Stanley Cup växlar upp

– Men, frågar 84-åriga mamma på telefon från Borlänge, saknar du ingenting från hur det är i vanliga fall?
Hon är inte överdrivet intresserad av hockey – såvida inte Leksand spelar viktiga matcher förstås; jag har fortfarande tydliga minnen av hur både hon och mormor höll på att svimma av nervositet framför tv:n hemma hos mormor i Kvarnsveden under tredje, direkt avgörande finalen mellan Leksand och Brynäs i SM-finalen 1975 – men följer ju sin yngsta avkomma och har koll på att jag brukar ligga på rull över Nordamerika under Stanley Cup-slutspelet och nu ligger för ankar i holken på östra Manhattan.
Svaret lyder: Jo.
Såklart.
Return-to-play-äventyret har varit en rungande succé, på alla möjliga sätt och vis. Det spelas fenomenal hockey inför de tomma läktarsektionerna i Rogers Place och Scotiabank Arena, pandemi-bubblorna är så säkra att Anders Tegnell skulle kunna skriva poesi om dem, och till och med få beröm av han den där Björn Olsen, och tv-sändningarna är förunderligt tillfredsställande att följa. Jag har en field day här i korresoffan – dygnet runt.
Men ändå.
Jag saknar absolut att vakna på ett Marriott-rum i Raleigh, identiskt med alla Marriott-rum överallt, och inse att det är lite bråttom om jag ska hinna på morning skate i PNC Arena. Jag saknar att dricka en snabb kaffe i pappmugg i hotellobbyn i Pittsburgh och sedan promenera nerför den branta backen, i gnistrande solsken, till pressingången i PPG Paints Arena. Jag saknar att dividera med de stroppiga vaktmästarna i securityn i Bell Centre i Montreal om att det ska ligga en ackreditering och vänta så jag kan komma in på träningen och till slut får jag dem att ringa Sylvie på PR-kontoret och jodå, den ligger där och så släpper de väl in mig då, med en missnöjd grimas. Jag saknar att stå bakom sargen på kortsidan i Enterprise Center i St. Louis under skaten och bli lomhörd av Sunny Sundqvist-skott som dånar i planket. Jag saknar dieselångorna från zambonin i The Rock i Newark. Jag saknar att hänga i den breda korridoren utanför omklädningsrummen i United Center i Chicago, i väntan på att Blackhawks otrevliga medianisse ska öppna dörren. Jag saknar att stå strax bakom mediascrummen runt Gabriel Landeskog i Avs-kabyssen i Pepsi Center i Denver och vänta på att de nordamerikanska kollegorna ska ställa färdigt sina frågor och sedan få en egen pratstund om allt och inget – medan Lill-Burra sitter och drar dåliga skämt några platser till höger. Jag saknar att komma ut från betongbunkern i DC och kunna konstatera att det alltid är knakande sommarvärme i huvudstaden när Capitals lirar slutspelsmatcher. Jag saknar att äta lunch på Nick & Steff Steakhouse vägg i vägg med Gardens backstage-entré – och ta in deras fenomenala lobster roll ännu en gång. Jag saknar att ta en snabb pre game-nap i den breda sängen på JW Marriott i downtown LA. Jag saknar att kliva upp och fortsätta på ett bloggintro jag redan påbörjat kvällen innan. Jag saknar att byta om till kostym och efter tredje försöket få till knuten på den rosa, heliga Stanley Cup-slipsen. Jag saknar att komma till Wells Fargo Center i Philadelphia fyra timmar före puckdrop, ta hissen upp till den tomma pressläktaren och fullborda intro i en tyst och öde hall. Jag saknar att hugga in på den förträffliga media-buffén i Canadien Tire Center i Ottawa och få senaste tidens skvaller levererat av min vän Donnie. Jag saknar att följa en matchvärmning i Sharktank i San Jose och försöka räkna ut hur kedjorna kommer att vara formerade. Jag saknar nationalsångerna, live, i Scotiabank Arena i Toronto. Jag saknar det öronbedövande vrålet från de fullpackade läktarvalven sekunderna innan de släpper pucken i Nassau Coliseum på Long Island. Jag saknar ljuden, dofterna, det skarpa strålkastarskenet och den förtätade stämningen under pågående drama i Rogers Arena i Vancouver. Jag saknar det blaskiga kaffet, och de smarriga bakelserna, i pausen i TD Garden i Boston. Jag saknar att gå vilse i katakomberna i BB&T Center i Sunrise, i jakt på de lugubert belägna omklädningsrummen, efter slutsignalen. Jag saknar att göra segerintervjuer med en nöjd Rickard Rakell i Honda Center i Anaheim. Jag saknar den hysteriska deadline-stressen efter en matiné KeyBank Center i Buffalo, när nätet börjar svaja och det plötsligt är oklart om jag ska få hem någon text överhuvudtaget men så lyckas jag, i sista sekund, och lättnaden är enorm. Jag saknar att efter avslutat värv i Amalie Arena i Tampa sjunka ner på en stol i tikibaren, få in en plåthink kalla Bud Light och prata hockey med Chris och Scottie och Lönta och Zeis och Kajsa Kex och Emily och Pierre och Dan och och Larry och Katie och The CEO tills korna går hem. Jag saknar en sen after game-middag på Martin’s BBQ i Nashville – och ännu senare rajtantajtan på Robert’s Western World. Jag saknar bagarväckning och en okristligt tidig flygning från Detroit till Vegas och där börjar allt om igen: Morning skate i T-Mobile, omklädningsrumssurr med Wild Bill Karlsson, pre-game nap på Bellagio, bloggintro, slipsknutskrångel, pressbuffé, matchvärmning, nationalsånger, match-action, deadline-stress och rajtantajtan med ystra kollegor i dygnet-runt-öppna barer, Och dagen därpå – samma melodi igen.
