Stanley Cup-slutspelet 2020 i parallellt universum, del 7
Så – vilka får Toronto Maple Leafs möta i Stanley Cup-finalen i det parallella universum som bara finns här i NHL-bloggen?
Svaret kommer nu, när den västra konferensfinalen mellan Edmonton och Nashville avgörs.
Som vanligt refereras de två första matcherna av en mycket fantasifull Jonathan Ekeliw…
EDMONTON OILERS – NASHVILLE PREDATORS
•Match 1 (gästreferent: Jonathan Ekeliw)
– Det är nästan läge att hoppa direkt till match 2, för då tänder den västra konferensfinalen till på allvar och det blir dramatik monumentale.
Men okej, match 1 först.
Den här serien inleder med ett riktigt ställningskrig, Edmonton och Nashville har stor respekt för varandra. Ont om hisnande McDavid-ruscher, knapert med vägvinnande klapp-klapp-kombinationer mellan Forsberg, Arvidsson och Johansen i JOFA-kedjan. Istället tycks båda lagen fokusera på effektivt styrspel och att undvika misstag.
Förresten, minns ni Jürgen Dreschler?
Den galne tysken, reportern som är utsänd av tv-kanalen ADR för att punktmarkera Leon Draisaitl under slutspelet. Han är kvar i Las Vegas – och utreds av polis. Jürgen får inte lämna stan efter incidenten där han hällde kaffe över en Golden Knights-anställd, och stoppas därför från att att följa Draisaitl på plats i Edmonton.
Allas vår Bjurre Biff tycker så synd om sin tyske vän att han låter honom liveblogga i den andra perioden – från hotellrummet i casinometropolen.
”Ich hasse Nashville schon! Ich hasse auch die Polizei!”, skriver Dreschler och förbrukar därmed sitt förtroende även hos Bjurman. Han lovade att hålla sig till engelska i bloggen, men övergår snabbt till tyska svordomsramsor istället.
Ett misstag av Jürgen och till slut även ett antal misstag av Edmonton. Halvvägs in i den tredje perioden slår Darnell Nurse en indianare i egen zon och Matt Duchene serveras öppet läge i slottet. En subtil skottfint får Mikko Koskinen i Oilers-buren ur balans och Nashville-stjärnan kan enkelt sprätta upp ledningspucken i nättaket. Några minuter senare – i Oilers ivriga kvitteringsjakt – slarvar hemmalaget igen och Predators kontrar elegant in 2–0 (Mikael Granlunds första mål i slutspelet). Innan matchen är över hinner dessutom Calle Järnkrok fastställa slutresultatet till 3–0 i öppen kasse.
– McDavid? Draisaitl? Pfft… Jag såg inte mycket av dem. Vi är Nashville och vi är inte lätta att spela mot, säger Preds-coachen John Hynes självsäkert på presskonferensen efteråt.
Det börjar bli 2017-swagger kring Nashville igen…
Resultat: 0–3
•Match 2:
– Dramatiken börjar redan på uppvärmningen. Någonting står inte rätt till med Mikko Koskinen. Oilers-målvakten har visserligen mask på sig, men de plågade grimaserna därunder syns hela vägen upp till bloggen på pressläktaren. Finländaren har uppenbarligen ont någonstans – kommer han att kunna spela match 2?
Svaret blir: Lower body injury. Koskinen är inte ens ombytt.
När de officiella laguppställningarna presenteras är det istället Mike Smith – skakig tidigare i slutspelet – som står uppskriven som förstekeeper för Edmonton, och ett sorl av osäkerhet snarare än förväntan sprider sig i Rogers Place.
