De nya ögonen säger allt

Allt man behöver veta går, som vanligt, att utläsa i ögonen.
När jag efter Oilers morgonvärmning i klassiska gamla Coliseum på Long Island frågar klubbens nya svenskar Joakim Nygård och Joel Persson hur det känns att vara ute på sin första roadtrip i NHL svarar de artigt och vänligt att det förstås är häftigt och speciellt.
– Det går inte riktigt att förklara upplevelsen, menar Joel.
Men det blänker till i både hans och Joakims ögon – och då förstår jag ändå precis.
Det här, säger det där blänket i blickarna, är den förverkligade drömmen. De har längtat efter, och fantiserat om, just detta ögonblick sedan de började spela hockey som små frön och nu lever de mitt i sagan.
Ja, den kommer bli vardag och rutin även för dem, och det går som regel rätt snabbt, men ännu är allt nytt och overkligt och gränslöst exalterande.
De lyxiga faciliteterna i hallarna, överflödet av utrustning och material och förnödenheter, lagets egna flygplan, de femstjärniga hotellen, den mediala uppvaktningen, lagmiddagarna, det faktum att man delar omklädningsrum med lagkamrater som heter Connor McDavid och Leon Draisaitl och James Neal och Ryan Nugent-Hopkins…
Och så slår tanken, förmodligen väldigt plötsligt, till med full kraft:

”Det här ska bli min värld, så här ska jag ha det i fortsättningen av min karriär”.
Jag blir avundsjuk på människor som får vara med om så stora, omvälvande saker för första gången – och förnimma sån intensiv eufori.
Det är å andra sidan inte så synd om mig heller. Jag får ju se två helt nya svenskar på NHL-is och även om jag gjort det här i femton år och sett hundratals unga män från hemlandet debutera i världens bästa liga är det alltjämt en happening som gör mig genuint upprymd.
Den som tittar noga kan antagligen se det i mina ögon…
• • •
Det är inte mer än tio kvarter från ”mitt” Hertz-kontor till nerfarten till Midtown Tunnel, men i den grå tisdagens totala fuck-up till morgonrusning på andra avenyn tar det mig ändå en dryg jävla timme att tillryggalägga den sträckan.
– Fuck this, nu flyttar jag till Nashville, det går inte att bo i den här jävla katastrofen till stad. And I mean it, messar jag upprört till en vän som bott här i hela sitt liv och tycker att Manhattan är så överlägset allt annat i världen att han inte lämnat ön på över tio år.
Till allmän chock lättar det dock i tunneln och sedan är det fri passage längs Long Island Expressway – hela vägen ut till Exit 38 mot Hauppauge.
Då lugnar jag ner mig en smula och får i ett nytt mess förklara för min vän att jag satt fast i helvetisk trafik och kanske överreagerade en smula.
Han svarar att han känner mig och förstod att det återigen var något som fått blodtrycket att skena och att han inte för ett ögonblick tog mina hot om flytt på allvar.
Hm.
• • •
Den roadtrip Nygård och Persson får inleda NHL-karriären med är nu påfallande glamorös även för de som varit med ett tag.
De spelar mot Islanders ikväll, mot Devils på torsdag och mot Rangers på lördag eftermiddag.
Så de får vara i New York nästan en hel vecka.
– Inte dumt alls, säger den alltid jovialiske Kleffy Klefbom.
– New York är en väldigt trevlig tid att få tillbringa så mycket tid i.
Det är ju det.
Bara man slipper sitta i trafiken…
• • •
Fast Nashville lockar verkligen på riktigt, jag kan inte släppa tanken på en lägenhet i en av de där nya downtown-skraporna…
• • •
Först Jack Hughes i Newark – och nu verkar det som att även Islanders är redo att släppa loss ett av sina mest hajpade framtidsnamn.
19-årige backen Noah Dobson, plockad som nummer tolv i draften 2018, kan komma att debutera ikväll.
– Det är en enormt stor dröm som går i uppfyllelse i så fall, säger han.
Vi vet, kiddo.
Det är därför det blir så coolt att se dig.
• • • 
Joel Persson hade som bekant en riktigt lyckad camp och imponerande på alla som såg honom.
Men i allra sista träningsmatchen åkte han, för att djävulen alltid vill visa att han visst existerar, på en axelskada.
Så han fick se premiärmatchen från läktaren i Rogers Place.
– Det var lite tungt. Just när det hände trodde jag också att det var riktigt illa. Det kändes så, säger han.
Men dessbättre var det inte så farligt. Den 25-årige skåningen repade sig på bara några dagar, fick debutera i den vilda matchen mot Kings och spelar ikväll också.
Djävulen går att besegra!
• • •
Varje gång Islanders spelar här ute på ön i sitt kantstötta gamla lada, istället för i flashiga Barclays i Brooklyn, förlorar klubben pengar.
Ändå har Old School Lou och hans medarbetare valt att lägga 29 av 41 grundseriematcher här – och bara tolv i Brooklyn.
Det säger en del om hur mycket holy ground det här är för Islanders-familjen, hur högt ledare och spelare och fans värdesätter sin historia och sin själ och de vackra gamla spöken som rör sig i Coliseums mörka prång och skrymslen.
Det är något väldigt fint med den typen av hjärta, så extremt ovanlig i den iskalla corporate-kultur Bettman & co implementerat i ligan.
• • •
Tisdagen är tredje största veckodagen i NHL-schemat, efter lördagen och torsdagen.
Så ikväll ska en rejäl näve matcher avgöras – och tippare Biffen (läs: Lallaren Biffen) tror att de slutar så här:

•Florida-Carolina 2 (OT)
•NY Islanders – Edmonton 1
•Pittsburgh – Winnipeg 1
•Washington – Dallas 1
•Detroit – Anaheim 1 (OT)
•Nashville – San Jose 1
•Calgary – LA 1
•Vegas – Boston 1 (OT)
• • •
Oilers-coachen Dave Tippett – som det är trevligt att se igen; välkommen tillbaka, buttre basröst – har, avsaknaden av normal lyx till tros, inget alls emot att den här matchen avgörs i Coliseum.
– Jag saknar de gamla ladorna. Maple Leaf Garden, Chicago Stadium, den i Buffalo som var så otroligt liten…de hade en särskild sorts aura. Det är lika här. Jag har spelat här själv många gånger och fick mest stryk, men Coliseum var ändå en fantastisk hall att komma till, säger han.

• • •
Kolla här då – en helt ny klenod i Biffen-samlingen.

Detta betyder att jag för första gången nånsin kan skryta med en hattrick i lokala säsongsackrediteringar.
Kommer ni över och firar med mig på Neary’s på lördag?
• • •
Kleffy Klefbom har spelat med Connor McDavid i fyra år och vet således en del om snabba hockeyspelare.
Ändå är han lite tagen av hur oerhört fort det går när nye lagkamraten Joakim Nygård sätter fart.
– Han är sjukt snabb. Det är inte kul att vara back och behöva vända om och åka baklänges när han kommer stormande, det kan jag försäkra.
Ojvoj, vi kommer få kul ikväll, tror jag.
• • •
Så här ser bloggens kontor ut under eftermiddagen.

För visst, jag kör det vanliga upplägget här i Tomas Jonsson-land.
Alltså:
Efter värmningen promenerar jag över till det berömda Marriott-hotellet och äter lunch. Sedan sätter jag mig i environgerna bakom lobbyn, med en kaffe, och börjar hamra på det här introt.
Det är ett mycket angenämt sätt att göra det på, alltihop.
• • •
Kollar med Nygård om han fått något smeknamn av lagkamraterna ännu.
– Jo, ler han, dom kallar mig Nykes.
Jaha, Nykes…på engelska alltså, uttalat som ”Najks”.
Inte så dumt.
Den tar vi, tycker smeknamnsfetischisten Biffen.
• • •
Om någon undrar vad det är för klistermärke jag har på laptoppen:

Ni som kan er Seinfeld förstår – och jublar, utgår jag från.
• • •
Idag är det exakt 14 år sedan Henrik Lundqvist gjorde sin NHL-debut med Rangers, borta mot Devils – och det betyder också att det imorrn är 14 år sedan Larry Brooks döpte honom till King Henrik (vilket jag, till åtskilliga surgubbars oändliga vrede, såklart snabbt snappade upp…).
Det ska definitivt firas med en rejäl bourbon när allt är överstökat i natt.
Utan hans succé hade jag aldrig fått skriva lika mycket hockey de där tidiga åren och om jag inte gjort det hade min korrespondent-sejour aldrig mynnat ut i den här bloggen och i så fall hade jag inte varit kvar i USA idag – och vi, ni i spåret och jag, aldrig lärt känna varann.
Det var således mycket som hängde på den debuten i gamla Meadowlands 8 oktober 2005…
• • •
Liten parentes:
Bloggen har ännu inte sett en live-match den här säsongen utan att båda nationalsångerna framförts.
Det betyder inget alls, men har jag nånsin påstått att jag bara tänker på – eller skriver om – meningsfulla saker?
• • •
Haha, Coliseum gamla rosthög till pressläktare ändå.
Det är som att man hänvisats till ribbstolarna i en gammal gympasal, ungefär.
Men ingenstans i hela NHL kommer man närmare isen och i det perspektivet kan all världens bekvämligheter kvitta.


