Stanley Cup-slutspelet 2020 i parallellt universum, del 3

Det fiktiva Stanley Cup-slutspelet 2020 fortsätter härmed i NHL-bloggen.
Nu bränner vi av förstarundan i västra konferensen – med ingen mindre än Ondskan Ekeliw som gäst-referent i serien mellan Colorado och Dallas.
Gör som senast:
Följ match för match istället för att omedelbart kolla vem som går vidare.
Då blir det mer spännande och vi behöver alla lite spänning mitt i den här monotonin.

•ST. LOUIS BLUES – NASHVILLE PREDATORS
Match 1: 1-3
– ”Det här var ett wake up-call för oss”, säger lätt tagne Blues-coachen Craig Berube efter regerande mästarnas högst oväntade öppningsförlust. Predators har varit egenartat svajiga hela säsongen och säkrade sin slutspelsstatus först i slutomgångarna. Men precis likadant var det ju 2017 och då försatte de hela sin fantastiska hemstad i en glödande hockeyfeber som inte tog slut förrän de förlorade Game 6 i final. Och de ser, till Berubes uppenbara oro, ute lite på samma sätt den här gången. Medan hans mannar, klara sedan länge, har svårt att frambringa rätt sorts intensitet spelar utmanarna från Music City med den energi och hunger man bara kan ha när man redan varit inne i playoff-hetta i ett tag. Särskilt het är JOFA-kedjan. Filip Forsberg, Viktor Arvidsson och Ryan Johansen står alla för 1+2.
– Jo, svarar ”Hackspetten från Kusmark” kärnfullt när bloggen säger att det här ju började bra.

Match 2: 4-2
– Allsången till Laura Brannigans ”Gloria” ekar ännu en gång i Enterprise Center i The Lou, för den här gången sjuder desto mer glöd i mästarnas bröstkorgar. Det är ju ett kollektivt kännetecken: Vad som än händer studsar bluesmännen tillbaka nästa gång. Det är framförallt den klassiska fjärdekedjan med Oskar Sundqvist, Alex Steen och Ivan Barbashev som sätter tonen med några blytunga byten i första perioden, då ”Sunken” också trycker in en retur – och sedan hänger resten av laget på. Ändå ser Berube lite bekymrad ut även under kvällens presskonferens. Han har uppenbarligen sett något som oroar. Preds kommer inte till på samma sätt i det täta St. Louis-zonen den här gången, men de har fortfarande ett ”go” i sina attacker som inte bådar gott för Missouris hjältar.
– Fast det är mer att att vi inte riktigt är där vi ska vara ännu, trots att vi vann ikväll. Det finns saker att jobba på, säger ”Sunken” till Sportbladet.

Match 3: 0-3
– Hela säsongen har det knorrats om att stämningen varit lite avslagen i vanligtvis vådligt röjiga Bridgestone Arena. No more. Redan innan första nedsläpp svänger det lika hårt som på Tootsies på andra sidan Broadway – och i takt med att kvällen går, desto mer besinningslöst drag blir det. För Predators gör sin bästa match på säsongen, flyger fram över isen och ger inte den frustrerade motståndaren någonting. Inte minst Filip Forsberg har varvat upp rejält. Han stänker in två mål med rungande direktskott och har bud på mer. Men framförallt ser Pekka Rinne plötsligt tio år yngre ut. Han behöver i och för sig inte göra så mycket de två första perioderna, men sista femton i tredje tycker frustrerade mästare på ordentligt – och den finländske bjässen stoppar allt.
– Världens bäste målvakt. Det har jag sagt länge, säger Flipper till Sportbladet.

