NHL-bloggen

Korten på bordet i östra konferensfinalen

Korten-på-bordet-tajm för New York Islanders.
Ikväll måste de bevisa att det som hände i första mötet med Tampa bara var en fluke.
Det är inte absolut nödvändigt att de vinner, även om det såklart vore att föredra, men de måste visa att de kan tävla med Lightning på lika villkor och inte är ett lag som låter sig förödmjukas två matcher i rad.
Om inte, om de blir skymfade på samma sätt igen, är östra konferensen i 2020 års Stanley Cup Playoffs i praktiken över.
Men alla är ju överens om att det här blir en HELT annan match än den förra. Islanders kommer, säger konsensus, spela betydligt bättre och pressa favoriterna från Florida i tre perioder. Till och med Ekeliws grabbar tillhandahåller sådana prognoser – åtminstone när omvärlden hör på.
Och ja, även jag tror väl egentligen på ett likadant scenario. Men jag vill se det också. Jag vill få bekräftat att den rent iögonenfallande klasskillnaden i måndags bara vara tillfällig.
För det finns samtidigt en gnagande känsla hos mig om att den sanna differensen i konkurrenskraft dessa lag emellan faktiskt blottlades i Game 1.
Bolts är inte blott i strålande form denna exceptionella indiansommar. De har helt uppenbart DET. Inspirerande feelgood-värme strömmar genom truppen. Självförtroendet lyser om dem som auran lyser om Di Leva i videon till ”Naked Number One”. De spelar med övertygelsen om att de fått ett uppdrag av högre makter och därför inte kan stoppas.
Så jag skulle inte ramla ur korresoffan av förvåning om de pulvriserar sin motståndare en gång till.
Vi får se.
Korten på bordet, Islanders, korten på bordet.
• • •
Idag var det en bra dag i New York City.
Vi fick nämligen beskedet att våra restauranger från och med sista september äntligen får börja med bordsservering inomhus igen. Bara 25 procents kapacitet tillåts, temperatur kommer tas på alla gäster, telefonnummer måste lämnas för eventuell smittspårning och mask är krav utom när man sitter till bords. Men ändå. It’s a start.
Jag planerar fira denna milstolpe med några glas finfin Merlot när vi är klara med allt i afton.
• • •
Sverige har alltså fem spelare kvar i årets Stanley Cup-vals och den med allra mest stjärnglans ska upp i ringen ikväll igen.
Första gången bloggen träffade honom – Victor Hedman alltså – stod det 2 juni 2009 i almanackan. Pittsburgh Penguins och Detroit Red Wings skulle just spela Game 3 i Stanley Cup-finalen i gamla igloon i Steel City och Vigge var där som en av de top prospects som alltid bjuds in till finalen. Han var extremt artig och vänlig – och storögd. Såklart. Blott arton år gammal fick hans ju för första gången hälsa på Lidas och Zäta och Datsyuk och Crosby och Malkin. Det är som att vara ung gitarrist och få ta i hand med Jimi Hendrix, Keith Richards, Eric Clapton, BB King, Prince, Robbie Robertson och The Edge. På kvällen efteråt gick den församlade svenska mediakåren, inklusive legendarer som Calle Johansson och Eken och TT-Göran, ut i Pittsburgh-kvällen och då kunde Victor själv inte delta, han var för ung, men pappa Olle gjorde oss sällskap och trevligare har vi sällan haft. I alla fall inte i den stan.
Senare samma sommar blev den bastante ångermanlänningen vald som nummer två i draften i Montreal och hösten därpå debuterade han med Bolts i nya hemstaden Tampa. Bloggen var med då också. Jag minns särskilt att mamma Elizabeth hade svårt att greppa att yngste sonen var föremål för så mycket uppmärksamhet. ”Det är ju bara min Victor”, sa hon när vi stod och tittade på medan han gjorde ännu en tv-intervju med något amerikanskt bolag i St Pete Forum-environgerna (Amalie hette så då). Well, mamma – det har i visat sig inte vara så bara det.
Därefter har jag följt nummer 77 under ett oändligt antal matcher i Tampa och annorstädes, sett honom i finaler och Game 7:s, varit med när han vunnit Norris Trophy i Vegas och klätt ut sig till pirat under All Star-helger, gjort hundratals intervjuer och varit hemma hos honom på reportage (efter mycket tjat…) – och han är sedan länge en av mina stora personliga favoriter.
Han har en hemlig nasty sida som ibland kommer fram på isen, det har ni sett, men aldrig utanför. Där är han otroligt vänlig och ödmjuk och tillmötesgående och till och med omtänksam som få hockeyspelare tycker sig ha anledning att vara visavi oss snokande murvlar.
För några år sedan var det en ung nordamerikansk kollega som förlorade sin mor och förstås var otroligt ledsen över det, de stod varandra väldigt nära, och första gången efter den hemska dagen han åkte ner till Tampa och kom in i Bolts omklädningsrum gick Vigge, som hade hört om tragedin från gemensamma bekanta, omedelbart fram och la en arm om axeln på honom och sa några tröstande ord.
– Det glömmer jag aldrig, det hade han egentligen alls behövt göra och det värmde enormt, har kollegan flera gånger berättat.
Well, that’s Victor for you.
Så ja – i den här soffan, känd under förnamnet ”korre”, håller vi alltid en extra tumspets för pansarkryssaren från Fäbodvägen.
• • •
Nej, i skrivande stund är det absolut ingen som vet vilken av Islanders målvakter som startar.
Att få ur Trotz den typen av information på förhand är svårare än att få främlingar på stan att avslöja sina bankomatkoder.
• • •
Det får gärna sluta rycka i min vänstra ögonlock nu. Ytterligt irriterande.
• • •
Det är inte bara vi tvåbenta varelser som varit glada över att se Oskar Lindblom in action på slutet. Så här glad blev hunden Tage (!) när husse kom hem till Arlanda igen.

