Winter Classic 2020

Det brukade vara med Ivanhoe, backhoppning i Garmisch, finkonsert i Wien och obscena mängder läsk och pizza svensken tog sig genom nyårsdagens självförvållade plågor.
Men när NHL nu för tionde gången förgyller årets första dag med en spektakulär utomhusmatch kan vi slå fast att ytterligare en solid tradition under de kollektiva blågula försöken att dämpa ångesten, bota huvudvärken och återställa vätskebalansen etablerats.
Är det inte Winter Classic nummer tolv i år, undrar du lite oroligt för orolig blir man ju såna här gånger?
Jo, men 2012 och 2017 avgjordes den stora nordamerikanska friluftsduellen av logistiska skäl 2 januari, så det här är tionde gången vi har nyårsdagspublik – i all sin rufsiga, lätt stönande mysbyx-prakt.
Alltså:
Välkommen till ritualen som numer har samma dagen-efter-nyårsfesten-status som 90-metershoppen i tyska alperna och Strauss-dängorna i gyllene salen i Musikverein.
Ta en Bussola-tugga till och luta dig tillbaka i soffan.
Med hockeyshow under Texas bara jättehimmel, utförd av artister som Filip Forsberg och John Klingberg, ska vi lensmeka dig tillbaka till livet.
Winter Classic 2020 är här.

• • •
Och hur var slutet av 2019 för bloggens alla fina vänner? Finfint, hoppas jag?
Själv rundade jag, som de flesta av er vet, av föreställningen med en liten roadtrip i Oklahoma och den överträffade faktiskt alla förväntningar.
Först blev jag påmind om hur innerligt jag älskar att bara blåsa runt på amerikanska vägar och konstaterade flera gånger att jag skulle ägna resten av livet åt att göra just ingenting annat om jag blev ekonomiskt oberoende.
Sedan visade sig Tulsa – med både Dylan- och Woody Guthrie-museum och en räcka ypperliga barer i Arts-distriktet mitt i centrum – vara precis en så magisk stad som den framställts i otaliga sånger signerade bland andra George Strait, Eric Clapton, Gene Pitney, Neil Young, Emmylou Harris, Bob Wills och Son Volt.

Och nu är jag, som dom säger här, reinvigorated och kastar mig över hockeyn med ny aptit och lust.
Bring it, 2020!
• • •
Drar vördnadsfullt efter andan när jag baxat mig upp på pressläkaren och tittar ut över den väldiga Cotton Bowl-grytan.
De allra flesta svenskar över 30 skulle reagera likadant inför samma syn, för goddammit – det var alltså här Sverige slog Saudiarabien i den klassiska åttondelen 1994.
Kneten Andersson från Eskilstuna gjorde två mål och hans radarpartner Martin Dahlin ett – och på andra sidan Atlanten försattes en hel nation i feber som förvandlade den pågående högsommaren till den mest magiska vi som levde då hade upplevt.
Sedan dess har inga andra svenskar, vad vi vet, uppträtt i denna bowl, men nu – drygt 25 år senare – ska sex blågula hockeykrigare som knappt var födda den där sommaren som aldrig tog slut kliva ut i Knetens fotspår.
John Klingberg, Mattias Janmark, Filip Forsberg, Calle Järnkrok, Mattias Ekholm och Viktor Arvidsson.
Må de också panga in sina livs mål och fira med dragna revolvrar när puckarna sitter.
• • •
Det fanns olika möjligheter att fira in 2020 i The Big D i natt.

Dan Rosen tyckte att jag borde följa med hela nhl.com-gänget på Lynyrd Skynyrd-konsert (!) på American Airlines Center, Lönta argumenterade för mediapartyt på mediahotellet och någon annan pratade om bbq-bonanza i Deep Ellum.
Men det slutade, som så ofta denna hysteriska högtid, med att jag satt ensam på hotellrummet och skrev lite texter, såg firandet från Times Square på tv och sms:ade de viktigaste – inklusive Ekeliw! – när klockan slog tolv.
Sedan gick jag och la mig.
Gubben är gammal, förstår ni – och erfarenheten har lärt honom att inte försätta sig i skakigt tillstånd när tidig tjänstgöring väntar.