Match 4: 2-3 (OT)
– Inledningsvis ser det ut att bli som vanligt när Blues fått stryk matchen innan. De växer plötsligt till sig och blir en storlek större och tar under ett påfallande fysiskt och aggressivt framträdande i inledningsperioden ledningen med 2-0. Men Preds vägrar vika ner sig. De svarar med samma mynt och de två sista perioderna blir stökiga. Bland annat hamnar Mattias Ekholm och Jacob De La Rose i ett svavelosande slagsmål. ”Din jävel”, hör man ända upp på pressläktaren att Rosen skriker på svenska. Hemmalaget skär sig också genom det täta mästarförsvaret alltmer effektivt och skapar fler och fler chanser på Jordan Binnington. Till slut får de utdelning också. Filip reducerar i slutet av andra och i ett powerplay i mitten av tredje kvitterar Roman Josi med ett dundrande slagskott från blå. Trycket i Bridgestone när förlängning såsmåningom tar vid kan inte beskrivas som annat än overkligt – för det råkar vara lördagkväll i Nashville. Och 13.36 fullkomligen exploderar hela hallen, för då lyckas Calle Järnkrok, i numerärt underläge, sno pucken av Alex Pietrangelo på blålinjen. Sen stormar han iväg i kontring och snärtar in avgörandet på Binningtons klubbhandssida.
– Tja, jo, det var ju kul, säger Gästriken, rätt kärnfull han med, till Sportbladet.
Det bästa med att matchen slutar såpass tidigt är att alla hinner ute på Broadway innan alla honky tonks stänger och the Saturday Night blir vild.

Match 5: 2-3
– ”Det här är ju hela säsongens största skräll”, skriker Peter Sibner, känd som The CEO of Everything, när slutsignalen går i Enterprise Center. För då står det klart. Regerande mästarna, helt sensationellt, är utslagna efter fem matcher i första omgången. I den femte och sista gör de allt som står i deras makt för att sakta ner och tackla sönder motståndare. Men det går inte. Predators är för inspirerade. För hungriga. För förvissade, helt plötligt, om att de är bäst. Två gånger kommer Blues tillbaka från underlägen, sedan bland andra Vladimir Tarasenko, som mycket överraskande gör comeback efter att ha missat praktiskt taget hela säsongen, piskat in en puck på Pekka. Men när Filip, en av första omgångens stora kungar, gör 3-2 fem och en halv minut före slutet är det finito. Ryan O’ Reilly & co tömmer det sista de har i bränsletankarna, men kommer aldrig riktigt nära en ny kvittering.
– Otroligt kul. Nu känns det som vad som helst kan hända, vi kan gå hur långt som helst, jublar hjälten från Åkerö när vi träffar honom efter kramkalas monumentale på isen.
”Det bästa”, myser CEO i taxin till Hair of The Dog några timmar senare, ”är att vi kommer få fler tillfällen att hänga på Martin’s BBQ”.

Nashville vidare med 4-1.

•VEGAS GOLDEN KNIGHTS – WINNIPEG JETS
Match 1: 5-2
– Golden Knights avslutade grundserien i en regelrätt ”surge”. De var bäst av alla och tappade bara enstaka poäng från tolfte mars – och nu fortsätter de bara på samma sätt i nöjespalatset T-Mobile Arena. Jets, som krånglade sig in på festen i sista stund, gör visserligen första målet – signerat Patrik Laine – men är på det hela taget chanslösa. Explosiva, otäckt snabba riddare bara rullar över dem i räd efter räd och om inte Hellebuyck slitit som ett djur hade det lätt kunnat bli tvåsiffrigt. Max Pacioretty gör två mål och Wild Bill Karlsson, Reilly Smith och Shea Theodore varsitt.
– Schysst start. Men vi vet sen ifjol att vad som helst kan säga, säger Märstas finest när vi träffar honom i det glada omklädningsrummet efteråt.
Bloggen spelar senare under natten craps med Varpu på Bellagio och vinner sju tusen dollar.

Match 2: 6-1
– Mer av samma vara. Det är utklassning från start till mål. ”My goodness, this is a true Vegas show”, ropar Doc Emrick när Mark Stone gör två mål inom loppet av 40 sekunder i andra perioden. Och han har rätt. Knights spelar i princip hockey på samma sätt som Cirque du Soleil förför sina åskådare på kasino-komplexen vägg i vägg. Man sitter mest och gapar. Det är glitter och flärd och sånt som inte ska kunna hända händer ändå. Gästerna från kanadensiska prärien tappar av lättförklarliga skäl humöret och börjar under andra halvan av matchen mest ägna sig åt dumheter. Bland annat ”gör” Blake Wheeler en Alfie och skjuter ett slagskott mot Pacioretty efter avblåsning. Det får han betala för i nästa byte, då Pete DeBoer slänger in Ryan Reaves…
– Jag tyckte Ryan behövde lite mer istid, ljuger DeBoer efteråt.
Bloggen spelar senare under natten craps med Varpu på Bellagio och förlorar åtta tusen dollar.