Men den känslan försvinner nästan i samma sekund som pucken släpps, för tvärtom är det revanschlystnad som skiner igenom hos hemmaspelarna. De backar inte hem den här gången – de sätter full fart direkt. Och får utdelning. Connor McDavid och Leon Draisaitl har uppenbarligen sporrats av John Hynes kaxiga ”pfft”-utspel, för det är just de två som läckert samarbetar vid 1–0-målet några minuter in i matchen – och spräcker Pekka Rinnes nolla i serien. Därefter fortsätter Edmonton att trycka på och har flera högoktaniga lägen att öka på ledningen.
Men ojvoj.
Vips så spårar konferensfinalen ur helt…
Häng med nu:
I slutskedet av den första perioden kvitterar Nashville på ett högst kontroversiellt sätt. När Mattias Ekholm dumpar in pucken i offensiv zon studsar den på linjedomaren, tappar fart och stannar mitt i slottet. Där är Filip Forsberg först på plats och smäller till direkt. KLING! 1–1, ribba in. Edmonton-spelarna rasar, omringar domarkvartetten och kräver att målet ska dömas bort. Men istället visas både Adam Larsson och burväktare Smith ut för osportsligt uppträdande – och då blir det rena rama upproret även på läktarplats.
Allra argast är Dustin Johnson, golfstjärnan som är partner till Wayne Gretzkys dotter Paulina. Han formligen kokar av ilska och vräker plötsligt en golfboll mot den linjedomare som pucken studsade på. Men kastet är illa riktat och istället träffar bollen rakt i ansiktet på den nästan lika bindgalne Mike Smith (som slet av sig masken i affekt direkt efter kvitteringsmålet).
Oilers-keepern faller pladask till isen, ymnigt blödande från näsan, och Johnson omhändertas av vakter.
Smith kommer inte att kunna spela vidare – och eftersom även Koskinen är borta sedan tidigare har Edmonton ingen ombytt reserv att slänga in. Det enda kvarvarande alternativet: Todd Lanigan, emergency backup.
Den 38-årige skolkuratorn har som främsta hockeymerit att han 2005–2012 vaktade kassen för Edmonton Flying Mushrooms i amatörligan ABCDHL. Nu ställs han mot glödheta Nashville-stjärnor i Oilers Stanley Cup-jakt.
Matchen blir en världsnyhet. Dels för att självaste Dustin Johnson – likt Jürgen Dreschler i Las Vegas – utreds av polis. Dels för att Lanigan håller nollan och är den stora hjälten när Edmonton vinner med klara 4–1 till slut.
Bloggen är förstås en del av det enorma pressuppbåd som möter upp succé-Todd i omklädningsrummet efteråt.
– Ja, vad ska jag säga. Jag har inga ord. Det här är helt obeskrivligt, säger han med glädjetårar rinnande längs kinderna.
Står du även i nästa match?
– Det får vi se…
Resultat: 4–1
•Match 3
– Men svaret i Nashville tre dygn senare lyder: Nope. Koskinen har fått intensivbehandling för sin lower body-skada och är i stridbart skick igen. ”Todd gjorde det bra, men kom igen…ni kan ju inte mena att vi ska fortsätta med en emergency-målis”, ryter coach Tippett på en presskonferens ett par timmar före nedsläpp åt de reportrar som i flera dygn kampanjat för att Lanigan borde starta, oavsett de andra målvakternas status. Den förolämpningen fungerar uppenbarligen som tändvätska för den väldige finländaren också,för han gör sitt livs match. Påeldade av vilda hemmafans, som pepprar isen med både kladdiga catfish-exemplar och tyghundar som ska föreställa nya maskoten Manfred, inleder Preds med en furiös rivstart och sköljer över Oilers i anfallsvåg efter anfallsvåg. Men att göra mål på Koskinen visar sig vara lika svårt som att föra en konversation i kaoset på Tootsie’s en lördagkväll. Filip Forsberg, Viktor Arvidsson, Matt Duchene och Roman Josi har alla grymma lägen i första perioden – Arvy ska bara dunka in pucken i öppen kasse efter en