan på isen ikväll.
Så den kånkas in i hallen under eftermiddagen, hockeyns heliga graal. Och det går som en stöt genom environgerna. Det är som att ett nytt kraftfält sveper in. Tillvaron börjar liksom darra…
• • •
De vilka spekulationerna om vem som ska leda den beramade flaggceremonin innan den största match TD Garden någonsin sett håller på att eskalera bortom all sans.
Naturligtvis ”vet” somliga att Tom Brady kommer hit, medan andra är lika förvissade om att Larry Bird flugit in för att hjälpa björnarna.
Allra galnaste gissningen: Förre Red Sox-stjärnan David ”Big Papi” Ortiz, som skottskadades i Dominikanska Republiken i söndags och opererades här i Boston några dagar senare, kommer hälsa från sjukhussängen – i direktsändning på jumbotronen.

Det vore ju galnast nånsin – men också helt i linje med de obeskrivliga stämningarna i stan just nu.
• • •
Blunda nu, John J, men här kommer ett rungande hurra för 72-åringen Doc Emrick, som precis satt sig tillrätta för att kommentera slutklämmen i sin 21:a Stanley Cup-final-
Hurra, hurra, hurra!
• • •
Att vi använde henne som huvudtema i Game 6 innebär inte att vi kan glömma Karin Boye ikväll.
De här raderna måste alltid eka i våra hjärtan när en Game 7 avgörs:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen, som är mödan värd.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

• • •
Om Björnarna trampar snett i den här historiska holmgången tvingas sitta och titta när Gary Bettman kommer ut på isen och överräcker bucklan till lede fi.
Det kommer inte bli pretty.
Komissionären tror han har upplevt fientliga miljöer förr – som i Vancouver 2011 – men inget kan förbereda honom på 20 000 krossade, förbannade bostoniter…
• • •
Buzzen i luften i TD Garden nu, när vi börjar närma oss showtime, är ingenting annat än förstummande.
Upp ur min hjärnsubstans bubblar scenen från ”West Wing” när Charlie Young för första gången träffat president Bartlet och blir kvar i Ovala rummet under ett direktsänt tal till nationen:
Precis innan scriptan räknat ner till sändning vänder han sig till Josh Lyman och säger:
– Jag har aldrig känt så här.
Lyman svarar:
– Jag vet. Det går aldrig över.

• • •
Det har varit en lång resa, bröder och systrar.
Den började med några iskalla träningsmatcher i september, fortsatte med en kittlande opening night i början av oktober – och sedan var vi off and running med Elias Pettersson Show i Vancouver, Tampas överlägsenhet nere i Florida, Robin Lehners fantastiska genombrott på Long Island, Blues resa från botten till toppen, ett fint All Star-party i San Jose och en grundseriespurt när sådana som Colorado och Carolina och Columbus visade att de har riktiga huggtänder.

Sedan kom slutspelet med sina sensationella skrällar och sweeps och domarskandaler och andlösa dramatik och en knallhård final mellan Bruins och Blues.
Och here we go – för sista gången.
It all ends tonight.
Nu.