Galapremiär på Broadway, del 2

NY RANGERS – WINNIPEG 1-1 (Period 1)
• • •
Ömsom vin, ömson vatten.
För båda kombattanterna.
Som så ofta i premiärer.
Jets förlägger det mesta av spelet i Rangers zon, främst för att de får två tidiga powerplay i tät följd och sedan behåller offensivt momentum, medan Rangers egentligen inte lyckats etablera ett enda riktigt långt anfall – ens vid ett eget sent PP.
Å andra sidan försvarar sig hemmalaget bra, i synnerhet under just penalty kill – och lyckas ta ledningen när de väl tittar upp vid ett tillfälle.
Sen snärtar Scheifele in en kvittering, efter juicy macka av unge Ehlers, och…mja, igen:
Ömsom vin, ömsom vatten.
• • • 
Ho ho, lite lustigt är det ju ändå:
Här har Rangers laddat upp med unga offensiva stjärnskott så det skvätter om det – och så är det gamle, stele Marc Staal som gör säsongens första mål.
Med en riktigt elegant köksvägssnurr!
• • •
Otroligt, slår det mig redan efter tio minuter, hur enorm skillnaden kan vara.
Det är, princip, samma spelare på isen som under den stentrista försäsongen – men så fort serien börjar får matcherna de utkämpar så sanslöst mycket mer nerv och intensitet och attraktionskraft.
Och då är detta ändå ingenting mot hur det kommer se ut när de varvat upp på fulla varv till våren.
Tvärtom, då kommer vi se tillbaka på den här sortens matcher som darriga early-in-the-race-försök när ingenting ”satt” ännu…
• • •
Som jag upplyser Jarkko om i ett sms, apropå den månghövdade skaran på pressläktaren från hans hemland:
Så här många finländare har jag inte sett sedan vi besökte Helsingfors strax innan World Cup 2016.
• • •
Nej, det är inte så lyckat av Ryan Strome att två utvisningar efter varandra.
Så klumpig – eller övertänd – får man inte vara.
• • •
Det är ju inte det minsta konstigt, men ändå lite upprymmande att notera att The Garden Faithful efter två riktigt bistra år faktiskt lyckats suggerera sig till riktigt lyckorus den här premiärkvällen.
Stämningen under lagpresentationen är direkt högtidlig – och ovationerna för några av spelarna när de glider ut på isen öronbedövande.
Och under nationalsången kommer de fan upp i rena United Center-nivåerna.
• • •
Ett hjul på min pressläktarstol saknas.
Så jag sitter inte mycket bekvämare än Henke och Hällebucken när de har kaoshögar runt sina målgårdar.
• • •
Ha ha ha, Lias A gör verklig braksuccé under lagpresentationen.
Han lyckas nämligen ramla när han glider ut i spotlight-skenet – plask rakt ner i isen.
Det kommer han få höra om av sina lagkamrater – länge, länge.
• • •
I ett slags för-intro innan riktiga introt kör de Dylans ”The Times They Are-A Changin’” till bilder av de nya spelarna och ledarna.
We’ll see, svarar bloggen.
• • •
Fint att se att Strålle får ett ordentligt jumbotron-tack nere i Tampa.
Det har han i sanning förtjänat.
• • •
Det är inte bara fansen på läktarna som är uppspelta, även er Biff har riktigt hög puls nu.
FAN vad ljuvligt att vi är igång igen – på riktigt!