Stanley Cup-slutspelet 2020 i parallellt universum, del 4
Det fiktiva Stanley Cup-slutspelet 2020 – det som pågår i bloggens parallella universum, befriat från pandemier – börjar varva upp på allvar.
Efter de två inledande omgångarna, som den som missat kan ta del av i föregående inlägg, är det nu dags för Rond 2 i östra konferensen.
Mycket nöje, folks – i brist på annat…
•BOSTON BRUINS – TORONTO MAPLE LEAFS
•Match 1
– ”Det här ska bli roligt. Att slå ut Toronto ur slutspelet har ju blivit en årlig tradition”, skrockar Brad Marchand i en tv-intervju med Pierre McGuire (som förstås påminner om att Brad innan NHL-karriären spelade juniorhockey med bland andra Halifax Mooseheads…) under matchvärmningen. Han är tydligen inte särskilt uppskrämd av det faktum att Leafs vände 0-3-underläge mot Tampa i förstarundan, mer stärkt av egna lagets 4-0-sweep mot Columbus. Det visar sig dock snabbt att den här Leafs-upplagan inte kommer låta sig knuffas runt hur som helst. De håller jämna steg med sin gamla plågoanden genom hela öppningsmatchen i febriga TD Garden – en hård, fysisk men på det hela taget schysst tillställning. Det märks att kombattanterna lämnat inledningsomgången bakom sig och kommit över den där vildögda feber starten på playoff alltid utlöser. De satsar fortfarande maximalt, jo – men på ett mer samlat sätt. Med 2-1-ledning när bara tre minuter återstår av tredje ser Björnarna, anförda av en magnifik Tuuka Rask, ändå ut att ha öppningsduellen i säcken, men just då kommer Auston Matthews ångande på vänsterkanten och får från långt håll plötsligt på en fruktansvärd rökare som Rask knappt hinner reagera på. På ett ögonblick blir det dödstyst i Garden. Till sist är det dock Marchand som får flina igen. I ett powerplay 12.45 in i första förlängningsperioden bökar han sig fram till Andersen, bra han med, och får tag på en retur på nära håll och föser in avgörandet. Då är det inte tyst på Legends Way längre.
”Sa ju det”, skrockar hjälten åt McGuire, ”vi kommer göra som vanligt med dom här”.
Resultat: 3-2 (OT)
•Match 2
– Klockan är 20.16, lokal tid i Boston, när Furman South släpper pucken i match två. Bara åtta sekunder senare störtar William Nylander mot Rask, får en perfekt passning av Matthews – och gör 1-0 för gästerna. Och därmed är tonen satt. Det är Leafs kväll i TD Garden. Fullständigt. De har hittat tillbaka till det vindsnabba, kreativa, lekfulla och samtidigt aggressiva spelet från de bästa matcherna mot Tampa och åker helt enkelt bara ifrån B’s. Det hjälper inte ens att Tuukka fortsätter slita som ett djur i kassen. Morgan Reilly ökar på till 2-0 efter klassisk upprullning i ett powerplay i början av andra och åtta minuter senare gör en fri Lill Nyllet 3-0. Vad säger Doc Emrick då? ”My goodness!”. När de inte fått utdelning sex-sju minuter in i tredje, mest för att de knappt får låna pucken, inser hemmaspelarna att första förlusten i hela slutspelet är ett faktum och ägnar resten av kvällen åt att ”sända budskap” inför matcherna i Big Smoke. Zdeno Chara och Marchand drar båda på sig matchstraff, den förstnämnde för att ha crosscheckat Mitch Marner i ryggen, den sistnämnde för att ha gjort grovt obscena gester med ena handen åt domare Furman.
I en bar i North End som håller öppet betydligt längre än vad de lokala förordningarna i Boston egentligen tillåter får bloggen många timmar senare bjuda 15 journalistkollegor på Boston Lager, enär bloggen råkade vinna game winning goal-lotteriet.