frustande två-mot-en-rush med Ryan Johansson – men Oilers-keepern står för akrobatiska konstnummer gång efter annan. När första perioden är över gör han en lov förbi Pierre McGuire – som hört till de som förespråkat Lanigan – i kommentatorsutrymmet mellan båsen och lipar åt honom. ”Han är för rolig”, replikerar NBC-reportern men låter lite orolig. Andra börjar på samma sätt, Koskinen avväpnar Rocco Grimaldi i friläge och sedan går luften ur Preds. Det går att se på den kollektiva kroppshållningen och på hur enskilda spelare grimaserar i båset. Inte ens HEK:s gormanden i bloggens kommentatorsspår om att ”LAGET inte får ge upp” hjälper. De orkar inte mer. Istället tar Oilers över, kommer loss i en serie frenetiska attacker och har gått upp i 3-0-ledning när mittakten är över – efter bland annat två mål av lysande Neon Leon Draisaitl. Det hade Jürgen Dreschler gillat, men han har utvisats ur landet och i ett sista sms till bloggen meddelat hockey bara är scheisse och alla kan dra åt helvet. Predators och dess frustrerade fans får lite hopp när Filip Forsberg några minuter in i slutperioden ändå lyckas spräcka Koskinens nolla med ett sylvasst handledsskott precis som han passerat blålinjen. Den våldsamma push det målet borde generera kommer dock aldrig, hemmaspelarna är för utmattade, framförallt mentalt – och skickliga Oilers-spelare tillåter det inte. De styr spelet helt och när Nugent-Hopkins med 14.16 styr in 4-1 är det över, förstår alla inblandade.
– Jag säger inte att vi har det här, men det har vi, kluckar Kleffy Klefbom när bloggen och The CEO of Everything träffar honom efteråt.
På Broadway är stämningen några timmar senare dämpad, men den lyfter när The CEO får tag i en gitarr på Legend’s Corner och framför en egen version av ny Manfred-hymnen ”Who Let The Dogs Out” – med Manfred på på live-skall via HEK:s telefon i Bristol.
Resultat: 4-1
•Match 4
– En skandalmatch. Inte för att det är hårt och fult och bråkigt. Tvärtom. Det här slutspelet må ha slagit rekord i galenskaper tidigare (om inte annat så för att en viss Ekeliw varit med och fantiserat ihop det…), men vid det här laget har insatserna vuxit sig så väldiga att ingen har råd att fokusera på något annat än att spela så effektiv hockey som möjligt. Men den fram till dess oerhört maffiga dragkampen, under vilken ingen på isen vill ge upp så mycket som en millimeter och ingen lyckas sätta en enda puck, får en oerhört kontroversiell upplösning. ”Var det inte sånt här som fick kommissionärens huvud att explodera ifjol och skulle bort till i år? Jag tror jag skaffar ett handeldvapen snart”, vrålar den vanligtvis timide Predators-coachen Hynes på sin presskonferens en kvart efter slutsignalen. Vad som hänt? Under ett kalabalik-kluster framför Pekka Rinna när inte mycket mer än tre minuter återstår boxar Zack Kassian in 1-0 för gästerna – och trots 20 minuter lång videogranskning godkänns målet. Motiveringen att ”det ändå ser ut som att pucken också nuddar Kassians skridskospets” går inte hem i Nashville – och inte någon annanstans heller. Upprördheten under de återstående minuterna är så våldsam att kravallpolis måste kallas in. De hindrar fansen från att ta sig in på isen för ett ”samtal” med domare Furman South, men inte Ryan Johansen från att crosschecka honom i bröstkorgen just som slutsignalen ljuder – så stackars Furman brakar in i sargen och bryter fyra revben. Därmed har Johansen såklart spelat färdigt för resten av säsongen och kanske hela karriären, men det var det i så fall värt, hälsar han media efteråt – och får medhåll av en HEK som nu skriver alla inlägg med versaler och hundratals utropstecken.
