NHL-bloggen

Den stora chansen, del 6 – The End

VEGAS – DALLAS 2-3 (Slut, OT1)
• • •
Ah, ursäkta självupptagenheten, men jag kan inte låta bli att reflektera över den extas som hade sköljt genom blodomloppet i natt om den gamla världen fortfarande existerat.
Final i Dallas skulle varit så fruktansvärt kul.
Den sinnliga Texas-hettan, stämningen i tajta American Airlines Arena, utflykterna till Billy Bob’s i Fort Worth, bbq-orgierna, Scottie Burnside-barerna, de väl tilltagna rummen på Marriott-hotellet på Pearl Street som NHL säkerligen hade använt som mediacentral…goddamned it!
Men det är som det är och vi får ändå vara glada över privilegiet det innebär att se detta utmärkta lag spela de största matcher som finns.
• • •
Burger från Lerum är, på synnerligen goda grunder, glad som en tjädertupp när jag når honom i Edmonton-natten och svävar inte det minsta på målet om att detta är det största han varit med om som hockeyspelare.
Samtidigt understryker han att det är för att de hittat sätt att vinna, inte för att de spelat så lysande på slutet, som de tar sig vidare till final.
– Det finns hjärta i den här gruppen, det kan jag tala om, säger han.
Därmed är frågorna från bloggen intro tidigare i afton besvarade.
Ja, de kunde verkligen hantera den här elden också.
Här kan ni läsa hela intervjun med burgaren.
• • •
Det är ohyggligt synd om Vita Molnet, som åker på den skitutvisningen och sedan får sitta i utvisningsbåset och se Gurianov piska in sudden-pucken.
Domarna gör för all del rätt, de är skyldiga att döma efter boken, men den där regeln måste ändras.
Det ska vara utvisning om en spelare med uppenbar avsikt skickar pucken över plexit – annars inte.
• • •
Tråkigt nog bevisar många Golden Knights-fans i natt att det var först hösten 2017 de började kolla på hockey.
Twittrare efter twittrare spyr på DeBoer, ger Lehner skulden och menar att riddarna skulle haft mycket större chans med Fleury i kassen.
Oh, dear…
• • •
Självfallet vägrar de nyblivna finalisterna att nudda Clarence S. Campbell-pokalen, vidskepligheten är djupt rotad i alla hockeyspelare.
Vi får se hur Bolts gör – om de nu slår ut Islanders. De undvek Prince of Wales-bucklan senast de vann den, 2015, men torskade finalen. Då brukar man byta taktik och greppar istället tag i all metall som baxas ut på isen.
• • •
De har varit följeslagare genom hela august och halva september, så det kommer kännas lite tomt utan Wild Bill och Lehner och Shea Theodore och Max Pacioretty och Mark Stone och de andra riddarna.
• • •
Haha, Kuddens ”We’re not going home”-vrål är en instant classic.


• • •
Man ska väl inte vara hundraprocentigt säker, det är NHL och NBC vi har med att göra, men nu borde det bli svårt att inleda nästa runda innan den pågående är klar…
• • •
Burger skjuter skottet som Kiviranta slår in returen på vid kvitteringen – och slår passningen till Gurianov vid sudden-avgörandet.
Jag säger ju det – han är verkligen de stora ögonblickens man.
• • •
Rick Bowness har, i olika roller och för väldigt många olika klubbar, coachat NHL-spelare sedan 1984 men aldrig vunnit Stanley Cup; bara förlorat två två finaler, med Canucks 2011 och Lightning 2015.
Eftersom han enligt samstämmiga rapporter från överallt samtidigt är en exceptionellt bra människa kan ni ju bara föreställa er störtfloden av hurrarop och lyckönskningar som sköljer över honom nu när han har sin stora chans.
• • •
OK, dags att resa till John Blund.
Såvida inte den tandläkare jag befarar att jag måste besöka under dagen låser in mig för totalrenovering klipper vi en till elimination-match om ett dygn.
Be there or be square.

Per Bjurman