Match 3: 4-0
– Under traditionell whiteout hemma i Bell MTS Place ska Jets få revansch och med sina passionerade fans i ryggen svarar de absolut för en betydligt anständigare insats än under de förnedrande överkörningarna på Strippen. ”My goodness, Jets are ready to play tonight”, ryar Doc Emrick efter några frustande byten. Men olyckligtvis har Robin Lehner – som vid det här laget konkurrerat ut Marc-Andre Fleury och är folkhjälte – bestämt sig för att göra en av karriärens monstermatcher och visar sig vara lika omöjlig att forcera som Fort Knox. Det spelar ingen roll vad Laine och Scheifele och Connor och de andra gör. Han stoppar 46 skott och håller en knäckande nolla. Göteborgarens lagkamrater intar en mer avvaktande bortaplansattityd än under de två första uppvisningarna men kommer med jämna mellanrum i sylvassa kontringar. Just i ett sådant läge gör Wild Bill ett mål – precis som Alex Tuch. Sedan sitter två i tom kasse i slutet
– Jag har bra gubbar framför mig, hälsar Lehner i ett sms till Sportbladet.

Match 4: 3-1
– Sweep! Och ja, det är Lehner som knäcker Jets igen. De mobiliserar allt de har och i början av andra lyckas gamle Vegas-bekantingen Cody Eakin faktiskt styra in en puck på den svenske Conn Smythe-målisen, men då har Wild Bill redan hängt två i första och när Paul Stastny omedelbart replikerar med ett 3-1-mål går luften ur hemmaspelarna. Resten av matchen är en egendomlig transportsträcka och redan i mitten av tredje har tre fjärdedelar av fansen lämnat arenan.
– Ja, det blir ju inte mer perfekt än så här. Nu ska det bli kul att se om vi får möta Flames eller Oilers. Men det spelar ingen roll vilket lag det blir, vi känner att vi kan slå alla, säger tvåmålsskytten Karlsson till Sportbladet på telefon från Winnipeg.
Den serien, mellan Edmonton och Calgary, kommer dock att pågå ytterligare ett tag…

Vegas vidare med 4-0

•COLORADO AVALANCHE – DALLAS STARS
Gäst-referent: Jonathan ”Ondskan” Ekeliw
Match 1: 0–2
– Nähä. Tji fick vi – och Colorado. Den här matchserien börjar inte som de flesta (utom Dallas) har tänkt sig. Unga, fräscha Stanley Cup-aspiranten Avalanche sätter visserligen ett hejdlöst tempo direkt, de dundrar fram som en lavin i Klippiga bergen, men får ingen utdelning. Nere vid Big Ben Bishops kasse tar det stopp. Stars-keepern har helt uppenbart bestämt sig för att vara så där omutlig som nästan bara han kan vara (så länge ljumskarna håller…). I stället, vid ställningen 12–2 i skott, får Dallas ett powerplay och plötsligt ger Joe Pavelskis dyra, kritiserade kontrakt avkastning, när han på gammalt patenterat manér styr in 1–0 för gästerna. Och då får Texas-stjärnorna matchen dit de vill. De stänger igen mittzonen, frustrerar hemmalaget och avgör till slut i tom kasse – John Klingberg från egen zon.
– Jag fick feeling, säger Burger till bloggen.
– Det är så här vi måste spela mot Colorado, självförtroendet växte ju längre matchen led.