Det får aldrig mer bli som 08/09, när Emma Zetterberg och Cissi Franzén hällde i honom arton hot shots i hotellbaren i Chicago och förvandlade dagen efter, på Wrigley Field, till en härdsmälta.
Idag vaknar jag istället pigg som en torped och tar mig tillbaka till Cotton Bowl med svikt i steget inte olik James Neals uppe i Rogers Place igår kväll.
• • •
Förra gången på Cotton Bowl, tredje juli 1994, utgjorde väderleksförhållandena en minst lika tuff motståndare som Saudiarabien.
Ni har, utgår jag från, alla hört Albert Svanberg flämta i SVT:s legendariska VM-krönika:
”Färd söderut. Mot Dallas, åttondelsfinal och ett enda samtalsämne: VÄRMEN. Det gick åt uppemot 80 liter vatten på Sveriges första träningspass. Matchen skulle spelas i 40-gradig hetta på arenan där Tyskland kollektivt kollapsat och sånär tappat en 3-0-ledning mot Sydkorea…”
Bilden bekräftas av min käre vän Flash, tillika Sportbladets ikoniske redaktionssekreterare, som var på plats.
– Efter matchen minns jag att foten klibbade fast i asfalten när jag gick över parkeringen. Så varmt var det, säger han.
De problemen slipper vi dessbättre idag. Det blir inte mycket till vinter i Texas, nej, men den skoningslösa Albert Svanberg-hettan släpper redan under hösten.
Istället har vi faktiskt idealiska förhållanden för utomhushockey i The Big D.
Det är molnigt – mycket bra; solkatter i isen hör till det värsta som finns – runt tio plusgrader, i det närmaste vindstilla och ingen risk för nederbörd av något slag.
• • •
Det har sin särskilda tjusning att själv vara helt o-bakis och se andra med uppsynen hos härsket smör.
Pressboxen är full av stukade festprissar som ser ut just så idag.
Den där Skynyrd-konserten verkar till exempel ha varit väldigt hårig, ojvoj…
• • •
Om inte Quinn tagit ut Henke så snabbt igen är jag övertygad om att Rangers kvitterat mot Oilers i det där dramat i Rogers Place igår kväll.
Det där otyget att plocka ut målisen och riskera allt fast man har tydligt momentum fem-mot-fem…varför kan inte coacher på den här nivån vara lite mer flexibla i tanken?
• • •
Under Winter Classic 2014 satt mer än 105 000 åskådare på läktarna i snöyran i The Big House i Ann Arbor. 
Den otroliga siffran kommer vi inte i närheten av idag, men de har i alla fall sålt 85 000 biljetter till denna showdown, så den näst största folksamling bloggen någonsin varit del av är ett faktum.
Hurra, ska vi säga så?
• • •
Hur bra de funkar på en så här koloss till arena vet jag inte, men det är ändå helt fantastiskt att NHL städslat suveräna Midland – vars senaste album, ”Let It Roll”, var trea på min årslista 2019 – för pausunderhållningen i årets Classic,
Har du någotsånär anständig smak förstår du min hänförelse när du ser det här klippet.

• • •
Den är nu inte bara månghövdad, församlingen på nyårsmässan här på Cotton Bowl. Det består nästan uteslutande av southerners – inklusive de 30 000 fans som påstås ha tagit sig ner från Nashville – och det innebär att stämningen på och runt arenan kommer vara magnifik.
Är det något människor i den här delen av världen kan så är det att ställa till med folkfest – i synnerhet när de får vara med om något stort de aldrig upplevt tidigare.
Det blir ramalama i eftermiddag, I kid you not.
• • •
Tror jag ska vara först när jag – för att beat the crowd och trafiken – redan i svinottan fyra timmar före officiell matchstart angör pressläktaren, men Lönta Lindqvist står redan där, i finaste marinblå kostymen och Viasat-mikrofon i hand.
– Man ska alltid vara ute i god tid, säger den nyblivne Calgary-bon på sin vackraste ångermanländska.
Precis.
Förberedelser är allt!
• • •
Tillika vet the southerners hur man arrangerar spektakulära kringarrangemang och ni gör bäst i att vara förberedda på en del udda inslag idag.
Hästar och cowboys kommer dyka upp – liksom grisar och får i kapplöpning längs en snitslad bana bortanför ena sarghörnet.
Den sistnämnda programpunkten känns kanske inte helt kosher 2020, men hey – det här är Texas och i Texas är det, på många vis, 1955 för evigt…
• • •
Predators-spelarna är alla klädda helt i svart när de tre timmar innan första bytet anländer till backstage-entrén och det gör de enligt GM Poile som en hyllning till local boy Johnny Cash.
Det kallar jag klass.
• • •
De erbjuder bullriding på en elektronisk tjur på innerplanen också.
Ingen hade väl trott något annat?
• • •
Det är inget fel på hemmaspelarnas pre game-stassar heller.
De kliver av bussen i full cowboy-uniform, komplett med salta hattar.
Texas forever!
• • •
Att Texas Fair, med tivoli och grejor, ligger vägg i vägg med bomullsskålen, bidrar inte precis till att sänka stämningen det heller.
• • •
Själv kör jag traditionell Winter Classic-outfit.
Det vill säga:
För en gångs skulle skippar jag kostymen till förmån för robusta jeans och tjock turtleneck-tröja under kavajen.

