NHL-bloggen

Det onda blodet kokar

There’s bad blood…
Den klassiska amerikanska metaforen, använd för att beskriva genuin osämja och disharmoni mellan två eller flera parter, sammanfattar enklast stämningen i den rykande holmgång Tampa Bay Lightning och New York Islanders utkämpat sedan i måndags och denna eftermiddag tar vidare i en fjärde etapp.
Som ryske Tampa-backen Mikhail Sergachev sa efter den alldeles särskilt infekterade ronden i fredags:
– Dom gillar inte oss och vi gillar inte dem.
Det är inte särskilt svårt att förstå.
Ett lag i en konferensfinal består av 20 stridslystna, äregiriga män beredda att göra vad som helst för att förverkliga den eviga drömmen om Stanley Cup-final – men i vägen står 20 lika stridslystna och äregiriga rivaler, med precis samma intentioner att till vilket pris som helst ta sig vidare till den slutgiltiga uppgörelsen.
Dem går de upp mot kväll efter kväll. Dem skaver de mot byte efter byte. Dem bökar och tacklas och slåss och grälar de med minut efter minut.
Efter tre sådana kvällar måste det vara omöjligt att inte känna ren vämjelse. Blotta uppsynen av de andra – fienderna som står i vägen för den stora, oändligt efterlängtade belöningen – måste irritera och reta. Blotta stanken när de blivit snoriga och svettiga. Blotta ljudet när de flåsar och stånkar. Blotta stinget i förolämpningarna och svordomarna under gurglet efter avblåsningar eller vid tekning. För att inte tala om när de sätter in tacklingar med full kraft, crosscheckar i ryggslutet och slashar över armarna. Och hur ska det inte knyta ihop sig av avsmak i mellangärdet när de jävlarna gör mål och får jubla och vara lyckliga…
Jaja, officiellt är det ädel kamp vi bevittnar, men bara hycklare förnekar att det som verkligen får ett Stanley Cup-drama med så här höga insatser att kittla och trollbinda är de förbjudna kryddorna.
Motviljan.
Föraktet.
Avskyn.
Hatet…
Som professionella idrottare ser spelarna för det mesta förstås till att tygla de heta sinnesstämningarna på samma sätt som de tvingar sig själva att förtränga de känslor vi avhandlat i tidigare poster här i bloggen under hösten – här och här.
Men ibland går det bara inte. Ibland brister fördämningarna. Ibland överväldigas de av den där avskyn.
Då blir det kaos och handgripligheter och smuts.
Så var förberedd idag; lägg barnen, be känsliga andar att hålla sig undan och ha en snuttefilt tillhands.
Islanders och Lightning ska spela och jag säger det igen:
There’s bad blood…
• • •
Dag 43 – and counting.
Jo, det har nu gått 43 dygn sedan det här aparta Stanley Cup-slutspelet inleddes och här sitter vi – jag i min vid det här laget gravt luggslitna korresoffa och ni vid era bildskärmar i Sverige och Memphis och Westchester och Norge och Dubai (hej Vanessa!) och var ni nu befinner er.
Vi har vant oss vid upplevelsen, sure, men egentligen är den helt absurd och någon gång i framtiden, när vi återerövrat världen från det vidriga illa viruset och konsumerar NHL som NHL ska konsumeras, kommer vi att se tillbaka på de här höstdagarna med en känsla av att de bara var en bisarr dröm. Matcherna spelades inför tomma läktare, med artificiellt ljud inhällt i sändningarna, och stora billboards runt rinken skänkte hela showen en stark tv-spelskänsla. Ändå blev vi lika engagerade och uppjagade och emotionella som vanligt.
Så ta vara på happenings som den idag. Vi kommer – hoppas jag verkligen – aldrig vara med om något liknande igen.
• • •
Att denna Isles och Bolts fjärde rendezvous har upphetsande potential beror förstås inte bara på att de 40 spelarna som nu rustar för strid tycker genuint illa om varann.
Det är ju också den största match de båda lagen spelat på hela säsongen, med så mycket i potten att knälederna hos direkt berörda antagligen förvandlats till överkokta nudlar vid det här laget.
Om Bolts vinner går de upp i 3-1-ledning och kopplar ett dödsgrepp som Islanders svårligen trasslar sig ur i veckan. Men om de följer upp fredagens finfina seger med en ny triumf och kvitterar serien är alla bets i ett slag off.
Då ska alltsamman avgöras i en fullständigt oviss bäst-av-tre-giv, favoriten Tampa får plötsligt all press på sig och vad som helst kan hända.
Enjoy.
Dylik dynamit detonerar bara några gånger per säsong.
• • •
Apropå absurt och och bisarrt och 2020; Den här bilden, med pappfigurer som tittar på baseboll under dystopisk Blade Runner-himmel, är, precis som Marshall Ferguson skriver, ikonisk och lär i framtiden föräras samma status som tidsdokument som den på flaggan på Iwo Jima och den på den napalm-bombade flickan i Vietnam.

