Den klassiska kampen mellan Vill och Måste

Det går inte att fejka det akuta allvaret. Sann ”urgency” kan inte frambringas på konstgjord väg. Känslan av att det man ska utföra är på liv och död är inte möjlig att förnimma på riktigt annat än när det verkligen är det.
Däri ligger Tampa Bay Lightnings stora utmaning när de ikväll har sin första chans att avgöra den östra konferensfinalen i Stanley Cup-slutspelet 2020.
De vill naturligtvis oerhört gärna vinna och säkra sin finaldejt med Dallas Stars direkt – men motståndarna inte bara vill vinna utan måste. Annars är deras öde beseglat, säsongen över och mörk höst på Long Island plötsligt ett brutalt faktum.

Då börjar ren, äkta, outspädd desperation glöda i spelarnas hjärtan helt naturligt och när lagen är så här jämbördiga – för det är de, bortsett från i första matchen har Islanders verkligen stått upp mot favoriten från de solstekta stränderna i västra Florida – brukar den skillnaden bli utslagsgivande.
Samtidigt har Bolts redan tidigare i det här slutspelet – inte minst mot Boston, inte precis något Larsbo det heller – visat sig kapabla att plocka fram det bästa utan att ha knivseggen pressad mot adamsäpplet. Så var det inte förr. Förr blev de tvärtom ofta Shakin’ Stevens när de skulle sätta in dödsstöten; som när de hade 3-2 mot Rangers inför Game 6 i konferensfinalen 2015 och fick spö med 7-3 i Amalie, som när de förlorade de två sista matcherna mot Pittsburgh i konferensfinalen 2016, som när de tappade 3-2-ledning mot Washington – och inte gjorde ett mål i de två sista matcherna – i konferensfinalen 2018. Men sommaren 2020 finns det en helt annan hårdhet i det kollektiva psyket. Den mentala mjukosten har ersatts med järn, den själsliga snuttefilten med ett nithalsband. Nu törs och vill och kan de vinna även de stora matcherna.
Så nej, det är ingalunda hundraprocentigt säkert att Islanders vinner i det klassiska slag mellan Vill och Måste som nu väntar i Rogers Place.
Men det blir i sanning inte heller enkelt för Lightning i säsongens hittills största match.
Måste är så definitivt, Måste är ett absolut tvång, Måste kräver att allt – precis allt – plöjs ner i det obönhörliga nuet.
Därför tror åtminstone jag lite mer på Måste än på Vill.
• • •
Hej, jag heter Furman och jag är dum i huvudet, för nej – jag gick inte till tandläkaren idag heller. Det som igår föreföll direkt kritiskt är bättre idag och då skjuter jag omedelbums obehaget på framtiden. Som en lallare.
Men nu när vi framöver får gott om spelfria dagar måste ni påminna mig att boka en tid, så jag får det trasiga åtgärdat utan att det är akut.
Jag menar, jag måste ju framåt nästa vecka kunna åka på viewing party i tikibaren utan att behöva oroa mig för slikt…
• • •
En tränare jag känner – vi kan kalla honom Niklas i Örebro – skjuter de facto ner hela resonemanget om desperation när jag testar det på honom.
Så här säger han:
– Min åsikt i frågan är att det handlar om en känsla som finns i gruppen och som har byggts upp över tid. Själv är jag lite allergisk mot ordet desperation, tycker mer om att prata om att våga spela för att vinna, inte bli försiktiga. Tampa har hittat känslan och dom vågar och vinner både nattens match och finalen.
Och Niklas vet oändligt mycket mer om både hockey och ledarskap än vad jag nånsin kommer göra, så det är honom ni ska lyssna på.
• • •
Bäckis och Ovie och de andra i huvudstaden har fått sin nye coach och thank god – han heter inte Mike Babcock. Det var ju för väl, kommadoran från Manitouwadge ska inte ha jobb i NHL, det är nästan lite skamligt att Caps alls intervjuade honom.
Istället tar alltså Lavy över och jag är övertygad om att det blir kanon. Han kommer, framförallt under de inledande säsongerna, ta fram det allra bästa i laget och i så fall går ingen i ligan säker.
• • •
”Våra bästa spelare måste vara våra bästa spelare”, lyder en sån där klyscha som kan bli lite tröttsam när den upprepas för ofta, men samtidigt rymmer otvetydig sanning – och den sanningen har hamnat i blixtbelysning i den här konferensfinalen.
Som Larry Brooks påpekade i en blänkare i Post idag har stjärnorna i Tampas förstakedja detta facit hittills: Kutjerov – inne på åtta mål framåt och noll bakåt. Palat – inne på sex mål framåt och noll bakåt. Point – inne på fem mål framåt och noll bakåt. För Isles förstalian ser det ut så här: Barzal – inne på ett mål framåt och fem bakåt. Lee – inne på två mål framåt och fyra bakåt. Eberle – inne på ett mål framåt och tre bakåt.
Det är förkrossande fördel Tampa i det avseendet och enligt samma Post-artikel kan coachen utan hals – fast tydligen med lite mer hals än tidigare i alla fall – just därför stuva om i kedjorna nu när skarpast tänkbara do-or-die-läge råder. Barzal och Pungbråcket kan komma att byta plats och Brassard och/eller Pageau flyttas upp i top six – och dessutom finns chansen att Johnny Boom Boom äntligen gör comeback i backuppsättningen.
Desperate times calls for desperate measures, eller hur man nu säger när Niklas Eriksson inte lyssnar.
• • •
Bacon brings home the bacon!
Jonas Brodin – som vi som bekant kallar Bacon i den här bloggen – signade under tisdagen ett nytt sjuårskontrakt med Wild, värt i snitt 6 miljoner Dolares per säsong.
Det säger något om hur högt Wild värderar honom – och hur underskattad han är i resten av hockeyvärlden. Värmlänningen söker rubriker med samma hängivenhet som Greta Garbo och glömds därför bort ibland, men han är verkligen en av våra verkliga ess här borta.
• • •
Idag gick den annalkande hösten för första gången att ana i New York. Så fort jag kom ut för att posa i min nya George Jones-T-shirt – all annan konsumtion har ju i princip ställts in så jag, som är en konsumtionssamhällets hjälplöse slav, tjackar T-shirts på nätet när jag har tid över – insåg jag att jag nog borde satt på mig en kavaj, vilket inte varit nödvändigt sedan mitten av april.
Lite vemodigt – men skönt också. New York är aldrig mer betagande än under hösten och det gäller nog även när pandemi råder.
Tischan. Ja, den ser ut så här – och föreställer George Jones, countryns störste sångare och hedonist, när Tammy Wynette tagit bilnycklarna av honom och han istället körde gräsklipparen till favoritbaren i Nashville.

