Klockan klämtar i Stanley Cup

Ja, klockan klämtar – igen.
Den här gången är det Calgary och, för andra gången i rad, Washington som står öga mot öga med Liemannen.
De måste obönhörligen vinna mot NY Islanders respektive Dallas, annars svingar han sin skära. Filmen går av, allt blir mörkt, säsongen är över.
Så det förtrollade tillståndet från gårdagen, när ett veritabelt smatterband av hockey classics detonerade, består.
Stämningen är lika laddad ikväll, lika ödesmättad, lika förtätad, lika elektrisk och lika stinn av den typen av förväntan som får blodet att forsa genom artärerna och hjärtat att klappa ivrigt.
Och vi är redo.
Vi hill vara med om samma rus igen. Vi vill tappa andan, spärra upp ögonen och skrika rakt ut.
Så låt den slå, klockan. Låt den klämta, låta den dåna över hela stan.
• • •
Om ni bara visste vilken underbar dag bloggen hade idag, utan hockey och stress; till och med den bistre ICA-handlarn i Skåne, Stefan Johansson, skulle nicka och säga ”okej, det var det väl värt då”.
Jag sov länge, länge och vaknade utvilad och uppspelt. Efter morgontoalett och en kopp svart kaffe och snabb nyhetskoll på laptoppen satte jag på mig en ny bowlingskjorta med ett martini-glas som motiv på bröstet och gick ut – och där väntade New York-sommaren i sin allra bästa skepnad. Det var soligt och vackert, men lagom varmt, 24-25 grader – och knappt fuktigt överhuvudtaget. Jag åt en utsökt grillad kyckling på en uteservering i Bryant Park, drack en cappuccino på ett litet fik på sjätte avenyn och gick tog sedan en saktmodig promenad längs Midtowns gator och avenyer. Där kunde jag konstatera att det fortfarande är väldigt långt från normalt, men ändå mycket bättre än för bara några månader sedan. Mer folk, fler öppna butiker, stökigare trafik, mer hustle and bustle. Oerhört upplyftande att se, faktiskt.
Innan jag gick hem shoppade jag lite smått och gott, bland annat en flaska eau de cologne från Gucci för alla gamla flaskor är tomma och man måste lukta gott när man ser på Stanley Cup, och åt en glass.
Till sist, vid 18-tiden, kom jag hem igen och började hamra på det här introt.
Det var PRECIS vad er bloggare behövde nu.
• • •
Vi vet fortfarande inte om Bäckis kan spela den här matchen heller, han är game time decision ännu en gång. Men jag hoppas och tror det och kommer därmed osökt att tänka på det inledande citatet från Adam McKays film om Dick Cheney, ”Vice”:

”Beware the quiet man. For while others speak he watches. And while others act he plans. And when they finally rest… he strikes”

Lite så är det ju med Bäckis. Han är tystlåten. Håller sig i bakgrunden. Avvaktar och betraktar när de andra stojar och gapar och står i. Och när de lutar sig tillbaka slår han till!
Det är bland annat därför det vore sådant lyft för Capitals om han verkligen klev in i striden i afton.
De behöver sin lågmälda, svenska version av Dick Cheney.
• • •
Enda sura med äventyr på stan, som det idag, är att man fortfarande måste ha ansiktsmask i princip hela tiden.

Det kliar och blir varmt och gör det emellanåt till och med svårt att andas – och dagen de säger att de inte längre behövs ser jag fram emot som tjejerna på 90-talet såg fram emot Backstreet Boys-konserter.
Men jag har i alla fall några stiliga varianter och sportade den är idag, med motiv från mästerliga Bob Dylan-albumet ”Blood on The Tracks”.

Det, vill den gamle rockskribenten ha sagt, är ett av de 20 bästa album som någonsin gjorts.
• • •
Aj som fan, Brendan Gallagher – själva symbolen för Canadiens passionerade insats igår – fick inte bara ett par tänder pulvriserade när Niskanen satte armbågen i plytet på honom. Käken gick av och nu har han tvingats lämna bubblan för operation och kommer missa resten av serien mot Flyers.
Mycket olyckligt.
”Det här får ligan ta hand om”, rasar Kirk Muller och ja, man kan tycka att en bestraffning är motiverad.
Men Badtofflan bara fnyser.
– Det är inte Matt Niskanens fel att Brendan Gallagher är kort, det var ”a hockey play” och Gallagher såg då i alla fall i mina ögon ut att må bra, menar han.
Ojvoj. Han undviker för all del att kalla Gally enbart ett nummer, som Valrossen MacLean när Habs var galna på Senators i en playoff-serie, men ändå.
Nu är det krig.
• • • 
Poängteras ska också, så ingen kastar sig på datorn och börjar leta billiga New York-resor i höst, att det bara är på dagtid Manhattan fått lite liv igen.
Efter mörkrets inbrott hastar vi alla hem igen, som vore det som i ”I am Legend” med Will Smith, att fruktansvärt mordiska zombies kommer ut från sina gömmor så fort solen försvinner.
De zombisarna hör till de läskigaste i hela filmhistorien, tycker jag De är ju, när de hamrar med käkarna, nästan lika aggressiva som unga Canucks-forwards med målvittring.
• • •
Kort tipsrad idag, men den ska ju ändå fram:

•Washington – NY Islanders 1 (OT)
•Calgary – Dallas 1 (OT)

• • •
Jodå, Bäckis är med på matchvärmningen. Det verkar som att han SKA spela.
Fan vad festligt.
Och jag säger det igen:
Beware, Islanders, of the the quiet man…
• • •
Ingen ska komma pågå att tiden masar sig fram. Jag skulle kunna svära på att det var igår jag låg och lyssnade på senaste söndagsavsnittet av ”Talking Sopranos”-podcasten. Men det är alltså redan torsdag.
Wtf?
Well, det är väl som dom säger: Tiden går fort när man har roligt.
• • •
Chansen att Capitals ska kunna vända på serien mot Islanders är fortfarande minimal.
Det händer ju inte – när 0-3-avgrunden öppnat sig så har den.
Men det slog mig på stan idag att det var när Ovetjkin mitt i serien mot Pittsburgh i andra omgången 2018 blev som besatt och drog med sig hela laget i en nu-jävlar-vägrar-vi-vika-ner oss-mer-forcering allt vände – och Ovie såg ut som han dansade med samma demon i förrgår. Dessutom: Även då, i den förlösande Penguins-serien, satt Bäckis skadad på läktaren – för att sedan kliva in och kratta vägen fram till Stanley Cup-triumfen.
I’m just saying…
• • •
Slaffsy, det är inte som att jag inte håller med dig, men ändå – vi undviker politik i den här bloggen. Det finns som sagt andra forum för slikt, här ska alla som gillar hockey och NHL kunna hänga i lugn och ro, oaktat världssyn i övrigt (fast man måste gilla Bob Dylan, dry martini, Sopranos och bbq…närå).
• • •
När Stars och Flames om några timmar går upp i ringen ligger årets första Game 7 i potten.
Jag får gåshud bara av att skriva det.
Den matchen ska jag återkomma till när de är klara i Toronto, men här är ett löfte: Om det blir Game 7, i så fall på lördag, åker kostym på i korresoffan.
• • •
OK, showtime i Big Smoke.
Så en gång till:
Låt den slå, klockan. Låt den klämta, låta den dåna över hela stan!