Så jo, morsan, nu när du frågar – ett och annat är det väl som jag jag önskar jag fick ta uppleva på samma sätt som ”i vanliga fall”.
Men det går verkligen det här med. Att bara sitta i dessa mjuka, grundligt inpruttade soffkuddar och se match efter match efter match. Det har varit mycket, mycket, mycket mer givande än jag trodde att det skulle vara – och då är det bara ouvertyren vi tagit oss igenom ännu. Nu kommer the real deal. Playoff som vi känner det. Skarpt läge monumentale – hela tiden.
En annan gång, ett annat år, ses vi i Raleigh och Denver och San Jose och Ottawa och Boston igen.
Nu gör vi det så här – och är väldigt glada för det.
• • •
Jaha, bästa läsekrets – hur är känslan så här precis innan vi sätter in första tonartshöjningen i årets Stanley Cup-trudelutt?
Som sagt: Nu börjar det på riktigt. Det som skulle varit första omgången i ett normalt slutspel står för dörren – och även the heavy weights som förra veckan såsade runt i runde Robin-dravlet tågar in i manegen med skarpladdade vapen och blodtörst i blick.
Det blir nåt.
Öppningsrundan är alltid en sjusatans tjurrusning och det finns ingen som helst anledning att tro att det blir på något annat vis den här gången.
Så knäpp på dig cykelhjälmen och brace for impact.
Nu jävlar.
• • •
Det är roligt med mamma, vi pratar på telefon nästan varje dag och när det ÄR som vanligt och jag kuskar runt där ute, glad som en tjädertupp, frågar hon alltid:
– Men snart får du väl komma hem och ta det lugnt några dagar?
– Jag vill inte komma hem och ta det lugnt några dagar. Jag älskar att vara ute och resa och följa Stanley Cup, svarar jag.
– Jo, men nog vore det bra, insisterar hon.
Kom ihåg det, en mamma slutar aldrig tycka att det är bäst om ätteläggen inte ränner runt och stressar för mycket…
• • •
– Fuck last year.
Det fina budskapet framför Pat Maroon till sina lagkamrater i en intervju med The Athletic.
Och det är förstås den attityden Bolts ska inta när de nu går upp i returmöte med Blue Jackets – som ju, som ni vet, chockade världen genom att svepa överlägsna seriesegrarna i första omgången ifjol.
Det finns ingen anledning alls dwella on det som hände då. Nu är nu och Tårtan Boys är bara ett i mängden av manskap som ska tvingas ner på knä under marschen mot triumf och ära.
Fast det är ju lätt att snacka också…
• • •
Usch för tekniken. Det blev ju nytt trassel med bloggen – ja, alla Aftonbladets bloggar, visade det sig – i söndags kväll och nu håller jag andan varje gång jag utför ett kommando på admin-sidan, livrädd att det ska börja gå långsamt och att jag ska bli utloggad för det är, har jag bittert fått erfara, otvetydiga tecken på förestående haveri.
Men de verkliga tungviktarna på helpdesk har senaste dygnen bidragit med sin know-how och för tillfället verkar det ju som att det rullar som det ska .
Må det fortsätta likadant hela kvällen.
Let’s pray, som en riktig amerikan skulle sagt.
• • •
Franny – som Julia nu en gång för alla slagit fast att Alexis Lafreniere ska heta i den här i bloggen – är alltså Manhattan bound och det går verkligen inte att beskriva Rangers framtid som annat än ljus.
Franny, Kakko, Fox, Storken, Chytil, Nisse Lundqvist, K’Andre Miller trängs alla i dörren – samtidigt som Panarin och Zibanejad och Trouba kliver in i sin verkliga prime.
Holy shit, faktiskt.
Men behåll blåskjortan på, kära fans. Penguins draftade Fleury som etta 2003, Malkin som tvåa 2004 och Crosby som etta 2005 – men sin första Stanley Cup vann den generationen först 2009.
Good things, sometimes, take time, som Lou Mannheim sa i ”Wall Street”.
• • •
Mina tips, och analyser om var och ett av de kvarvarande lagen, förde jag till torgs i den här mastodont-texten idag – och kompletterade på samma gång med den här krönikan om att en parad längs Broad Street i Philly i oktober inte är otänkbar (ja, den generade direct message-jubel från Kung Kenta!)
Men för ordningens skull tar jag förstås och upprepar grundtipsen här.
Alltså – på följande sätt tror jag att serierna i förstarundan slutar:

•Philadelphia – Montreal 4-1
•Tampa – Columbus 2-4
•Washington – NY Islanders 4-3
•Boston – Carolina 2-4
•Vegas – Chicago 4-1
•Colorado – Arizona 4-1
•Dallas – Calgary 3-4
•St Louis – Vancouver 4-2

• • •
Apropå mamma har jag nästan aldrig haft roligare än när jag för ett par somrar sedan fick henne att gå fram till storebror Ola, som satt i köket i Hagalund i Borlänge och drack kaffe, och dra följande inövade ramsa.
– Ola, vad tror do San Jose Sharks kommande NHL-säsong? De är ju starka men ser lite svajiga ut på backsidan, eller hur?
Olas hela uppsyn då – han fastnade liksom med kaffekoppen halvvägs till truten och tittade på henne med en fullständigt chockad blick – höll komisk världsklass.
• • •
De må vara bäst, de åtta lagen som lekte Runde Robin-leken förra veckan, men nu har de seriösa dejter med lag som spelat på-liv-och-död-matcher i en vecka och vunnit tuffa serier och fullkomligen sväller och pyser av självförtroende.
Det kan bli riktigt jobbigt det, framförallt i början av serierna – och därför har jag nästan bara upsets i dagens lilla tipsrad.

•Tampa – Columbus 2
•Dallas – Calgary 2
•Boston – Carolina 2
•Vegas – Chicago 1 (OT)

• • •
När jag nu frågar mamma vilka som vinner Stanley Cup har hon allt klart för sig.
– Dom där Montreal, är dom kvar? Ja, men det är det inget snack. Dom vinner.
Nu vet ni det.
• • •
Nog är det lite ynkedom att Tampa så sent som trekvart före puckdrop inte gett minsta vink om huruvida Vigge kan spela första matchen mot Jackets eller inte.
De spelbolag NHL börjat samarbeta med kan inte vara helt nöjda med bristen på relevant information.

• • •
När jag ringde Ekeliw i Örby inför podcast-inspelningen igår och frågade vad han gjorde fick jag följande besked:
– Jag håller på och lagar en hemgjord broccolipaj.
Det kallar jag skräll.
Och nu har mannen som redan kallas Ondskan, Jonte, Ekan, Bamse, Mowgli, Bambi och Bananen ytterligare ett klockrent smeknamn:
Broccoli.
• • •
Jag började pusha den på sociala medier lite senare än Chall hade önskat, men sista dygnet blev det fint tryck i vår bracket och nu, en timme innan deadline, har vi drygt 400 medlemmar.
Lite fett ändå.
• • •
Här är den – köksmästaren Broccoli Ekeliws mästerverk från gårdagen.

Jag är alldeles tagen, faktiskt…
• • •
Exalterande nyheter från Toronto:
Oskar Lindblom har klivit in i bubblan och kommer snart börja träna med sina lagkamrater.
Man, hans comeback, om den blir av redan nu i slutspelet…vilket ögonblick det kommer bli.
• • •
Inte för att jag gjorde mig några illusioner om att de som envisas med att tro på konspirationsteorier skulle lyssna på vett och sans, men det är ändå förbluffande att se hur vanligtvis nytra, kloka, omdömesgilla människor får fullständigt hjärnstillestånd när lavinen går på sociala medier.
En gång till:
I en verksamhet som omsätter miljarder dollar vore ett riggat lotteri av den sort vi såg igår grov korruption, alltså ett allvarligt brott, i synnerhet när en revisionsjätte som Ernst & Young är inblandad. Och sådan smuts skulle exempelvis Flyers ägare Comcast – ett börsnoterat företag som ifjol omsatte 108 miljarder dollar – alltså riskera att bli indragen i, menar ni?
För att citera Shakespeare:
Upp flyga orden, tanken still stå.
• • •
Helt klart, verkar det som: Dougie Hamilton gör comeback med Hurricanes redan ikväll.
Ojvoj.
• • •
Det står som en aura kring The Stanley Cup shrine idag. Den ger ifrån sig elektricitet och hetta. Som visste den att det är nu, eftermiddagen elfte augusti, den verkligt underbara festen börjar.

Game on, folks, game on!