NHL-bloggen

The price you pay

Inget verkligt värdefullt här i livet går att tillskansa sig utan kamp och uppoffringar.
Det är aldrig gratis, aldrig lättfångat, aldrig till skänks.
Bara sådant vi drömt om och längtat efter under långa dagar och nätter och sedan erövrat med möda och hårt arbete och oändlig tid och uthållighet och passion och blod och svett och till sist upplever att vi förtjänat ger sann tillfredställelse och får en djupare betydelse.
Den gäller i princip allt: Karriär, kärlek, pengar, ägodelar, omvärldens respekt, saker vi skapar och bygger, vänskap, blogginlägg (…) – och det gäller i sanning i det skådespel vi just ju följer i Nordamerika.
Stanley Cup.
Det finns, säger dom, inget svårare i idrottsvärlden än att vinna hockeyns ultimata pris – och därför heller inget mer njutbart och omvälvande. Svårighetsgraden och omfattningen av kraftansträngningen och storleken på den emotionella investeringen korrelerar direkt med intensiteten i lyckoruset när belöningen är bärgad.
Eller för som det heter i ett talesätt här borta:
If you want the ultimate thrill, you’ve got to be willing to pay the ultimate price.
Kort sagt:

Vill du bli en av de utvalda som till slut får en date med Lord Stanleys buckla måste du vara beredd att ge precis allt – hur ont det än gör, hur utmattande det än är, hur mycket det än kostar.
Denna sanning är värd att påminna om nu när det unika bubbelslutspelet pågått i en månad och isolationen börjar ta sin tribut på de inblandade.
Som Dallas-coachen Rick Bowness påpekade häromdagen har de det rätt tufft där uppe. Det tär på alla att vara från familjer och vänner, det är påfrestande att få själva rörelsefriheten begränsad, det kommer stunder av ren förtvivlan när livet i princip bara består av promenader mellan ett hotell och en ishall. De som tror att det är lättare för NHL-spelare för att de tjänar mycket pengar, är berömda och bor lyxigt vet för lite om det mänskliga psyket.
Men desto viktigare är det, för Bowness och alla andra, att fokusera på just dogmen om det ovärderliga i det som kostat mest.
För de som uthärdar, för de som genomlider hela prövningen, för de som står upp i stormen ända till gryningen kommer den slutgiltiga triumfen vara större än livet självt,
Som sagt:

If you want the ultimate thrill, you’ve got to be willing to pay the ultimate price.

Amen.
• • •
Om det varit normala tider nu – undrar hur ofta jag inlett en mening med varianter på det temat senaste halvåret… – och en serie i andrarundan mellan Flyers och Islanders skulle inledas i Wells Fargo ikväll…då hade jag vid 07.00 i morse ha hämtat ut en Cadillac i Hertz-garaget på 48:e gatan, susat ner till 34:e gatan, korsat hela Manhattan, navigerat ner i Lincoln Tunnel, tagit mig upp på Jersey Turnpike och dundrat söderut. Efter avfarten från 95:an hade jag stannat på den där solkiga dinern i Bellmawr i södra Jersey, längs Route 168, och druckit ett par koppar av det svagaste kaffet på hela Östkusten. Sedan hade jag kört vidare, mot Philly, och passerat den mäktiga Walt Whitman-bron precis lagom till Flyers morning skate i Wells Fargo. Jag hade hämtat ut ackreditering i den nya, fina pressingången, tagit hissen ner till ”event level”, gått in i pressrummet och hälsat på några vänner – Frank! – och lämnat dataväskan och därefter ställt mig vid zamboni-entrén och tittat på träningen. Efteråt hade jag smugit med de andra in i Flyers sällsamt trånga omklädningsrum och hälsat på Häggen och Oskar och smygscannat alla andras platser för att hitta stoff åt bloggen – och samma procedur hade följt efter Islanders skate trekvart senare. Tidiga eftermiddagen hade jag tillbringat på ett hotellrum downtown, förmodligen Marriott-kolossen på Market Street, men redan fyra timmar innan puckdrop hade jag zickzackat mig norrut på Broad Street – att köra bil i centrala Philadelphia hör till de största utmaningar man kan ställas inför på den här planeten – och strax därefter satt mig ner på min pressläktarstol, rättat till slipsknuten och börjat hamra på det här introt.
Men nu är det, återigen, inte normala tider. Bloggen åker ingenstans. Bloggen sitter i korresoffan i holken i östra Midtown och ser matcher som denna på tv.
Det går det med, har vi ju märkt. Men det skadar inte att, för stämningens skull, drömma lite om hur det hade kunnat vara…
• • •
Sägas om den inledande ranten skall ju att jag spelar på amerikanska motsvarigheterna till Lotto varje vecka och utan tvekan skulle värdera en plötslig jackpot minst lika högt som det jag ”kämpat” mig till.
Å andra sidan går det ju att se det som att jag i det sammanhanget verkligen varit ihärdig och lämnat in samma rader vecka efter vecka, år efter år – och skulle ha rätt att känna om inte som en Stanley Cup-segrare så åtminstone som…tja, den som överraskar i andrarundan.
• • •

