En portion milda wings…

När Detroit Red Wings kom till stan…
Ah, det är inte länge sedan det var en av de stora höjdpunkterna – säsong efter säsong efter säsong.
De hade inte bara en helt annan stjärnglans, och spelade mer förkrossande hockey, än alla andra.
Truppen rymde också fler svenska stjärnor och profiler – hockeymässigt och otherwise – än något annat NHL-lag någonsin gjort.
Lidas, Homer, The Mule, Zäta, Kron wall of Pain, Lilja, Samme, Big E, Hästpolo-Gustav…
Och de var alla – med möjligt undantag för den ständigt upprörde Hästpolo… – glatt engagerade i den här bloggen och såg till att varje inlägg blev så roligt att komponera att det sprudlade i hela Biffen.
Men som de säger i allvarsamma filmer och nyhetsreportage:
They’re all gone now.
De har antingen lagt av, flyttat till Ohio eller helt respektlöst skickats till farmarligan.
Kvar återstår…ett lag bland andra.
Bara sämre än det för ett decennium sedan ens gick att föreställa sig att Detroit Red Wings någonsin skulle kunna vara.
Men det är bara att acceptera. Tiden väntar på ingen, alla blir gamla och måste sluta – och lag måste riva ner sina fundament för att kunna bygga nytt på sikt.
Och jag går ju ändå hit en sån här kväll.
For the memories.
• • •
Nä, Brage räckte inte till hemma på fina gamla Domnarvsvallen ikväll och chansen att de ska kunna vända det här kvalet i Kalmar på söndag får ju ses som lika stor som att Milan Lucic vinner Hart Trophy till sommaren.
Men jag är glad ändå. Pojkarna från bruket där hemma har gjort det bättre än någon på förhand hade rätt att kräva och får härmed ett hjärtligt tack för den mest inspirerade säsongen sedan 1980-talet.
• • •
Som väntat:
Rangers generationsväxling gör tvärnit efter den penibla insatsen mot Ottawa i förrgår.
Nu är det gamla tider igen.
Marc Staal kliver in i laget, på bekostnad av Ryan Lindgren, och Henke startar i kassen.
Fansen hoppar upp och ner av ilska, med såna där serietidningsbubblor fulla av blixtar och åskmoln och stjärnor och uttryck av typen ”Argh! hängande ovanför hjässorna.
Förståeligt kanske, men de får vänja sig. I en process som den som pågår på Manhattan just nu ingår många ”false startes” innan en ny stomme tagit form och en ny identitet etablerats. Och nej, David Quinn kommer inte få sparken.
• • •
Futtig tipsrad ikväll men den ska ändå levereras.

•NY Rangers – Detroit 1
•Edmonton – St. Louis 1 (OT)

• • • 
Vill förvarna om att jag hamnat i min första serielunksfunk och nej, jag tänker verkligen inte klaga. Det finns sannerligen värre öden i världen än att få en överdos grundseriehockey i NHL.
Men jag behöver lite time off, för att få tillbaka inspiration och studs i steget, så efter kvällens insats följer två bloggfria omgångar när jag gör annat och laddar om.
Tack för förståelsen.
• • •
Man behövde inte vara överdrivet blödig för att känna empati visavi Markan i slutscenen i Rogers Arena igår.
Att tvingas agera målis när regerande mästarna kommer tre mot noll – och lagkamraterna ligger och simmar på isen i offensiv zon – är lite som att få försvara sig med slangbella mot flock utsvultna lejon.
• • •
Ja, jag vet att jag tidigare i veckan febrade om bloggens säsongsdebut i Brooklyn imorrn, men eftersom skadade Bengan inte spelar för Penguins kommer jag inte ha något särskilt att rapportera åt tidningen och….nej, jag måste vara ledig!
Gå på bio!
Ta en bärs!
Vila sönderkokt hjärna!
Annars blir det – tro mig – bara platta, blodfattiga, stumma texter här framöver.
• • •
Det kan mycket väl vara så att Chicago Blackhawks är sämst i hela NHL just nu.
Andra har sämre ”record”, ja, men som Ondskan påpekade i podden idag:

Det beror nästan bara på att Robin Lehner varit minst lika fenomenal som ifjol.
Utan hans insatser i kassen hade de blivit krossade kväll efter kväll.
Ojvoj.
• • •
Kron Wall of Pain är ju faktiskt kvar i Motown, som rådgivare åt Yzerman, och då tänkte jag att han kanske skulle följa med till New York på den här resan och ha tid att gå ut och till skillnad från under den aktiva karriären ta något järn och jodå – så hade det kunnat bli.
Men 55:an har åkt till Stockholm för att se matcherna på Globen, så – next time.
• • •
Wings har plockat upp en gammal New York-bekanting till kvällens framträdande på Broadway:
Dylan McIlrath.
– Vi behöver bli lite svårare att spela mot, säger skämtaren Blashill.
Mm, McIlrath – för hockeyn vad en Skogaholmslimpa är för den avancerade gastronomin – kommer såklart lösa alla problem…
• • •
De kom aldrig hit i förrgår, men nu har vi mytomspunna SVT-duon Dusan och Johannes på plats.
Det är bra det, för jag har stålar att kräva av fotograf-Johannes.
När vi träffades ifjol satte han fem tusen spänn på att bröderna Sedin skulle komma att hjälpa Modo upp i SHL och jag satte emot.
– Äh, säger han nu.
Hi hi.
• • •
Bästa Red Wings-minnet på Garden?
Mja, det måste ju vara året när Zäta under en gemensam middag kvällen innan hade lovat att han skulle sätta en mellan benen på Henke – och sedan gjorde det också.
Då var det muntert i ett omklädningsrum efteråt – och jävligt omuntert i ett annat.
• • •
Doc Emrick sitter precis bakom ryggen på bloggen och tjoar ikväll.
Så ni vet när ni hör honom. I’m right there…
• • •
Fast ännu roligare var det den gången Wings kom hit på papparesa och ledande spelare var skadade och kunde hänga med på galej kvällen före match, men det är oklart om allt som hände då är preskriberat så vi tar och återkomma om det.
Men vi kan säga så här:
När jag dök upp i omklädningsrummet efter matchen kom Zäta – som spelade och inte varit med på nåt nattsudd men tydligen fått ett och annat berättat för sig – utan ett ord fram med en vattenflaska och gick igen…
• • •
Okej, det är match igen.
Hoppas den blir kul.