Fen plus om ni frågar mig.
• • •
Det känns som det var alldeles nyss Tampa senast spelade Stanley Cup-final men det har faktiskt gått fem år sedan de förlorade mot Blackhawks i United Center och laget är ett helt annat idag.
Jojo, många profiler är fortfarande kvar, till exempel Hedman och Stamkos och Kucherov och Tyler Johnson och Palat och Killorn, men listan över de som försvunnit rymmer också uppseendeväckande namn. Som Ben Bishop, Strålle, Ryan Callahan, Filppula, Namestnikov, Brenden Morrow, Brian Boyle, Jonathan Drouin, Jason Garrison, JT Brown, Brett Connolly, Radko Gudas och Matt Carle – Ekeliws särskilde gamle favorit.
Men trots stjärnlystern i den skvadronen av de kan man framförallt slå fast att Bolts är mycket, mycket, mycket bättre idag.
• • •
Dagens tips:

•Tampa – NY Islanders 2 (2-3)

• • •
Man tycker att de borde lärt sig under höstens allmänna uppgörelse med den gamla skolans numer oacceptabla attityder men tydligen trodde vissa coacher att det var legit att bete sig som arslen även efter det räfst- och rättartinget och nu avskedas Joel Quennevilles närmsta man, Mike Kitchen, av Panthers för att ha sparkat en spelare i ryggen under en match i vintras.
Helt korrekt. På ingen annan arbetsplats är det ens i närheten av tänkbart att chefer kan utsätta underordnade för våld och det ska det naturligtvis inte vara i hockeyklubbar heller.
• • •
Mycket goda nyheter:
Nevada och Kalifornien har strukits från New Yorks lista över delstater med för hög smittspridning så dit kan man nu resa utan att behöva sitta i två veckors hårt övervakad karantän när man återvänder.
Vegas, baby…
• • •
Det rapporteras också att någon i Dallas under matchen igår riktade en rasistisk slur mot Ryan Reaves. Exakt vad som hände är oklart, det är reportrar som satt på läktarna som tyckte sig höra ett väldigt fult tillmäle och, well, låt oss innerligen hoppas att de hörde fel.
• • •
Hoppet stiger för Isles: Brayden Point kan inte spela ikväll. Brutalt avbräck för Tampa det.
• • •
Det är ju elimination-match och allt, så ikväll lyxar Furman till det med delivery-middag från Håkan Swahns Aquavit.
I påsen som just lämnades i lobbyn finns en toast skagen och en schnitzel med ansjovis, kapris och hasselbackspotatis.
Jag joddlar igen!
• • •
Om Tampa vinner ikväll börjar Stanley Cup-finalen redan på torsdag, har det rapporteras.
Lite synd, jag hade gärna sett åtminstone två dagars uppehåll, men det är samtidigt förståeligt att de inblandade inte vill stanna i bubblan längre än nödvändigt.
• • •
Vi har sett för lite av Stanley Cup-altaret på slutet, så här det igen.

Det buzzar tyst i den sena septemberkvällen, för det vet:
Nu börjar ett heligt elimination-drama och det kommer gå till historien.