Dessutom har de, prisa gud, placerat mig så jag slipper den helvetiska kalluftsfläkten i nacken och därmed behöver jag inte ta mig på den toppluva jag så duktigt stoppade i väskan i morse.
• • •
Som sagt, jag har hållit på med det här sedan en sådan som Jack Hughes var fyra år (herregud…det är ju vansinne) och blir inte längre starstruck särskilt ofta.
Men när Connor McDavid stryker förbi precis där jag står i omklädningsrummet och glor,så…blir jag det i alla fall.
• • •
Det är inte bara spelarna från Edmonton som gottar sig åt att de får hänga i Gotham City en vecka.
De murvlar som flugit hit från Alberta är ännu mer uppspelta.
Bloggen är god vän med ett par av dem och har nu lovat att efter matchen på lördag ”visa några riktiga New York-barer, såna som man inte känner till när man bara är här på besök”.
Ojvoj, jag ser en kväll i East Village framför mig…
• • •
Har Coliseums organist, med vidhängande orgel, precis till höger om mig.
Han verkar peppad.
• • •
När jag pratar Nygård för första gången kommer Kleffy fram och puffar honom i sidan och säger att ”det är nu du ska säga hur underbart det är att spela med Klefbom”.
Fast that goes without saying, Oscar..
• • •
Nu ska NHL-bibeln vara ute.
Ni har väl skaffat?
Annars – marsch till tidningskiosken imorrn!
• • •
Det är roligt att Islanders blivit ett anständigt lag igen. Några år under Garth Snow-eran var det ju verkligen rena mörkret här ute. Men på en punkt lyckas de sänka humöret på er Biff.
Sedan Lehners sorti är de – i alla fall så länge Gustafsson och Dahlström håller sig kvar på Jets roster – enda laget i hela ligan utan svenskt inslag.
– Så här kan vi bara inte ha det, borde någon säga till Old School Lou.
• • •
Riley Sheahan, minns ni honom? Tänkt framtidslöfte i Detroit i mellan 2011 och våren 2017. Sedan trejdad till Pittsburgh och därefter till Florida. Well, nu tillhör han Edmonton och ikväll begår han säsongsdebut.
– Han kommer bli en stor tillgång för oss, säger Tippett.
Verkligen?
• • •
Inte kommande måndag, men måndagen därpå – då drar vi till Tampa med våra resenärer och träffar Foppa, ser Bolts mot Penguins och mot Predators, spelar in podd och hänger i tikibaren.
Tänk vad ni som inte hakade på ska ångra er.
Men det kommer snart nya chanser och då förstår ni ju att det bara är att slå till.
• • •
Börjar det inte bli dags för säsongens första ”Veckans Lista” snart?
Jo, det börjar det.
Kommer innan Oilers besök i The Rockhhh på torsdag.
Tror jag.
• • •
Att ingen annan plockade upp Josh Ho-Sang när Islanders, lite otippat, satte honom på waivers efter campen vittnar om en utbredd feghet i General Manager-leden.
Nu har han begärt trejd och Lou säger att han ska försöka hjälpa till, men ville ingen ta honom gratis lär de inte vilja skicka något i utbyte heller.
Synd på så rara ärter, jag – min kretin – älskar hans konstnärliga sätt att spela hockey.
• • •
Det är lite förvirrande att Islanders bytt sida och kommer ut från ”fel” håll i rinken.
Men det gör det inte mindre roligt att se att debutanten Noah Dobson på klassiskt vis får åka några egna skämmiga varv på isen innan värmningen.
• • •
OK, gametime.
Vi har alltså Barry Trotz defensiva super power mot Flying Burrito Brothers från Alberta.
En kulturkrock, det.
Men såna blir ofta kul.
Enjoy!