Resultat: 0-4
•Match 3
– Budskapet från tredjeperren i Game 2, tycks inte ha gått fram. För till Leafs-fansen euforiska häpnad – de börjar ana något stort nu, till sin egen förvåning – står deras hjältar för en lika suverän insats i Scotiabank Arena. Bruins har inga vapen mot den unga energin, mot ettrigheten, mot fantasin. Eller mot Lill-Nyllet. Han gör ett av sitt livs matcher, prickar själv in två mål och assisterar till ytterligare två. Boston lyckas lyckas därefter forcera in åtminstone två under sista tio – bägge signerade David Krejci – och slipper bli nollade igen, men det är för lite och för sent.
– Jag håller med. Så här bra har jag aldrig spelat, förvånar Lill-Nyllet genom att slå fast för bloggen i omklädningsrummet efter slutsignalen.
Media har efterfest på The Keg. Den blir sen.
Resultat: 2-4
•Match 4
– Bästa drabbningen hittills i serien. Bruins samlar sig till en monstruös insats och lyckas äntligen komma åt motståndaren efter att ha blivit ordentligt tillplattade två gånger i rad. Med fysik och tyngd och noggrannhet saktar de ner spelet, kloggar igen i mittzonen och släpper inte till tillnärmelsevis lika mycket chanser. Kasperi Kapanen lyckas visserligen göra 1-0 i en kontring när sex minuter återstår av första men David Krejci kvitterar strax därpå. Sen är det ställningskrig – under vilket gästerna håller fortet och släpper till ytterligt lite – resten av ordinarie matchtid. Så ser det ut också under den andäktigt spännande förlängning som följer. Men björnarna glömmer att man måste skapa åtminstone lite framåt också – ”rädslan för att förlora är större än hungern att vinna”, som en förnumstig Ekeliw konstaterar i ett sms till bloggen – och taktiken håller inte i längden. Nio minuter in i OT2 drar Charlie McAvoy på sig en katastrofal utvisning för tripping och i det powerplay som följer avgör John Tavares med ett direktskott från nära håll. Plötsligt har Leafs slagläge och är en seger från konferensfinal – och på gatorna i downtown Toronto utbryter förtida festival.
På The Keg varnar dock Kajsa Kex för att man aldrig kan ska räkna ut
Resultat: 1-2 (OT)
•Match 5
– Kajsa Kex vet vad hon talar om. När de väl har möjligheten sätta in den slutgiltiga stöten och ta sig till Stanley Cup-finalens tröskel får ynglingarna från Ontario-metropol mjukost i knälederna och kan inledningsvis knappt spela alls. Samtidig har B’s bara bestämt sig för att ta sista chansen och under inga omständigheter bli utslagna på hemmaplan. De behöver inte ägna lika mycket kraft åt att bara förstöra den här gången, utan kan föra spelet själva – och börjar på det klassiska Boston-sättet komma i anfallsvåg efter anfallsvåg, den ena tyngre än den andra. Då hjälper det inte att dansken i bortamålet står på huvudet mest hela tiden. David Pastrnak, som Leafs huvudsakligen lyckats neutralisera i serien, gör i just en sådan attack i förstaperren 1-0, i en likadan i andra 2-0 – och innan mittakten är över har han spelat fram Torey Krug i ett powerplay också. ”Pasta is al dente tonight”, skrockar Doc Emrick i kommentatorshytten. Sedan blir det ändå drama i tredje, får då hittar Leafs benen igen igen och lyckas reducera två gånger om, och har superläge att kvittera med en och en halv kvar, men då gör Tuukka en av karriärens benparader och kvällen är räddad. ”Vi har kommit tillbaka från 1-3-underlägen förr. Det ska vi göra nu också”, konstaterar Patrice Bergeron under en rörig presskonferens då representanter från Toronto-media mest tjatar om ett par domslut i andra perioden ingen annan tänkt på.
