Stanley Cup-finalen 2020 – i parallellt universum: Game 3

I bloggens parallella universum har hela Stanley Cup-cirkusen nu flugit från Edmonton till Toronto. Det är dags tredje kapitlet i sagan om 2020 års final….

EDMONTON OILERS – TORONTO MAPLE LEAFS (GAME 3)
– Det har gått exakt 19 399 dagar sedan det senast spelades en Stanley Cup-final i Toronto. Då – i gamla Maple Leaf Garden 2 maj 1967 – hade världen, som Edmonton Sun påpekar över sitt hånfulla mittuppslag just denna torsdag, bland annat följande framför sig: Vietnam-krigets kulmination och slut. The Summer of Love. Beatles ”Sgt Peppers”. Mats Sundins födelse. Oljekrisen. Watergate. Punk. Mikrovågsugnen. Ronald Reagan. Kreditkortet. Syntpop. Internet. Kompositklubban. Så OERHÖRT länge sedan är det. Men nu – efter att generationer av hockeyfans i Kanadas största stad hunnit komma och gå utan att få ta del av denna heliga högtid – ska det till sist hända. Scotiabank Arena, tidigare känd som Air Canada Center, är all dolled up för Game 3 mellan Leafs och Oilers och Big Smoke…ja, herregud, atmosfären i hela Ontario trotsar alla beskrivningar. Att hoppas på biljett till Scotiabank är som att hoppas på Megamillions-jackpot. Det går inte. En advokat uppges ha erbjudit en Ferrari för en svartabörs-plåt – och fått nobben. De 54 000 som får plats i baseboll-arenan Rogers Centre, där matchen visas på storbildsskärm, ska skatta sig lyckliga. Likaså de 350 000 som säkrar en plats innanför avspärrningarna på Nathan Philips Square, där ytterligare en jättelik bildskärm monterats upp.
”Oerhört att få vara med om något så historiskt”, säger Ekeliw när han en halvtimme innan puckdrop sitter på pressläktaren och ser Maple Leafs-legendarer från tidigare eror paradera ut på isen, bland dem Dave Keon, Börje Salming, Darryl Sittler, Mats Sundin och Jonnas Frögren (jo, till och med han är på plats!). Well, vi som flög med kosackdansaren till Toronto tycker nästan vi varit med om historia så det räcker. För Air Canada-piloterna tyckte det var så oerhört att ha en sådan kändis med på planet att han fick komma in i cockpit och dra sin Hallå-Hallå-Hallå-ramsa i högtalarna – och blev sedan erbjuden att landa kärran. Tack och lov hade mannen som gjort go cart-banor till blodbad förstånd att tacka nej.
Annars är risken stor att vi missat tredje finalronden och det hade varit synd, för den artar sig till en oförglömlig föreställning.
Återigen blir inledningsperioden mållös – men knappast händelsefattig. William Nylander – som varit självkritisk efter två mindre spektakulära framträdanden i Edmonton och lovat att försöka återaktivera energin från tidigare i slutspelet – har till exempel två puckar i stolpen och Freddy Andersen gör en klubbskaftsräddning värd en staty när McDavid kommer loss i ett av sin flygande frilägen. Dessutom blir Jason Spezza i slutet av perioden brutalt knockad av Mike Green. Spezza stormar under en snabb spelvändning över blålinjen, slår en passning till Kyle Clifford på vänsterkanten – och en sekund senare kliver Green upp i banan och sänker den helt oförberedde veteranen med en axel i sidan av huvudet. Spezza blir liggande utslagen på isen medan ursinniga Leafs-spelare jagar Green för att få genom på truten – och buropen från läktarhåll är öronbedövande. Ändå kan Chall, som ju tillfälligt flyttat till Toronto och på något lyckats skaffa biljett på sektionen precis nedanför pressläktarsektion där svensk media häckar, höras genom kören. ”Ut med den jäveln”, skriker hon i falsett så till och med Niklas Holmgren rycker till. ”Hörde du, Wallin, det låter som att Malena Ernman är här och håller på Leafs”. Nå, Chall får sin önskan uppfylld. Green får matchstraff – och lär bli avstängd också. Men Spezza kommer inte kunna spela mer i finalen han heller, han ser riktigt groggy ut när han till slut leds ut i omklädningsrummet.
De skandalscenerna fungerar uppenbarligen som gnistan som till sist får Leafs att ta fyr, för i andra perioden exploderar hemmalaget. Redan efter elva sekunder trampar Lill-Nyllet fram på högerkanten och avlossar ett stenhårt skott som går rakt genom Koskinen. I ett powerplay drygt fyra minuter senare dunkar Mitch Marner in i ett powerplay-mål – och 11.30 soloåker Lill-Nyllet in ett shorthanded-mål. När John Tavares 15.47 gör 4-0, också det på en retur från nära håll, är det karneval i Scotiabank. Chall leder en ringdans på sin sektion – och får till slut hela hallen att hänga på genom stolraderna.
Och då har festen bara börjat. De blåvita lönnlöven gör ytterligare fyra mål i tredje – bland annat fullbordar Lill-Nyllet när han dunkar in en ny pärla i ett PP med bara 31 sekunder kvar – och vinner till slut med utklassningssiffrorna 8-1.
”Det här är största kvällen i hela stadens Torontos historia. Men den kommer snart att överträffas”, slår Toronto Star omedelbart fast på sin sajt.
Efteråt tas hattrick-Wille förstås till podiet för gemensam presskonferens med engelskspråkig media och ett tag ser det ut som att det svenska uppbådet inte ska få något eget ”snack” med hjälten. Men när superstar Ekeliw harklar sig faller Maple Leafs notoriskt besvärliga PR-gubbar till föga. ”Okej”, säger de, ”Hallå-hallå-mannen är här…då får vi hålla en extra presser på svenska här i hörnet”. ”Stort att få möta dig”, säger Nyllet och tar Ondskan i hand. Först därefter berättar att det känns rätt stort även att göra hattrick i en Stanley Cup-final.
Ute på stan är det fest a la Argentina 78 och så mycket folk att det knappt går att röra sig en millimeter, men the new queen of Toronto – Chall – har sedan länge en VIP-avdelning på The Keg bokad och där blir det yster mediabankett…
Resultat: 1-8

Edmonton leder alltjämt finalserien med 2-1.

Game 4 spelas natten mellan lördag och söndag….

P.S Spol-Jansson gissade rätt på vilka verklig finalmatch Game 2 var modellerad efter. Den här följer också ett manus som skrivits tidigare. Borde vara lättare att räkna ut.