• • •
Innan någon dygdernas rättrådige moralväktare dyker upp och rappar pekpinnen i bloggens rumpa ska jag förstås påpeka att de starka känslorna jag febrar om enkom är kopplade till, och får sitt utlopp i, själva skådespelet – som de som griper tag i stora filmer och teaterföreställningar.
När slaget är över och krutröken skingras tar alla i hand och börjar tycka om varann igen.
Verkligt hat, sånt som håller på att förstöra hela världen, gillar vi inte.
• • •
Att vi har konferensfinal-rundans enda matiné att gotta oss åt idag är förstås framförallt förtjusande för att ni i Europa kan vara med och titta utan att det kostar er dyrbar nattsömn. Men det är en lisa även för mig, för såvida de inte ställer till med förlängningsdrama i alltför många akter får jag kvällen ledig och kan avnjuta Sunday Night Football i lugn och ro – kanske rentav på en uteservering med tv-skärmar utsläpade på trottoaren.
• • •
Han i den vita Tampa-tröjan med nummer 77 på ryggen, den långe och store och just nu så långhårige att mamma Elizabeth hemma i Ö-vik förmodligen suckar…han heter Hedman och är en av de mest framstående i den svenska hockeyhistorien.
Det har han varit länge, men den här playoff-hösten har cementerat Victors status som bona fide ikon och går Lightning hela vägen har han ytterligt god chans att vinna Conn Smythe.
Bara en sån här sak – som jag lärde mig först när jag läste Lönta Lindqvists analys hos HockeyNews.se i natt:
De sju mål han pangat in på 16 matcher ger honom inte bara ledning – nu delad med suveräne Shea Theodore, som dock spelat tre matcher mer – i backarnas målliga.
Det är svenskt rekord. Aldrig tidigare har en blågul back – inte Lidas, inte Erik, ingen – gjort sju mål i ett och samma slutspel.
Och en och annan match återstår.
Ojvoj.
• • •
Dagens tips:

NY Islanders – Tampa 1 (3-2/OT)

• • •
Egentligen borde jag kanske sitta på en uteservering redan nu, när vår matiné börjar.
Offside Tavern – något så unikt som en Islanders-bar mitt på Manhattan, i Chelsea – tvingas tyvärr slå igen på grund av den satans pandemin men så länge Isles är kvar i playoff kör de några extra byten på 14:e gatan och som framgår i den här blänkaren är det bra ställ under New York-himlen under matcherna.
Fascinerande, inte sant?
• • •
The hot list just nu.
1. Anton Khudobin, 2. Brock Nelson, 3. Jamie Benn, 4. Victor Hedman, 5. Josh Bailey.
• • •
Tampa får tillbaka Killorn efter avstängningen idag, men den stora frågan är förstås om Brayden Point kan spela.
– Find out in a couple of hours, var allt coach Cooper ville säga under en presskonferens tidigare idag.
Hm.
• • •
Om någon som just slår sig ner för att ratta in den här matchen till äventyrs känner tvivel om huruvida det blir särskilt roligt att titta eftersom Islanders lirar ber jag att få säga no, no, no, no – bilden av Long Island-laget som ”tråkigt” har kullkastats with a vengeance de senaste veckorna.
Ja, de har en solid defensiv och agerar i högre grad än några andra som ett kollektiv snarare än en uppsättning fancy individer, men explosiv, kvick, dynamisk, fantasifull och läcker hockey spelar de långa stunder i alla fall.
Så fimpa de där fördomarna nu. Isles är skoj.
• • •
App app, där kom beskedet – Brayden Point spelar.
Nu gick det en propp av lycka i Örby.
• • •
Kaffe ska bryggas, ett par mackor bredas och en dosa färskt snus plocka fram ur kylen.
Folks, brace for impact.
Det onda blodet börjar alldeles strax koka igen.

Per Bjurman