Resultat: 3-2
•Match 6
– Leafs stora chans. De vet det. Fansen vet det. Bruins vet det. Alla vet det. Om de torskar igen och tvingas till en Game 7 i Boston tar den roligaste playoff-åren på decennier slut i vad som skulle kännas som förtid. Och inte helt oväntat börjar det lite skakigt den här gången också. Matthews & co är, som det heter, tagna av stundens allvar och blir rejält tillbakatryckta tio första. När Jocke Nordström lyckas snärta in 1-0 för gästerna efter knappt elva minuter går ett tydligt kännbart stråk av ångest genom Scotiabank. Men det blir istället en väckarklocka för Leafs. Lill-Nyllet, av alla, ställer sig upp i båset skriker åt hela laget – och sedan vänder matchbilden. De blåvita återerövrar sin spirit från tidigare fajter i serien, får fart på grillorna och kommer i fler och fler blixtrande totalattacker. Kvitteringen, inprickad med en vass handledare av Pierre Engvall, kommer med bara en halvminut kvar av öppningsperioden. Sedan är det bara eskalerande karneval i Toronto. De spelar inte ut sin motståndare, nej. Bruins ger allt och pushar då och då tillbaka – men ju längre machen går, desto mer tar Leafs över. I början av tredje gör Conn Smythe-Nyllet 2-1 efter en fantastisk soloräd när han snurrar damaskerna av Zdeno Chara och till slut, när björnarna i en sista desperat urladdning tagit ut Tuukka fast tre minuter återstår, kan John Tavares dunka in 3-1 i tom kasse – från egen zon. Därmed är det klart. För första gången sedan 2002 är Toronto Maple Leafs klara för konferensfinal.
– Ja, det här är det roligaste jag varit med om. Men vi är långt ifrån klara. Vi har åtta matcher till att vinna, jublar Nyllet i bloggens mikrofon i ett kaotiskt omklädningsrum.
Ute på stan är det sån fest att mediahopen inte har en chans att komma in på The Keg. Vi har efterfest hemma hos Pierre LeBrun istället. Lönta Lindqvist dansar sönder ett bord.
Resultat: 1-3
Toronto vidare med 4-2
•WASHINGTON CAPITALS – PHILADELPHIA FLYERS
•Match 1
– Det talas sällan om rivaliteten mellan Capitals och Flyers. Men den existerar definitivt. Lagen skiljs bara åt av 22 mil längs I-95 och har stångats i en oändlig räcka svavelosande holmgångar genom åren. Och den här serien hinner inte mer än börja förrän den exploderar fullständigt. Första perioden är mer raggar-kravaller på campingen i Rättvik på 70-talet än hockeymatch. Bloggen, som på något förunderligt vis är överallt i årets slutspel och bevakar även den här serien på plats, blir mycket paff i kylan uppe på pressläktaren. Han har i sitt intro meddelat att nu är det omgång 2 och ”precis som mellan Leafs och Bruins blir det mer disciplinerad, tajt hockey nu”. Morsning korsning. Det är bara stök och gurgel och arga uppgörelser hela tiden. Carl Hagelin rycker vid ett tillfälle ut Robert Häggs tandskydd och slänger upp det på läktaren, Claude Giroux gör likadant med TJ Oshies hjälm – och efter 12.51 smäller det på riktigt. Bänkarna rensas och alla slåss med alla – inklusive Samsonov och Hart, de som många på förhand dubbat till seriens superstars, sett till hur sanslöst bra de var i förstarundan. Publiken är i uppror och flera av stammisarna bakom hemmabåset försöker själva ta sig ner på isen, men stoppas av Calle Johansson, som också råkar sitta på samma sektion. ”Det har blivit 1975 igen”, konstaterar en nästan chockad Kenny Albert i NBC-sändningen. När krutröken lagt sig har sex spelare i Caps och fem i Flyers – inklusive superstars som Ovetjkin och Giroux – fått matchstraff. Resten av matchen blir därför bara underlig. Det är så glest i båsen att det knappt går att organisera någon hockeymatch. Men utrymme får de kvarvarande i alla fall och 10.10 i tredje utnyttjar Travis Konecny detta faktum och sveper i en kontring in ett dragskott på Samsonov. Det räcker för att Flyers ska vinna.
– Den här matchen kan man bara glömma. Det var ju parodi. Det börjar om på onsdag, muttrar Bäckis, en av få som inte fick matchstraff, på sitt mest missbelåtna Gävle-mål.
Under inmundigandet av varsin perfekt blandad dry martini på Old Ebbitt Grill ett par timmar senare säger en känd Toronto-journalist som han brukar när han skålar: ”It’s good to be us”.
