Bloggen i coronatider

När jag vaknar om morgnarna är hjärnan tom och i några lyckliga sekunder tror jag allt är som vanligt.
Sedan kommer verkligheten omedelbart ikapp och delar ut en bedövande örfil.
Just ja.
Inget är som vanligt.
Vi lever i den här obegripliga mardrömmen för att en vidrig mikroorganism tagit hela världen som gisslan.
Om jag tvivlar är det bara att slå på NHL-kanalen och titta på den här dystra skylten – omöjlig att ta in i slutet av mars, några veckor innan slutspelet egentligen skulle ha börjat.

Ja, nä, som man säger hela tiden: Hockey är verkligen inte det viktigaste just nu, men eftersom det är det vi sysselsätter oss med i den här bloggen – och tillhörande kommentatorsspår – är det faktum att NHL-spurten ligger nere en särskilt plågsam påminnelse förr oss om att vi hamnat i något helt ofattbart.
Det är också förklaringen till att det varit så tyst från min sida här i bloggen.
Jag har haft svårt att samla tankarna under de senaste två veckorna och inte riktigt hitta ett tilltal, eller ett angreppssätt, som passar detta forum i den här situationen. I vanliga fall drivs texterna jag publicerar här av lust, iver, glädje, sisu och brinnande kärlek både till NHL-hockeyn och till den allmänna andan i bloggen
Nu är jag mestadels bara dyster och orolig och rädd för vad som ska hända.
Då blir det liksom inte riktigt samma…studs.
Men vi ska förstås ändå hålla soppan puttrande och kan väl då och då höras och både hålla koll på hur alla mår och…tja, dra lite anekdoter för varann.
Är ni med på det?
Kul i så fall.
• • •
I brist på live-action har jag, som några av er kanske sett, studsat igång en liten serie med alla NHL-klubbarnas All Star-lag genom tiderna.
Vi började med Boston Bruins igår och fortsätter med Anaheim Ducks idag.
Resten ska, är det tänkt, portioneras ut med jämna mellanrum då och då.
Det är ett grepp som lär leda till mycket debatt och by all means – synpunkter i spåret är oerhört välkomna!
• • •
Tillvaron i praktisk mening?
Well, jag sitter i princip i karantän i min lilla lägenhet och har senaste sexton dygnen bara varit ute några få gånger, på exotiska tider, för att uträtta absolut nödvändiga ärenden.
Det är outhärdligt, absolut, men jag utgår från att jag bär på smittan – som praktiskt taget alla andra i smitthärden New York,; det är tyvärr oundvikligt – och gör precis allt jag kan för att undvika kontakt med andra.
Det ska ni också göra, hörrni.
• • •
Podden med Ondskan från Örby och yours truly är också igång, hoppas jag ni sett.
Om inte annat finns den här.
• • •
”Blir en stark story att följa på Sportbladet. Förvandlingen!”.
Så svarade chefen när jag i ett Facebook-inlägg förra veckan uttryckte lite kval över hur fan jag ser ut om det här går bra och jag en dag kommer ut på andra sidan.
I normala fall går jag och får håret och skägget fixat hos min ryska vän Lora en gång i månaden, men sådana icke-essentiella institutioner har tvingats stänga så det går inte längre.
Det kan leda till en look for the ages.
Tråkigt nog för de som sett fram emot förfall monumentale fick jag en trimmer budad av Amazon häromdagen, så ansiktsbehåringen ska kunna gå att ta hand om. Men att greja med frissan själv…när man är så fumlig och oteknisk som jag kan vad dom helst hända.
Så här ser det för tillfället.

Fortsättning följer.
• • •
Ikväll, natten till onsdag, skulle Rangers ha spelat en förmodligen helt infernalisk streckmatch mot Columbus på Garden.
Men den får vi aldrig se.
Fan!
• • •
Okej, min vänner – angenämt ändå, att få ”prata” lite med er igen.
Som sagt, vi håller kontakten.
Ta hand om er – och håll distansen till andra .
God help us all!