Inte för att det egentligen behövs, vi i murvelskocken sitter inomhus och gonar oss och även om vi inte gjorde är det 40 grader varmare än i Queens för två år sedan, när vi fick plocka fram bilder på Jack Nicholson från slutscenen i ”The Shining” för att beskriva hur skitkallt det var.
Men ändå, ska VARA så på utomhus.
• • •
I andra periodpausen kommer Gary Bettman hålla presskonferens och avslöja var 2021 års Winter Classic ska hållas.
Jag tippar på Minneapolis men hoppas på Vegas.
• • •
Now, rent idrottsligt har de här matcherna som ni vet en tendens att ta formen av lustiga jippon snarare än riktiga hockeymatcher.
Men just den här WC-upplagan har jag rätt stora förhoppningar på.
Inte bara för att den avgörs på Knetens arena, inte bara för att de sitter 85 000 levnadsglada southerners på läktarna, inte bara för att Midland spelar och inte bara för att vi har livs levande grisar på innerplanen.
Jag tror att Stars och Predators kan ställa till med en riktigt sprakande holmgång på den provisoriska rinken också.
De är eminenta lag – ja, på papperet i alla fall – de spelar fräsande offensiv och explosiv hockey, de hatar varann med de mångåriga divisionsrivalernas föredömliga hetta och de är i akut behov av poäng.
I synnerhet Predators, på glid utför i tabellen igen
Som både Arvy Arvidsson och Flipper Forsberg underströk efter träningen igår:
– Man får njuta av inramningen innan matchen börjar. Sedan är det fullt fokus på att vinna. Det är en otroligt viktig match för oss.
• • •
Kolla, bloggen har fått sitt eget lilla kontor i ena änden av en pressläktarrad.

Där jag mitt privata Winter Classic-mys för mig själv, med exklusiv tv-skärm och allt.
I love it!
• • •
Som den hungriga reporter jag är – well… – försökte jag få tag i Kennet Andersson för en kommentar igår, men gick bom. Det var väl tung nyårsskiva i Tuna; han är så initierad i det där så (den som sätter den Fredrik Lindström-referensen får extra guldstjärna!)
Så jag fick prata 94 med hockeyspelarna på plats istället, men det hade jag inte mycket för.
Filip föddes en månad efter bronsmatchen och övriga var två, tre eller fyra år.
– Sorry, det där har jag ingen koll på alls. Och då börjar jag ändå bli så gammal, sa Järnkrok.
Gissa då vad jag börjar bli…
• • •
Dagens tipsrad är kort och här kommer den:

•Dallas – Nashville 3-4 (OT)
– Flipper Forsberg avgör 04.18 in i förlängningen och blir ny svensk Cotton Bowl-legend.


• • •
För första gången sedan grundserien fick form och kontur har Tampa Bay alltså tagit sig upp på slutspelsplats.
Där blir de kvar, kan jag meddela.
Och mitt tips om att de vinner Stanley Cup kvarstår…
• • •
I och med att solen inte lyser i Texas idag behöver spelarna egentligen inga såna där svarta streck under ögonen.
Men det kommer de ha ändå, för som Tyler Seguin förklarade igår:
– Det är coolt att för en gångs skull få känna sig som en fotbollsspelare.
• • •
HEK, det var en synvilla med parkeringen, ha ha. Chryslern stod där den skulle utanför Woody Guthrie-museet.
• • •
Bland mycket annat jag funderar på just nu är om detta också var pressläktaren Sportbladets utsända 1994 – Lasse Sandlin, Leif-Åke Josefsson, Nicklas Brunzell, Olle Svenning och den mytomspunne Tore S Börjesson – satt på.
Det måste det ju nästan ha varit och fan vad cool!
• • •
Låt bloggen presentera egenhändigt komponerade porträtt av svenskarna som intar Winter Classic-scenen idag.

• • •
OK, mina vänner, nu fyrar vi av 20-talets första stora happening – i The Big D i Texas.
Mycket nöje!