Resultat: 0-1
•Match 2
– Under de hela två dygn som gått sedan Game 1 har rubrikerna varit svarta och anklagelserna om skandalöst beteende haglat mot de inblandade lagen. Och ledande spelare i bägge ringhörnor kryper till korset och ber om ursäkt. ”Vi var alla övertända, så där får det inte bli igen. Man måste ha mer respekt för sporten”, säger till exempel Jakub Voracek. Därför är det något chockartat att just han inleder andra matchen med att sätta en armbåge i ansiktet på Kuznetsov och får matchstraff igen. Gary Bettman blir inzoomad i sin lyx-loge i Betongbunkern och kokar av vrede, av det illröda anletet att döma. Om det är därför vet ingen, men sedan lugnar det faktiskt ner sig. Det är fortfarande mycket gafflande och knuffande efter de flesta avblåsningar, men uppgörelsen börjar mer och mer likna en hockeymatch. En jämn en. Som Flyers dock skaffar sig övertag i framförallt för att Carter Hart återigen spelar som vore han on a mission from God. När Caps några minuter in i andra får spela fem-mot-tre i nästan två minuter matar Ovetjkin tre bomber mot honom från favoritpositionen i vänstra tekningscirkeln, men Hart nyper samtliga med makalösa plock-reflexer. Och när Tyler Pitlick kommer ut från utvisningsbåset får han ta emot en perfekt passning av Hart och kan helt fri storma upp och sätta ett Jack In The Box-mål. Flyers gör sedan två egna powerplay-mål i samma period innan Bäckis reducerar med en styrning en bit in i tredje. Men sedan är det stopp. Carter spikar igen och Flyers har 2-0-ledning i serien.
I bloggens kommentatorsspår skriver Taddson ett inlägg längre än Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” och kommer till sist fram till att livet är för jävligt.
Resultat: 1-3
•Match 3
– Ny målvaktsmatch monumentale – på Broad Street. Men denna söndagseftermiddag är det allra främst Samsonov som lyser som polstjärnan på decemberhimmel. Flyers vispar upp en regelrätt storm av attacker i början och utmanar honom gång på gång – men han tar allt lätt, likt Keanu Reeves när han parerar revolverkulorna i slutet av första ”The Matrix” . Mycket riktigt utbrister Kenny Albert ”He’s the one” efter en särskilt sjuk plock-räddning. Hart fortsätter blända med sin storhet han också, men i en två-mot-en-situation i slutet av första lyckas Ovetjkin till sist damma in ett direktskott på honom. Sedan fortsätter Flyers pumpa mot Samsonov och vad säger man? Trägen vinner, right? I början av tredje får Provorov på en mäktiga slägga från blå och Nolan Patrick – som äntligen blivit kvitt sina hälsoproblem och kunnat göra comeback – skymmer den ryske guden så grundligt att pucken letar sig in vid stolproten. Matchen slutar med ännu en domarkontrovers. Tre och en halv minut återstår när Lars Eller ger Caps ledning, men Flyers-lägret menar att han sparkar in pucken. Medvetet. Efter lång granskning väljer dock ”Toronto” att godkänna målet och matchen är avgjord. Ölmuggar, program, snusdosor och till och med ett par mobiltelefoner haglar in på isen – och på sin presskonferens efteråt är Badtofflan Vigneault återigen okaraktäristiskt ursinnig. ”Någon i ligans ledarskikt vill oss illa”, säger han och tar av sig en sko (!) och slänger i väggen.
Taddson lyckas klämma in en ljudfil i kommentatorsspåret i vilken han sjunger ryska nationalsången och Viberg på Svenska Fans DM:ar bloggen och hotar med att säga upp bekantskapen om jag inte går in i Caps rum och ”skallar den fuskande dansken”.