Det är bra märkligt, de tillhör samma division och nöter nästan ut varandra i grundserien – men i playoff har Flyers och Islanders alltså inte mötts sedan 1987.
De har med andra ord mycket att ta igen, generationer har ju hunnit komma och gå i bägge klubbarna – och mig förvånar det inte om de redan i första perioden gör upp alla räkningar som hunnit ackumuleras under 33 år.
Broad Street Bullies och Isles känns som den sortens lag, liksom.
• • •
Såg ni Lehners tweet direkt efter utklassningen igår kväll?

Han har en skön attityd, finingen från Götet.
Jag vill för övrigt vara en panda i ett träd, jag också.
• • •
För Avalanche kan det – och ja, jag gillar att återkomma till den här klyschan – bli sent tidigt.
Om de förlorar även ikväll befinner de sig plötsligt i 2-0-underläge mot ett Dallas fullsprängt med självförtroende och det går ju bara inte.
Nu får de dessutom klara sig utan både Grubauer och Erik Johnson och man grimaserar ju lite när man konstaterar det – drar in lite luft genom sammanpressade tänder och drar ihop pannvecken, så så skulle jag beskriva det – men var det något Avs bevisade i vintras var det att de kunde sluta leden när de hade skadeproblem.
• • •
Idag, vid lunchen, gjorde jag en Ekeliw och åt, faktiskt, lite broccoli.
Så nu vore det väl fan om det inte slår gnistor om bloggen.
• • •
Hetaste svenskarna just nu. 1. John Klingberg, 2. Robin Lehner, 3. Victor Hedman, 4. Elias Pettersson, 5. Jacob Markström.
Men jag har en stark känsla av att Gabe The Babe Landeskog och Lill-Burra båda tränger sig in på den listan ikväll.
• • •
Off topic så det skvätter om det, men ändå: God bless Victor Lindelöf. Det finns hopp för mänskligheten.
• • •
Lilla tipsraden


•Philadelphia – NY Islanders 2
•Colorado – Dallas 1

• • •
Under min korta lunchrush i kvarteret idag mötte jag faktiskt en kvinna med Islanders-jersey.
Bossy, stod det på ryggen.
Klass.
Till vardags ser man inte särskilt mycket av den tröjan på Manhattan, särskilt inte i augusti, men till skillnad från Rangers-fansen har ju de som håller på Islanders anledning att vara lite stolta just nu.
• • •
Det är då fan vad somliga pushar Babcock som ny Capitals-coach.
Nej, säger jag. Nej och nej och nej.
Bäckis ska inte ha en skitstövel till chef.
Lavy.
Det blir bra.
• • •
De mest framstående av Gurans grabbar behöver vara bättre om Flyers ska ha en chans i den serie som börjar nu, men hade Giroux, Couturier och Konecny svårt att få något att uträtta på de begränsade ytor Canadiens gav dem är jag rädd att ett mission impossible väntar mot Pulock, Pelech, Toews, Mayfield, Leddy och Greene.
Vad göra, Guran?
• • •
En trist detalj för Islanders-fansen – och för alla andra i New York – är att Brendan Gallagher och Butch Goring inte får kommentera fler matcher nu.
Från och med andra omgången tar NBC över helt och lokala stationer som MSG får dra ner rullgardinen.
Synd, de två är enastående.
• • •
Lou Lamoriello fick lämna Maple Leafs och Barry Trotz gavs inget förtroende i Washington.
De var, förstod man, för old school för de moderna visionerna i de storklubbarna.
Nu har de just de två förenats i Islanders och, mja, det är ju svårt att inte fundera en stund över vad deras gamla klubbar åstadkommit senaste året – och hur det går för Islanders.
• • •
OK, combat gear on.
Nu smäller det.
Låt oss hoppas att alla på isen minns vad som är värdefullt i livet – och varför.

Per Bjurman