– Ett är säkert. Om dom vinner serien efter det målet, då ska årets Stanley Cup-final ha en asterisk i alla historieböcker, ryter Mattias Ekholm åt The CEO medan ”Kleffy” bara slår ut med armarna när bloggen träffar honom. ”Jag såg inte situationen”…
Broadway stängs på grund av de uppiskade stämningarna av – Oilers-fans får på rent europeiskt vis löpa gatlopp runt Country Music Hall of Fame – men The CEO, som har ett sjätte sinne när det gäller vattenhål, ledsagar hela mediaföljet till en hemlig dive-bar i The Gulch och kör sin konsert där istället.
Resultat: 1-0.
•Match 5
– Den största match som spelats i Edmonton sedan 1980-talet. Visst, Oilers gick till final även 2006, men alla i Albertas hockeymekka vet att det bara var en ”fluke”. Nu har Wayne Gretzkys verklige arvtagare chansen att ta den anrika klubben till himlen. En seger till bara…hela staden gungar, barerna är fullsatta från tidiga morgonen och polisen har börjat spärra av downtown för parad. I Sverige har spåret-veteranen Don Enrico samtidigt skrivit till regeringen och begärt allmän flaggdag för Oscar Klefbom, Adam Larsson och Joakim Nygård om Edmonton vinner. När han får höra om det hissar HEK sin flagga på halv stång i Bristol.
Men som så ofta…när de kommer så nära drömmarnas mål får de unga Oilers-spelarna frossa och kan knappt hålla i klubborna längre. Samtidigt kokar gästerna från Nashville fortfarande av vrede över boxningsmålet i Bridgestone Arena och går till ursinnig attack direkt. Redan under de tio första minuterna får Koskinen, som det heter, se mer gummi än en död skunk på en parkway i New York – och han kan omöjligen hålla fortet. Calle Järnkrok forcerar in 1-0 efter 5.22 och Ryan Ellis ökar, i ett powerplay, på till 2-0, fem minuter senare. I början av andra går det att se att Tippett försökt elda på sina mannar med allt han har, de biter ihop och gör i alla fall ett försök att matcha Nashvilles intensitet – särskilt kedjan med McDavid, Draisaitl och Nygård börjar få mer liv. Men nu är Pekka Rinne istället den finländske målis som excellerar så no cannoli. Istället kontrar Nick Bonino och Filip Forsberg in varsitt mål under andra halvan av perioden och ridån går ner i ett mycket snopet Edmonton. Det värsta är dock inte att Oilers försätter chansen att avgöra hela konferensfinalen på hemmaplan. Precis i slutet gör Koskinen ett onödigt, överambitiöst försök att stoppa Forsberg från att bli tvåmålsskytt – och sträcker en ljumske. Det är så illa att han inte kan spela de avslutande 90 sekunderna och nej, även om tv-producenterna zoomar in en blek Todd Lanigan behöver Oilers inte kalla in kuratorn igen. Istället får 21-årige Stuart Skinner, uppkallad från farmarlaget i Bakersfield efter kaoset i andra matchen i serien, ta över. Och han håller i och för sig nollan under sitt korta framträdande, men paniken är ett faktum i Alberta: Ska Oilers behöva förlita sig på en helt oprövad rookie i fortsättningen?
”Karma, karma, karma”, jublar HEK i spåret.
På Edmontons gator är besvikelsen i den sena kvällen tung. Det skulle ju vara parad. Istället sitter en hel stad och surar i sina Molson-öl. Inte ens CEO lyckas pigga upp dem med sin gitarr. Då är det illa.
