Stanley Cup-finalen 2020 – i parallellt universum; Game 4

Den fiktiva Stanley Cup-festen i bloggens parallella universum fortsätter.

EDMONTON OILERS – TORONTO MAPLE LEAFS (GAME 4)
– Partyt efter den orgiastiska Game 1-urladdningen har knappt slutat på Torontos gator, barer och klubbar – men det är alltså redan dags för en ny holmgång i finalen Sportsnet beskrivit som ”det största som hänt Kanada sedan Gud uppfann snö”. Det stora landet i norr är också djupt splittrat. I Montreal och Ottawa håller praktiskt taget alla på Oilers och i Calgary och Vancouver finns lika solitt stöd för Leafs. I Winnipeg, liksom på alla andra övriga platser, väger det jämnt – om man bortser från de som sedan tidigare tillhör Maple Leafs Nation, en supporterskara med förgreningar överallt. Ett är säkert: Ingen är likgiltig. Nej, inte ens revisorn i Saskatoon, som dömdes till samhällstjänst för sitt bristande hockeyintresse. Även han har börjat twittra om hur mycket han gillar Oilers…
Kul för honom, ty den här gången är det åskådare med de sympatierna som får roligast från start. Oilers har under den spelfria dagen gång på försäkrat alla som velat lyssna att 1-8-floppen i tredje matchen bara var en fluke. ”Om vi gör en lika dålig match igen lovar jag att tatuera in ditt Hallå Hallå Hallå” på ryggen”, säger till exempel Kleffy Klefbom till Ondskan Ekeliw på sjungande värmländska. “Ojdå”, svarar Ekeliw upprymt. Och som sagt: Det börjar bra gästerna. Efter bara 53 sekunder drar Morgan Reilly på sig en onödig utvisning för high sticking och det powerplay som följer hinner bara pågå i 20 sekunder innan Adam Larsson sveper iväg en puck som via en Toronto-klubba går i en båge över Andersen och landar i kassen. ”Skit”, hör vi Chall – på plats på samma stol i Scotiabank igen, ny drottning av Toronto som hon är – vrålar genom en storm av mutter och busvisslingar. John Tavares kvitterar förvisso knappt tio minuter senare, och då börjar partyt igen, men det är uppenbart att detta kommer bli en betydligt tajtare och jämnare tillställning än den i torsdags. Alla Oilers-pjäser har ”ON”-knappen intryckt och ser till att det blir krig om varje millimeter is. Hela tiden.
Då gäller det att ta vara på de få lägen man får och det gör Oilers i ett nytt PP 4.36 in i andra perioden. McDavid och Nygård står för förarbetet – och medelst ett direktskott från blålinjen pangar Kleffy Klefbom in en ny ledningspuck.
”Det blir nog ingen tatuering”, suckar Ekeliw på pressläktaren och ser besviken ut.
Nej, någon ny blowout får vi inte se den här gången. Men 5.44 in i tredje ser Lill-Nyllet till att kvittera och den hårda dragkampen ser med säkerhet ut att gå mot förlängning. Fast…nej! Med bara drygt tre minuter kvar slår Oilers-backen Darnell Nurse en hårresande indianare i egen zon, rakt i famnen på Kasperi Kapanen och han kan hånfullt enkelt smacka in 3-2. Därmed är matchen avgjord. Edmonton försöker förstås samla sig till forcering flera gånger men kommer aldrig riktigt till några riktigt dramatiska avslutningar och när Chall och de andra blåvita fansen räknar ner slutsekunderna är frustrationen så stor att McDavid riktar ett slagskott rakt på Morgan Reilly. ”Oavsiktligt”, försöker superstjärnan påstå efteråt men ett upprört Toronto köper inte förklaringen. Det går rentav så långt att Messias himself kallas “Alfie 2” i Toronto Star.
Men spelarna är glada.
– Det är faktiskt roligare att vinna på det här sättet än med 8-1 för man vet att det svider ännu mer för dem, säger Rasmus Sandin och blir med det själv rubrikfodder i Edmonton.
Festen i Toronto blir minst lika vild som häromnatten, men ingen kosackdans utbryter i svensklägret för det är tidig flight tillbaka till Edmonton dagen efter. Sagan fortsätter…

Resultat: 2-3

Ställningen i finalserien är 2-2.

Nästa match spelas i Edmonton natten till onsdag – kanske med en gästreferent här i bloggen…