Matiné på Long Island, del 5 – The End

NY ISLANDERS – BUFFALO 3-2 (Slut, OT)
• • •
Vilken tur att den utflykten blev av.
Där ute i Uniondale-spenaten väntade ju ingenting mindre än den bästa match jag sett live i år.
Satan vilken Big Boy-kamp.
Den var till och med värd två timmar i horribel snigeltrafik i regnet tillbaka till Manhattan.
Tack, tack.
• • •
Det är inte alldeles lätt navigera i backstage-korridorerna i Coliseum.
Idag fann jag mig plötsligt, i förhoppningen om att hitta till Sabres omklädningsrum, på förvirrad kryssning bland skräphögar och råttor under en läktarsektion.
Kom inte och säg att det här jobbet alltid är glamoröst.
• • •
Nädu, jag blir nog inne ikväll. Promenaden de tio kvarteren från hyrbilsfirman och hem räcker för att hockey-farfar ska få nog av Santacon.
Utanför McFaddens’s, en irländsks pub i hörnet av andra och 42:a som av oklara skäl alltid lockar till sig horder av plakatpackade snorungar, ser det ut som på en brittisk rockfestival – och ingenting i världen är lortigare, snuskigare och mer bedagat än brittiska rockfestivaler. En tomte – och jag menar tomte i alla bemärkelser – står till exempel, våldsamt vinglande, med snorren i handen och urinerar rakt ut i trafiken.
Tack för mig.
Jag häller upp bättre bourbon i fina kristallglas åt mig och Royal Oak och rattar in en bra hockeymatch på tv:n istället.
• • •
Goalofsson visar sig vara en väldigt sympatisk figur också, vänlig och språksam och angelägen om att ta i hand och så.
Jag hade väl nästan det på känn.
Och lika roligt är det att prata med Rasmus. Den där underfundiga humorn som mest gått att ana tidigare, när han förmodligen och i så fall högst förståeligt känt sig lite förskräckt av all mediauppvaktning, håller på att blomma ut i full, charmig prakt.
• • •
En playoff-serie mellan Islanders och Sabres…det skulle man inte ha något emot, känner jag från och med nu.
• • •
OK, folks, ha en trevlig kväll.
Nu är kristallglasen framme.