Är det så där Manfred regerar när han ser dig på morgnarna, HEK?
• • •
Dagens tips:

•Tampa – NY Islanders 1 (5-2)

Jo, nu när det bara är en match per kväll tror jag vi får spica upp saker och ting med ett siffertips också
• • •
Rolig kuriosa om Hedman: Han är glödande Manchester United-supporter och så besatt av fotboll att han har aktuella laguppställningar hos samtliga lag i de stora europeiska ligorna i huvudet.
Det där trodde jag inte på när jag först hörde om det och gick fram och sa ”få höra nu då, Borussia Dortmund”…
– Hm, Dortmund, sa han och tänkte en sekund. Sedan kom alla namnen som rinnande vatten.
Rain Man från Ö-vik.
• • •
The Athletic nådde en tung milstolpe idag. Den nordamerikanska sportsajten kunde meddela att man nu har över en miljon prenumeranter.
En miljon betalande läsare…rätt tungt det.
När ska en miljon svenskar inse att det är värt att punga upp några kronor för att läsa NHL-bloggen.
• • •
Mer om 77 i vad som håller på att bli rena rama Hedman-posten, men lugn bara – jag tänkte framöver berätta lite personligt om alla svenskarna som fortfarande har chansen att få namnet inristat i den heliga bucklan:
Han är flygnörd och lär komma att skaffa eget flygcertifikat när karriären är över – och så är han rädd för alltför hård rockmusik.
Ja, det såg i alla fall så ut när förre lagkamraten, death metal-fanatikern Strålle Strålman, spelade sina favoriter för honom.
Jag var en gång vittne när Victor fick låna Antons lurar i omklädningsrummet i Amalie och efter bara några minuter var han helt blek.
Mycket kul.
• • •
Ikväll får vi veta vem som vinner utmärkelsen ”General manager of the year” och som av en händelse råkar samtliga nominerade – Islanders Old School Lou, Tampas Brisebois och Dallas Nill – vara kvar i bubblan.
Det indikerar onekligen att de som röstade – tv- och- radiofolket – hade koll på grejorna i år.
• • •
Varlamov står för Isles, vet vi nu.
Håll i hatten gosse. Du kan, som det heter i en klassisk liknelse, få se ner gummi än en död skunk på en Parkway här i New York.
• • •
Det var ett tag sedan Stanley Cup-altaret syntes på bild i bloggen, men det står kvar här på parketten och det buzzar lite ikväll, som om det visste at något alldeles väldigt speciellt ska hända nu.

Låt oss hoppas.
Nu: Showtime!

Per Bjurman