Resultat: 0-6
•Match 6
– Edmontons mardröm besannas. Koskinens ljumskar är kaputt, bägge två, och Mike Smith kommer fortfarande inte ur sängen efter Dustin Johnsons golfboll-attack. Så Oilers har inget annat val än att ställa Stuart Skinner mellan stolparna. ”Man kan nästan se Predators stjärnor slicka om sig om läpparna”, konstaterar Pierre McGuire under uppvärmingen. Och det är inte direkt som att de slutar med det när Viktor Arvidsson redan i första bytet skickar in en puck mellan benen på den darrige rookien. ”Det här kan bli tidernas slakt”, hojtar McGuire upphetsat. ”Ja”, replikerar HEK i spårett, ”gör slarvsylta av dem!” Men nästa skott, avlossat av en ivrig Craig Smith i bytet därpå, lyckas Skinner plocka – och med ens hittar han sitt groove, börjar spela utmärkt och stoppar sedan ett helt batteri chanser som hemmalaget med vild aptit testar honom med. ”Slakten är inställd”, slår McGuire fast. ”Fan också”, snäser HEK. Han blir dock desto mer euforisk när Filip Forsberg – vem annars? – likafullt lyckas pricka in 2-0 precis innan inledningsperioden är över. Sedan följer en hård, välspelad mittperiod utan mål – utom ett underkänt som Zack Kassian boxar in igen, den här gången så tydligt att han själv skrattar. Det gör inte Nashville. Decibelstyrkan i orkanen av burop får håret att fladdra på coach Tippett och andra ledare i båset. Några minuter in i tredje kommer dock reduceringen – och det är McDavid, Draisaitl och Nygård som formligen rullar upp Preds-försvaret i en underbar klapp-klapp-sekvens. Den slutar med att just Draisaitl stöter in pucken. Sedan går Oilers, anförda av sin gyllene förstakedja, all in för kvittering, varmed hemmalaget får ständiga chanser i kontringar och det är flera gånger gastkramande nära att Tim McGraw ska få sjunga i Bridgestone igen, men Skinner står för den ena bragdräddningen efter den andra – ”Res en staty över honom”, skriker Mark Spector på pressläktaren efter en särskilt spektakulär benparad när Arvidsson sånär styr in ett Rocco Grimaldi-skott – och 16.47 smäller på det andra sidan isen istället. McDavid vinner en närkamp bakom Rinnes kasse, fintar passning till Nygård – och viftar in kvitteringen med en omöjligt snabb backhand köksvägen. Som sig bör blir den förlängning som slutligen vidtar ett andlöst drama. De första tio-tolv minuterna är extremt avvaktande, ingen vågar riskera någonting, men sedan trycker bägge lagen till på gaspedalen och istället utbryter the shootout i OK Corral. Det smäller om och om igen i stolpar och ribbor och åskådarna står oavbrutet upp och skriker rakt ut. Likadant är det på pressläktaren. Det har blivit en sådan kväll när kavajer hängs på stolsryggar, skjortärmar kavlas upp och svettdroppar torkas ur pannor. Allt tar slut dryga fem minuter in i andra OT-perioden – och precis som tidigare i slutspelet är det en inte helt väntad svensk som blir superhjälte. Adam Larsson kommer släpande när Nygård och McDavid stuckit i en två-mot-två-rush och när han får pucken av sin kapten mitt i slottet drämmer han till med ett av sitt livs hårdaste slagskott och det hjälper inte att Pekka touchar gummit med plocken. Det fortsätter in i nätmaskorna och den västra konferensfinalen är avgjord.
– Jag beklagar att ni inte får äta fler ribs på Martin’s BBQ, men jag var tvungen att dynga in den pucken, flinar han åt bloggen och The CEO i tumultet i omklädningsrummet.
Vi förstår…
Resultat: 3-2 (OT)
Edmonton vidare med 4-2 i matcher
• • •
Det var det.
Nu har vi, för första gången sedan 1989, en helkanadensisk Stanley Cup-final och därmed är det ju också klart att bucklan kommer ”hem” för första gången sedan 1993.
Edmonton Oilers går upp mot Toronto Maple Leafs – och första matchen spelas om en vecka eller så…
