The greatest show on earth, del 9

COLUMBUS – TAMPA 1-2 (Slut)
ARIZONA – COLORADO 1-7 (Slut)
CAROLINA – BOSTON 3-4 (Slut)
VANCOUVER – ST LLOUIS 0-0 (Början av Period 1)
• • •
Som jag en gång inledde ett inlägg i, passande nog, TD Garden (och det minns jag så väl för att Chris Johnston såg det och sen blev vi goda vänner):
Motherfucker!
Boston Bruins är Boston Bruins igen – det ohyggligt tunga och skoningslösa The Departed-gänget som kommer i ena mangelvågen efter den andra och bara tillintetgör sina motståndare.
Hallå alla andra i bubblan – dom har anlänt nu. Ta betäckning.
• • •
Frågan är vad som händer med Hurricanes i tredje.
Jag har inte sett en sån komplett genomklappning sen de sprängde gamla Dunes i Las Vegas.
De får alltså iväg så här många skott på mål innan de tar ut Reimer med en och en lav minut kvar:
Noll.
Jo, nol.
0.
Nada.
1 minus 1.
Brind’Amour kan köra repris på Tocchets kommentarer från Edmonton:
– Vi såg ut som ett lag som vill åka hem.
• • •
Blues kör vidare med Jake Allen.
Skulle jag också gjort.
Binnington dansade en sommar.
• • •
Fast det höll på att bli helt wacko när Canes gör mål på sitt första skott i perioden, efter 18.30. Om det vänt hade jag fått svårt att förklara på ett förståelig sätt i ett referat.
• • •
Proppen McAvoy skickar Staal till omklädningsrummet med är monstruös, men schysst.
Det hindrar att de bara pratar strunt, de som hävdar att McAvoy endast är kaxig för att han har papa Chara med sig på isen…
• • •
Okej, nu öppnar vi en Pucko och tar och njuter av den fjärde uppgörelsen i min favoritserie.
Go, pojkar i Canucks och Blues.