Elimination Night

Det handlar om att förtränga nu.
Trycka undan.
Förneka.
Spelarna vet såklart vad som står på spel i de matcher som ska avgöras de närmsta dygnen, de är inte lobotomerade, men de kan inte låta känslorna som den kritiska situationen genererar få fäste.
Alls.
De som har chansen att sätta in den dödande stöten kan omöjligen tänka på hur förlösande skönt det vore att vinna – och de som riskerar att få hela säsongen avslutad kan inte tänka på hur förkrossande hemskt det vore att förlora.
I dess ställe, i vakuumet där känslorna normalt får sitt utlopp, kan bara totalt fokus på the task at hand fräsa som en brännande stålblå svetslåga.
Annars går det inte. Annars blir de överväldigade av tyngden i det de måste göra och slutar fungera.
Bob Gainey, den gamle Montreal-legendaren, för fascinerande insikter i ämnet till torgs i den fantastiska dokumentären ”Names on the Cup” från 2017.
Det verkligt orgiastiska med att vinna, berättar han, är att man äntligen kan släppa loss alla känslor man tvingat sig själv att kväsa och hålla på avstånd.
”I slutet av de avgörande matcherna är sekunder som minuter och minuter som timmar och när signalen till sist går kan man äntligen tillåta sig att släppa på allt och fördämningarna brister och känslorna bara forsar ut”, säger han.
Likadant, fast tvärtom, är det för de som förlorar. Först när the fat lady verkligen sjungit och slaget är över kan de erkänna för sig själva att de fått sina hjärtan krossade och omfamna smärtan och sorgen och insikten om vad som mycket väl kan ha varit en once-in-a-lifetime-chans gick om intet.
Så det gäller nu när den här veckans elimination-draman börjar detonera i våra bildskärmar:
De som klarar av att känna minst under de mest pressande omständigheterna är de som fortfarande kommer stå upp när stormen bedarrat.
Det är oerhört kittlande – och jag är måttlöst lycklig över att jag får följa skådespelet ihop med er, världens bästa läsare.
• • •
Idag fick jag åter starka impulser att scanna nätet efter lediga lägenheter i downtown Nashville.
I allt väsentligt är den förbannade pandemin över i New York. 22 dagar i rad har enormt omfattande testning visat att smittspridningen ligger på under en procent – och senaste dygnet avled en människa i hela delstaten på grund av Covid. Medan 200 människor, som alltid, lämnade jordelivet av andra orsaker.
Ändå gjorde vår borgmästare, comrade DeBlasio, under en intervju i morse klart att restauranger och barer inte kommer få öppna för annat än utomhusservering förrän det finns ett vaccin.
Det har blivit politik och prestige och vansinne av hela fråga och rädsla och hysteri fortsätter gripa omkring sig helt utan anledning – och nu ska vi alltså tvingas igenom en nedstängd höst och vinter för att Fidel Castro-anhängaren i City Hall inte kan acceptera ens en mikroskopisk skopa risk.
Nej, fuck that. Duka ett stående bord på Martin’s BBQ åt 001 Furman.
• • •
Vi får inte höra svordomar och fula ord i tv-sändningarna, det ser NBC med stor nit till – och jag antar att det är därför det emellanåt låter som när den kortväxte i ”Twin Peaks” talar baklänges.
Men inte ens NHL kan hindra de få närvarande reportrarna från att höra vad som sägs och The Athletic publicerade idag en väldigt rolig blänkare om de mest minnesvärda fraser som ekat över de tomma läktarvalven.
En särskilt taskig riktades tydligen mot Alex Edler, från Vegas bås, efter att den 34-årige jämtlänningen crosscheckat Reilly Smith och fått två minuters utvisning:
– You deserved that you fucking old fart!
Aj.
• • •
Att bli utslagen ur Stanley Cup är alltid en ohygglig heartbreaker, men jag undrar om det inte, så här långt in i striden, är värre än vanligt under årets exceptionella omständigheter.
Om man åker nu, om man snubblar precis på tröskeln till det slutgiltiga avgörandet, har ju all tid i bubblan, alla extra uppoffringar och extra all möda, varit förgäves – medan de som vinner inte bara får spela konferensfinaler utan äntligen tillåts förenas med sina närmaste i Edmonton.
Det i, sin tur, innebär att vi kan får se elimination-matcher av aldrig tidigare skådat slag.
Hurra för det i så fall.
• • •
Ilskan över DeFuckios utspel i morse kompenserades något av det faktum att tidernas kanske coolaste T-shirt landade i brevlådan idag.
Kolla bara:

Det är inte bara The Band, ju – motivet kompletteras med ett av de mest ikoniska uttrycken i ”The Weight”, världens kanske bästa låt någonsin.
• • •
1-3 är inte 0-3, men oddsen är i sanning emot de som ligger under även med de bistra siffrorna.
Jag noterar att de flesta av er tror att Bruins har bäst chans och visst, Tampa har tappat till synes bastanta ledningar förr, senast i konferensfinalen mot Washington 2018, men jag återkommer till den där tredjekedjan. Med Gårde, Goodrow och Betjänten i uppställningen kommer det bli betydligt svårare för björnarna att komma tillbaka.
Med det sagt:
Både de och Avalanche reducerar ikväll.
• • •
The FoursBar I Boston, ett lätt handledsskott från TD Garden, tvingas stänga permanent.
Det är ett fruktansvärt slag för the membership of Professionel Hockey Writers Association.
Fuck covid-pandemin.
• • •
Så Persans tipsrad ser alltså ut så här ikväll:

•Tampa – Boston 2
•Colorado – Dallas 1

Och ingen övertid blir det.
• • •
NHL mailar och frågar om jag fortfarande planerar att bevaka konferensfinalerna i Edmonton på plats och it breaks my heart, men jag tvingas svara att, nä, med all säkerhet ställer jag in den trippen.
Jag hade hoppats att restriktionerna skulle lättats vid det här laget, men Kanada kräver fortfarande två veckors stenhård karantän av den som passerar gränsen söderifrån – och det finns inga garantier om att jag blir insläppt i USA igen.
Vi tar det igen:
Fuck covid-pandemin!
• • •
Jared Bednar beskriver stämningen i Avalanche-truppen inför kvällens måste-match är ”grumpy”.
– Vi känner att vi visat Dallas för mycket respekt, säger coachen.
Det är en bra känsla. Grinig och sur och irriterad kan man tillåta sig att vara när giljotinen görs i ordning ovanför hjässan. Bara inte rädd. Eller orolig. Eller nervös.
• • •
Nyss råkade jag skratta till. Då vaknade Siri i laptoppen och utbrast ”LOL”.
Samtiden är bra konstig.
• • •
Rangers har, meddelas det i ett mail, anlitat Jaques Martin – nyss sparkad av Pittsburgh – som assisterande coach.
Inte så dumt, känner jag spontant.
Quinn behöver all hjälp han kan få och försvarsspelet, som gamle Jaques brukar ta hand om, kan näppeligen bli sämre än det var under Lindy Ruffs ledning.
• • •
Oops, Ryan McDonagh på isen i Scotiabank under matchvärmningen.
Good news för Tampa – och bad för Bruins.
• • •
Tack för vänliga ord om den lilla utgången om pappa Hans igår. Det är en av mina största sorger att han gick bort innan jag fick det här jobbet. Han hade älskat att återvända hit och jag kan när som helst se honom stå i fönstret här på 48:e våningen, stödd på käppen han tvingades gå med de sista åren, och bara ta in skådespelet timme efter timme.
Sedan hade vi åkt till Elaine’s och ätit en dundrande middag och han och Elaine hade blivit bästisar på en gång och…ah, fan.
• • •
OK, en första Elimination Night är här – och fler följer. Det är allt vi har kvar i denna andrarunda, hur lång eller kort den än blir.
Njut, människor.