Stanley Cup-finalen 2020 – i parallellt universum; Game 5

Det drar ihop sig i bloggens fiktiva Stanley Cup-final. Här har vi Game 5 – med sedvanligt fantasifulle Jonathan ”Ondskan” Ekeliw som gästreferent…

EDMONTON OILERS – TORONTO MAPLE LEAFS (GAME 5)
”O Canada! Our home and native land! Ton front est ceint de fleurons glorieux!”
Per Bjurman, för kvällen iklädd svart kostym, svart skjorta och rosa slips, en klassisk outfit han bara tar fram vid ytterst speciella tillfällen, sjunger nationalsången i Rogers Place med kristallklar, praktfull basstämma. Han växlar mellan engelska och franska lika ledigt och elegant som vore det Frank Sinatra och Edith Piaf i duett.
Hur kommer det här sig?
Jo, efter all uppmärksamhet kring mig, Ondskan alltså, tidigare under finalserien har Kanada fått nys om mitt, Bjurmans och producent Viktor Noréns gemensamma gamla podcast-band One Two Punch feat Sophomore Slump, med potentiella världshits som ”Hallå-Hallå-Hallå”, ”Hacka inte på Jagr” och ”I Like It”. Och visst, nu kommer det stora genombrottet. Plötsligt spelas musiken nonstop i kanadensisk radio och på Spotify, där låtarna har laddats upp, registreras miljontals lyssningar dagligen.
Den samstämmiga slutsatsen folk drar är: Vilket tryck i rösten denne Per Bjurman har! Så det är en fullständig självklarhet att Aftonbladets New York-korrespondent ska sjunga nationalsången inför Game 5 i Edmonton.
Nu till själva matchen:
4.45 står klockan på när det första målet kommer, och det är gästande Maple Leafs som tar ledningen. Zach Hyman uppfattar en lurig studs i kortsargen och stöter påpassligt in 0–1 från nära håll.
Men sedan är det Oilers för hela slanten.
När den första perioden är över står det 3–1 på resultattavlan och decibelnivån i euforiska Rogers Place når, om möjligt, ännu högre höjder än efter Bjurmans storslagna sånginsats.
Och det slutar inte där…
På kort tid i den andra perioden rusar Edmonton ifrån till en 5–1-ledning (fyra av målen signerade den bländande förstakedjan med McDavid, Draisaitl och Nygård) och det är verkligen omvända roller mot hur det såg ut i Game 3, där ju Leafs pulveriserade Oilers.
Medan bortalagets coach Sheldon Keefe tar timeout och byter ut Frederik Andersen mot Jack Campbell, sveper tv-kamerorna över de enorma folkmassorna i Toronto, där matchen visas på storbildsskärmar överallt. Runtom på gator och torg i downtown, inte minst vid Nathan Phillips Square och utanför hemmaborgen Scotiabank Arena, har över 3,3 miljoner segervissa Leafs-fans samlats – bara för att bevittna en total förnedring.
Men mitt i all besvikelse finns det fortfarande optimism:
– Wake up, William! Wake up, Auston! It’s not over yet. We’re gonna lift the cup here in Toronto in a few days, hörs bloggens trogna följare Chall, alltjämt på plats i Toronto, skrika i direktsändningen.
Och de orden, om de nu nådde hela vägen till gästernas bås i Edmonton, verkar ge önskvärd effekt.
Två minuter senare sätter nämligen Kasperi Kapanen det första reduceringsmålet, och i nästa anfall visar William Nylander en oerhörd offervilja när han – efter att bryskt ha tacklats omkull framför motståndarkassen – raklång fläker sig fram och petar in en retur.
Innan mellanakten är slut har Edmontons övertag krympt till blott en uddamålsledning, 5–4, då även Tyson Barrie hinner med att stänka in ett Toronto-mål, från backposition i powerplay.
”Ojvoj”, bloggar Bjurre, försedd med en tron vid pressläktarens mittersta punkt (jag får nöja mig med en kontorsstol intill, men ska inte klaga). ”Det här är ju helt otroligt! Det måste vara Challs uppmaning som har väckt Maple Leafs. Vilken retoriker, vilken inspiratör!”
Den tredje perioden sätter igång och nu är det här tveklöst Torontos match. Oilers uppträder skakat, skärrat, nervöst. Den tidigare helt hänförda publiken i Rogers Place likaså. Det är bara en tidsfråga innan kvitteringen ska komma – och när den väl gör det… ja, då är det ett riktigt mästerverk.
Nylander befäster sina Conn Smythe-aspirationer genom en redan legendarisk soloraid, inledd från egen zon, som avslutas med att han rundar målburen och sprätter upp 5–5 i nättaket, köksvägen.
Med fem minuter kvar kommer även 6–5 – en styrning av Alexander Kerfoot – och den makalösa vändningen är fullbordad.
Viasats Niklas Holmgren vrålar ikapp i kommentatorsbåset med Lasse Granqvist, som har flugits in för Radiosportens räkning.
Granqvist:
– Toronto vänder 1–5 till 6–5 efter en insats som bär bragdens stämpel! Jag är fullständigt färdig. Det som har hänt här i Edmonton kunde inte hända. Det var omöjligt. Det ÄR omöjligt. Jag tror jag ger upp, jag slutar med det här jobbet. Det går inte att hålla på. DET GÅR INTE ATT HÅLLA PÅ!
Efteråt bistår Bjurman med kontaktuppgifter till Chall, som såväl tv-bolagen TSN och Sportsnet som Maple Leafs-presidenten Brendan Shanahan vill få tag i. Någon timme senare skickas ett pressmeddelande med följande rubrik ut från Torontos organisation:
”Maple Leafs add Chall, Swedish Maple Leaf fan, to the coaching staff”
Resultat: 5–6

Toronto leder finalserien med 3-2

Nästa match, Game 6, spelas i Toronto natten till lördag.

P.S Ekeliw hälsar att även här sagan är modellerad efter en verklig match – och att ni borde veta vilken.