Sedin Week i Vancouver, del 8

Det är nåt betagande, nåt coolt, bara med själva numren.
22 och 33.
De har schwung, de är symmetriska, de svänger som en gammal souldänga från Memphis.
Precis som tvillingarna som bar dem under arton långa säsonger med Canucks.
Och nu – i den tidiga kvällen i Vancouver, British Columbia, Kanada nådens år 2020 – skickas de, 22 och 33, gemensamt in i Vancouvers evighet.
Det blir något att vara med om.
Högtidligt.
Emotionellt.
Oförglömligt.
”Det kan du väl inte veta på förhand”, invänder månne viktigpettrig vän av ordning.
Men jo.
För det första är det i sig gripande att två så kära favoriter – lysande hockeyspelare, ännu bättre människor, som alla i Kanada säger – blir föremål för denna yttersta av hedersbetygelser.
För det andra vet nordamerikanska idrottsklubbar hur man laddar den här sortens ceremonier med lyster, finess och känslosvall.
Så häng med nu.
Stay awake.
Du kommer alltid minnas var du var och vad du gjorde när snitsiga numren 22 och 33 blev del av historien.
• • •
Puben Relish på Nelson Street i downtown Vancouver har aldrig haft en bättre förmiddag än denna småkalla onsdag.
Redan vid 10.00 sitter uppemot hundra törstiga svenskar – de flesta från Medelpad och Ångermanland – redo runt de knappt tjugo borden i den tajta lilla lokalen.
På menyn:
Allsvenskt möte mellan Modo och Timrå på stream från Ö-vik, rattad av Emil Westerlind.
För visst, det är kul och spännande att åka på gruppresa till Vancouver för att vara med på Sedin-ceremoni, men det går ju inte att missa hatmatch i Fjällräven bara för det.

– Lite speciellt är det att sitta här en förmiddag och titta på match hemifrån men det är ju en väldigt viktig match, säger en Svenna Strandberg och rycker lite en Modo-tröja signerad av alla A-lagsspelare.

Jag förstår precis. Vore det Brage mot Dalkurd i en höstmatch i Superettan skulle jag också ha jersey på mig – och öl i näven.
• • •
Det var deras egen katedral i arton säsonger, ett monument till den telepatiska hockeykonstens ära, så det är inte mer än rätt att Rogers Arena byggts om till ett regelrätt Sedin-tempel, med hela läktarsektioner draperade i de där favvonumren och rinken förvandlad till ett altare – bland annat bestående av de individuella priser tvillingarna vann, exempelvis Hart Trophy, Art Ross Trophy och Ted Lindsay Award.

Mäktigt – på ett nästan overkligt sätt, faktiskt.
• • •
Inledningsvis är det de talrika Modo-fansen som jublar högst under den blågula förmiddagsmässan på Relish, men ju längre förmiddagen går, desto gladare blir medelpadingarna – med själve Nubben, Timrås sportchef, i spetsen.
Efter två perioder reser sig åtskilliga av ångermanlänningarna till och med och går.
Ger ni upp, undrar jag och Lönta.
Men det är bara köket som, redan vid 11.30, tömt lagret av kycklingvingar och burgare – och man måste ju ha fast föda också…
• • •
Vancouver bjuder till och med, kvällen till ära, på Sedin-bärs.

Ska vi gissa att den ena har en lite avvaktande och smeksam arom – och den andra en mer direkt dito?
Jag kan tyvärr inte presentera facit för jag ska jobba under kvällen och imorrn väntar en skoningslös bagarväckning.
• • • 
Kerstin Arvidsson håller varken på Modo eller Timrå för hon kommer från Hedemora och vet bättre – som de flesta från ärans och hjältarnas landskap.
Att hon – som coolt nog köpt NHL-resa till sig själv i 60-årspresent – ändå hänger med de andra till Relish beror på att hon älskar hockey
Därför höll hon, så leksandsfans hon alltså är, på att svimma när hon häromdagen fick hälsa på Elias Pettersson.
– Jag kunde inte sova på hela natten, jublar hon.

Well, artister som kallas Elvis brukar ha den effekten på sina fans.
• • •
En timme innan ceremonin på isen börjar spelar de Wannadies ”You And Me Song” i Sedin-templet.
Mycket angenämt, men vadå, är Danne och Henke Wannadies-fans?
Då skulle de stiga ÄNNU mer i aktning i den här bloggen.
• • •
Att Canucks möter just Blackhawks denna Daniel-och-Henrik-högtid är definitivt en händelse som ser ut som en tanke.
Var det några tvillingarna gick upp i svavelosande holmgångar mot var det Hawks. Rivaliteten de där åren när de möttes i slutspelet tre år i rad – 2009, 2010 och 2011 – liknade verkligen ingenting. Jag ÄLSKADE att resa till Chicago om vårarna och sitta i United Center och se dem försöka slita varandra i stycken.
2009 och 2010 slutade det i bitter sorg för canuckerna och det höll det på att göra 2011 också. De tappade 3-0 i serien och i Game 7 här i Rogers blev det OT – men då lyckades Burrows damma in det skönaste segermål Danne och Henke upplevde i karriären.
De ser gissningsvis gärna att den här jubileumskvällen slutar på ungefär samma sätt.
• • •
Nä, nu spelar de Abba också.
Och nu Andreas Johnssons ”Glorious”, om någon minns den.
We get it.
Det blir blågult soundtrack i största allmänhet – natten lång.
• • •
När en sån som just Elias får uppleva en sån här kväll, nog måste han i sitt eget stilla sinne reflektera över att en likadan ceremoni väntar på honom någon gång (vilket jag skrev lite om i dagens krönika)
Fast det lät ju dröja.
Ska vi gissa på februari 2040?
Då är jag 72 och tammefan om jag inte tänker sitta här då också.
• • •
En lokal rockveteran som heter Jim Byrnes och hans band underhåller med live-boogie under preludierna och det passar bra för han ser ut precis som Brian Burke!
• • •
Här väntar evigheten.

Så vackert.
• • •
Att Elias nog lär få sin tröja pensionerad såsmåningom kan vi nog vara rätt säkra på, men vilka andra svenskar kommer hedras på samma sätt.
Det har vi diskuterat rätt ingående i den svenska mediaskocken senaste dagarna och – kommit fram till följande.
Bara hans kontrakt går ut någon gång är Zäta given, liksom Henke Lundqvist, Bäckis och Vigge Hedman – och stannar han bara i öknen hela karriären lär det hända även OEL.
Har vi fler förslag i läsekretsen?
• • •
Om upplysningen att bagarväckning väntar imorrn väcker frågor av typen ”undrar om Biffen ska någon annanstans då” kan jag meddela att svaret är ”ja”.
Om allt går bra har vi liveblogg imorrn kväll också.
Men jag tänker inte berätta var.
• • •
65 borde vara en given hit i taket i Canadien Tire Center i Ottawa också, men efter flytten till San Jose är det mer osäkert.
• • •
Bäckis och Landeskog har redan fladdrat förbi i jumbotronen under uppvärmningen.
Räkna med ett höra mer av dem.
• • •
Now, det blir lite speciellt här i bloggen nu. Så fort ceremonin är klar ska vi rusa till omklädningsrummet och träffa tvillingarna för intervjuer – och sedan snabbproducera material åt våra redaktörer.
Det innebär att matchen mellan Nucks och Hawks antagligen hinner börja innan vi hörs igen, men håll ut – och håll spåret kokande.
• • • 
Nu tar vi ett par djupa andetag.
Det känns att något väldigt, väldigt stort snart händer i Vancouver.