Match 2: 4–2
– Revansch! Det sitter i och för sig hårt inne, men Colorado lyckas hålla undan och vinna en match som de till stora delar dominerar. Nathan MacKinnon är en gigant, Cale Makar glänser med explosiva raider – och Gabriel Landeskog hörs och syns och bråkar med var och varannan Dallas-spelare (inte minst Jamie Benn). Med 38 sekunder kvar sätter Joonas Donskoi 4–2 i öppen bur och efter det blir det riktigt grinigt. När spelet sätts igång riktar Corey Perry en ful, högst medveten armbåge mot Mikko Rantanen, varpå kapten Landeskog får nog. Han kastar handskarna direkt och Perry har ingen chans att svara, utan får bara försöka parera smällarna. Hela Pepsi Center står upp, matchserien tänder till på allvar!
– Vi är det klart bättre laget, de försöker med massa skit för att störa oss, säger Gabe the Babe till bloggen och herr Bjurman får nästan agera terapeut för att lugna Landeskog.

Match 3: 1–3
– Första drabbningen i Big D och det ser ut som i matchseriens första rond igen. Dallas är kompakta och tråkar ut Avs, som inte hittar ett sätt att lösa upp Stars effektiva mittzonsgegga. Bäst på isen: Miro Heiskanen. Plötsligt är inte Makar den unge back det talas mest om, utan Stars finländske skridskovirtuos är både hur stabil som helst bakåt och en dynamisk kreatör i offensiven. Han ligger bakom alla tre mål – och får Jarkko att tappa fattningen i bloggens kommentarsfält.
”Voi Luoja! AIVAN USKOMATONTA! Nicklas Lidström, släng dig i väggen”, skriver han bland annat.
Så många inlägg att Bjurre för en stund överväger att blocka karln.
Corey Perry? Han är blocka… avstängd resten av serien. Armbågen gav sex matcher.

Match 4: 2–3 OT
– Det är nästan synd om Colorado i den här matchen, för Avs ÄR det bättre laget och deras individuella shownummer förtjänar ett bättre öde. Hela slutspelets snyggaste anfall avslutar i alla fall Samuel Girard med att pricka in pucken i krysset, efter att MacKinnon – via väggspel med Rantanen – för en gångs skull lyckats snurra upp HELA det ramstarka Dallas-försvaret på läktaren. Men vad gör det? Bara 23 sekunder senare är det kvitterat, när ett Esa Lindell-skott studsar på två Colorado-backars ben och in i kassen…
Det blir till slut förlängning i matchen och där, drygt halvvägs in i den första OT-perioden, utnyttjar Tyler Seguin ett hafsigt Avalanche-byte och avgör med ett rappt, oannonserat skott i Philipp Grubauers gubbhörn.

Match 5: 3–2
– Nu är det kniven mot strupen för Colorado och Gabriel Landeskogs sms-utspel till bloggen efter match 4 har skapat rubriker i hela USA: ”Jag garanterar, vi kommer att vända det här!”
Och vilken match det blir. Efter en mållös förstaperiod tar Dallas ledningen med 2–0 i andra (Jarkko är nära att blockas igen, Heiskanen en av målskyttarna) och hela serien känns stängd. Men ett mirakel sker i den tredje perioden, där Avalanche inom loppet av de avslutande sju minuterna först reducerar, sedan kvitterar – och med sekunder kvar fullbordar vändningen i ett kokande, euforiskt Pepsi Center. Stor matchhjälte: Gabriel Landeskog, Älvsjös egen Mark Messier.
– Jag har ju redan sagt det, Bjurre, vi kommer att vinna den här matchserien, 110 procent, slår han fast när bloggen ringer upp.

Match 6: 1–5
– Och där är det över. Det blir inte mycket till spänning i match 6. Alexander Radulov sätter ledningspucken direkt bakom Pavel Francouz (som tog över i Colorado-buren inför match 5) och därefter känns matchbilden igen från så många av de tidigare drabbningarna. Dallas stänger ner Avalanche och slutresultatet rinner iväg, eftersom gästerna chansar med att ta ut målvakten både en och två gånger i ren desperation.
Efteråt går det inte längre, Bjurman MÅSTE blocka Jarkko (han har totalt skrivit 216 inlägg under natten, de flesta på finska, och bland annat jämfört Miro Heiskanen med Iron Man, Usain Bolt och Albert Einstein).
Undertecknad, Ondskan Ekeliw alltså, skickar ett sms till herr Biff på morgonkvisten: ”Jag trodde det inte inför den här matchserien, men inför säsongen tippade jag ju faktiskt att Dallas vinner Stanley Cup…”