Resultat: 2-1
•Match 4
– Nu börjar den här serien hetta till på allvar. Men på rätt sätt. Kaoset från den inledande matchen har ersatts av Big Boy superhockey – som förblir målsnål enkom för att två unga giganter i respektive kasse bestämt sig för att det ska vara så. I detta fjärde fältslag – under vilket det smäller nåt helvetiskt hela tiden, utan att någon mer än undantagsvis begår regelbrott – står det fortfarande 0-0 efter två perioder och bägge superstjärnorna har stoppat 40 skott vardera. Men en bit in i tredje står Sean Couturier för en så läcker framspelning att Kapten Giroux kan lägga pucken i praktiskt taget tom kasse. Då regnar det in skor på isen, för Flyers-fansen har tagit Badtofflans uppträdande efter förra matchen som en uppmaning och tagit med sig skor till hallen att vifta med . En ny gimmick är helt enkelt född i Wells Fargo Center. Fem minuter senare är det Carter Harts tur att, mot alla odds, få sin nolla spräckt. å är det Tom Wilson som får tag i en sällsynt retur i stök precis vid kassen och trycker in 1-1. Till slut följer sudden-thriller, men den tar slut fort. När Dimitri Orlov dräller med pucken på egen blå hugger Konecny direkt, kommer fri, lyckas finta ner Kung Samsonov på isen och lättar upp pucken i nättaket. Under TV-pucksfirandet som följer tar Giroux upp en av de inslängda skorna och åker och kastar in den i Capitals tomma bås. Rubriken på philly.com några timmar senare lyder ”Now, we’re waiting for the other shoe to drop”. På Twitter ändrar Niclas Viberg sin profilbild till en promenadsko och Taddson rapporterats ha slängt en sten genom rutan på Bergqvist skor i Norrköping.
Resultat: 1-2 (OT)
•Match 5
– Det ska mycket till för att den breda allmänheten i USA ska bry sig om hockey. Visst, i städer där de lokala lagen går långt i playoff och närmar sig Stanley Cup-finalen kan det latenta intresset blossa upp i verklig feber, men i resten av landet förblir det där med puck och klubba mest en kuriositet. Denna femte dust mellan Capitals och Flyers i Chinatown i Washington DC blir dock, under den aktuella torsdagskvällens gång, en angelägenhet för nästan hela landet. Och det beror på de två målvakterna. Carter Hart och Ilia Samsonov bjuder på en av de de mest oerhörda målvaktsduellerna i NHL-historien. Att bägge håller nollan under ordinarie matchtid, och då stoppar 47 respektive 44 skott, är en sak. Det bara fortsätter i förlängningen. Och fortsätter. Och fortsätter. Efter ytterligare tre perioder står det fortfarande 0-0 – trots att utespelarna i bägge lagen kramar ur sig allt och tidvis spelar grandios hockey. Det bara går inte att göra mål på fantomerna som vaktar burarna. Och under dramats gång sprids ryktet alltså över hela nationen, så människor överallt till slut sitter förhäxade vid tv-apparter och laptops mitt i natten. ”Let me tell you, säger Joe Micheletti till Kenny Albert precis innan fjärde OT-perioden ska börja, ”vi ser historia skrivas i natt. Det här är oerhört”. Ingen invänder. Men till slut är det över. Till slut – när alla på isen är så utmattade att de knappt kan ta sig till båsen efter 30-sekundersbyten – kommer avgörandet. Svenske Flyers-backen Robert Hägg vispar nästan uppgivet iväg ett skott från blålinjen och på något sätt studsar den i några Washington-ben och letar sig in bakom stackars Samsonov. I Washington trodde de att de varit med om grymma förluster förr men den här tar priset. Flyers, å sin sida, trodde att de upplevt glädje förr, men de hade inte en aning förrän 02.23 denna natt…
– Fast jag orkar knappt vara glad. Jag vill bara sova, säger hjälten Hägg mellan pizza-tuggorna när bloggen efter många om och men får ett eget snack med honom framåt småtimmarna.
Taddson meddelar för övrigt i ett kort sms att han sagt upp sitt Plus-abonnemang och aldrig mer ska se en hockeymatch.
Resultat: 0-1 (OT)
Philadelphia vidare med 4-1.
• • •
Well, well…där fick fantasin flöda ett tag.
Och nu har vi alltså en tämligen överraskande konferensfinal mellan Philadelphia och Toronto att vänta på,.
Först ska vi dock ta oss genom andrarundan i väst också, där Dallas går upp mot Dallas och Vegas mot Edmonton.
Upplösningen kommer om några dygn – med Ondskan Ekeliw som gäst-referent igen.