Dallas vidare med 4–2 i matcher

EDMONTON OILERS – CALGARY FLAMES
•Match 1: 4-3
– I decennier har västra Kanada – ja, hela hockeyvärlden– väntat på ett Battle of Alberta i slutspelet. Och denna aprilkväll 2020 – i ett parallellt universum utan pandemier – får vi äntligen se upplagor av Oilers och Flames, så taggade att det ryker ur öronen på spelarna redan under uppvärmningen, gå upp i en första rond i Rogers Place i downtown Edmonton. Och den blir precis så kaotisk och oförglömlig som alla drömt om. Alla inblandade är löjligt övertända och tar sig an varje byte som om själva livet hängde på det. Det smäller och dånar och händer häpnadsväckande saker hela tiden. Connor McDavid gör två osannolika mål i sina snabbaste Formel 1-räder någonsin, Oscar Klefbom slåss med Rasmus Andersson och Milan Lucic är vid ett tillfälle i andra perioden på väg att klättra upp på läktaren för att göra upp med en Oilers-supporter som kastat en korv (!) på honom. Samtidigt är matchen ruskigt spännande. När fem minuter återstår står det 3-3 och en förhäxad omvärld börjar bespetsa sig på sudden death-drama. Men vid klockslaget 15.23 vinner Leon Draisaitl en tekning i offensiv zon, får iväg pucken till Yamamoto på högerkanten och han smäller in ett direktskott på en oförberedd David Rittich. Duellen är därmed avgjord.
– Tjena, detta var gött. Så här ska slutspelshockey se ut, säger ”Kleffy” på sin mest sjungande värmländska innan Sportbladet ens hunnit presentera sig under efterföljande telefonsamtal.

•Match 2: 5-2
– Temperaturen skruvas osannolikt nog upp ytterligare. Första perioden spelas knappt någon hockey alls. Alla bara slåss och stökar och skäller och utsätter varandra för övergrepp. Lucic sträcker vid i ett särskilt våldsamt gurgel ut tungan och är millimetrar från ”göra” en Brad Marchand på Leon Draisaitl. Och som back in the day händer till och med detta: Zack Kassian får i ett handgemäng av Matthew Tkachuks tröja – och stampar på klubbmärket. All galenskap kostar dock Flames mest. De får Lucic – märkligt nog inte avstängd efter korv-incidenten i Game 1 – och Mark Giordano och Erik Gustafsson skickade av isen för matchstraff, medan Oilers bara förlorar tröjstampare Kassian. Därför kan hemmalaget under andra halvan av matchen ta över helt och går enkelt loss till 5-2. McDavid gör två nya nya mål och Värmland-Oscar smäller in en satan till slägga i ett powerplay.
– Lite stål har man ju kvar i armarna, skrockar han i mobilen efteråt.

•Match 3: 2-3 (OT)
– ”Nu vänder det här”, säger Elias Lindholm på telefon till bloggen när klockan passerat 04.00 i New York. Det har då gått ganska precis en timmes sedan han 12.57 in i andra förlängningsperioden avgjorde tredje Slaget om Alberta i ett två-mot-en-rush med Sean Monahan – och fick gamla Saddledome att explodera. Dessförinnan har det varit en fruktansvärt tät och fysisk och jämn, men inte fullt lika galen, match. Enda verkliga kalabaliken utbryter när Leon Draisaitl råkar rappa Rittich över armarna och får på truten av Flames-keepern, varmed Mike Smith kommer älgande ända från andra änden av isen för målvaktsslagsmål. Och givetvis: Kassian behöver bara komma ut från båset för att hela Saddledome ska förenas i öronbedövande burop. Att han trampade på klubbmärket kommer ingen i oljemetropolen någonsin glömma.

•Match 4: 3-6
– Det verkar som att ”Lindy” hade rätt. Flames tar här över serien, känns det som. De fokuserar helt på att spela hockey, istället för att skyttegravskrig, och gör en kanonmatch på fiendemark. Johnny Gaudreau, som varit osynlig under de tidigare saloon-slagsmålen till matcher, är fullständigt fantastisk och fullbordar ett hattrick när han sätter 5-3 i mitten av tredje. Därefter iscensätter Oilers en sanslös push för att försöka komma ikapp och McDavid är fler gånger ytterligt nära att reducera, men Rittich spelar vansinnigt inspirerat och till slut lyckas Mikael Backlund sätta sexan i tom kasse. Efteråt utbryter jätteslagsmål på isen, alla är inne och vevar, men Flames har utjämnat serien.


•Match 5: 1-4
– Som det står i bloggen när krutröken lagt sig: Ojvoj. Oilers är nere på knä. För femte holmgången går i samma tecken som den fjärde. Flames är helt enkelt bättre laget på isen och vinner tredje raka – i Edmonton. Den här gången är det Elias Lindholm det slår gnistor om han, han står för två av målen och har assist på de övriga två, inprickade av Gaudreau respektive Rasmus Andersson. Oilers uppskattar inte alls att bli utspelade på hemmais och hemfaller åt allsköns dumheter under andra och tredje perioden. Bland annat sätter Kassian sin sista potatis genom att svinga klubban som ett baseboll-trä i nacken på Tkachuk. Han får såklart matchstraff och redan samma kväll bryter en ursinnig Gary Bettman mot protokollet och förklarar att Kassian spelat färdigt för säsongen.
I en telefonintervju med Sportbladet efteråt vill Lindy Lindholm inte uttala sig i ämnet.
– Säger jag vad jag tycker om Kassian kan jag också bli avstängd, heter det.

•Match 6: 5-4 (OT)
– Flames är bara några sekunder, och ett sumpat friläge, från nästa omgång. De leder med 4-3 när mindre än 25 sekunder återstår, men efter att ha tagit ut Koskinen – som nu ersatt Smith – lyckas Draisaitl kvittera med en briljant styrning. Sedan börjar förlängningen med att Andrew Mangiapane sticker iväg i friläge, fintar bort Koskinen – och på något sätt lyckas skjuta utanför. Och istället: I den kontring som följer finner sig plötsligt Adam Larsson, av alla, fri framför Rittich och föser in avgörande 5-4.
När Sportbladet efter åtta påringningar till slut når den Skellefteå-bördige hjälten bjuder han på braskande rubriker.
– Jo, det var väl kul att sätta den i det läget, säger han.

•Match 7: 5-1
– I Edmonton har de sett Gretzky och Messier och Kurri och Coffey – och fått fira fler Stanley Cup än de flesta firar födelsedagar (lätt överdrift men ändå). De är således inte så lättimponerade. Kvällen när Connor McDavid vinner The Battle of Alberta 2020 går dock till historien som det kanske mest remarkabla den vindpinade cowboy-staden någonsin sett. För det är vad som händer. Superstjärnan står för karriärens mest sanslösa insats, gör själv fyra makalösa mål och står för framspelningen till det det femte, inprickat av ingen mindre än Kleffy. ”En av de mest imponerande individuella insatserna i hela hockeyhistorien”, hävdar bloggen, som aldrig rest så mycket under en första playoff-omgång, i en direktrapport från Edmonton. I ett sms till William Karlsson senare under natten får Wild Bill Karlsson frågan hur det känns att få möta McDavid i nästa runda. Han svarar inte.

Edmonton vidare med 4-3

• • •
Hoppas den fiktionen gav nånting mitt i all tristess.
Vad det lider återkommer vi med nästa omgång.
Ni vet vad vi har att vänta där:

•Boston – Toronto
•Washington – Philadelphia

•Dallas – Nashville
•Vegas – Edmonton

Några tips på hur det kommer gå?
• • •
Avslutningsvis vill jag bara säga att det var med outsäglig sorg jag mottog beskedet att det förbannade viruset tagit Adam Alsing.
Han var en vän till den här bloggen, deltog några gånger i Stora Finaltipset och ville alltid gaffla hockey de gånger vi sågs – främst om hur mycket bättre Färjestad är än Leksand.
Må han vila i frid – och må hans familj på något sätt helas och finna tröst i vetskapen om hur älskad han var.