Stanley Cup-finalen 2020, del 11

– Lid nu, lev som mästare resten av livet…
Det finns många skäl till att Muhammad Ali är en av mina största idoler genom tiderna – uppe där med Dylan, Kapten Haddock, Patsy Cline, Smokey Robinson, Zeb Macahan, Aretha, Marlon Brando, Johnny Thunders, Lidas, Sophia Loren och Abraham Lincoln – och ett av de främsta är alla talesätt han spred omkring sig som ett bi sprider pollen över blomsterängar soliga junimorgnar.
Det ovan handlade om hur mycket han egentligen hatade den plåga det innebar att träna så fruktansvärt hårt som en tungviktsmästare ovillkorligen måste träna, och hur han likaledes hatade det han utsattes för under sina Rumbles in the Jungle och Thrilla’s in Manilla – men han stålsatte sig och härdade ut.
– I said to myself:, ‘Don’t quit. Suffer now and live the rest of your life as a champion’…
Samma beslut måste de hockeylejon ta som i natt går upp i tredje ronden i Rumble in Edmonton – slaget om Stanley Cup 2020.
Några av dem, de som inte varit på just den här rodeon förr, tycker antagligen – innerst inne – att de gjort nog och redan förtjänar att vinna.
Men nej.
Först efter ytterligare tre segrar är nåden deras, först efter minst tre – ja, verkligen minst – tungviktsfajter till kan de eventuellt kvittera ut den belöning de törstat efter inte bara sedan de inledde sina karriärer som professionella idrottsmän utan de facto hela livet.
Och bara den som är beredd på att lida ännu mer kommer att nå dit.
En annan som gärna delade med sig av visdomsord om idrottens villkor var Bobby Knight – legendarisk coach i den nordamerikanska college-basketen.
– Det handlar inte, sa han en gång, om att vilja vinna. Det vill alla. Det handlar om viljan att göra det man måste för att vinna.
Precis.
Det finns ett pris och det är ohyggligt högt men det måste betalas – med all mjölksyra som finns i musklerna, allt blod som pumpar genom hjärtat och all intellektuell spänst som blixtrar i hjärnan.
Matcherna gossarna i Lightning och Stars – lejonen, som jag nyss kallade dem – utkämpar just nu är inte bara de största flertalet av dem spelat. Det är de svåraste och mest krävande. Vi vid sidan om kan ibland få för oss att ah, vi får ju inte uppleva samma jumping action som i de första omgångarna. Det händer inte lika mycket, matcherna är inte lika underhållande som de mellan, tja, Golden Knights och Blackhawks i mitten av augusti.
Men det här är Stanley Cup-finalen. Det här är de mest avancerade hockeymatcher som överhuvudtaget spelas. De bästa av de bästa pressar varandra till det allra yttersta i varje period, i varje byte, i varje sekvens. Allt svängrum begåvade spelare kan excellera i under normala omständigheter går om intet, den extra sekund de vanligtvis har på sig att ta beslut och utföra sina ”moves” evaporerar – kvar finns bara kamp, kamp och kamp. Och de som ändå står för individuella glansnummer mitt i den ohyggliga dragkampen utför ingenting annat än underverk; de gör vad som inte går att göra.
Under de omständigheterna är det inte möjligt att vinna utan att vara beredd att…ja, lida.
Det kommer göra fruktansvärt ont, det kommer vara vanvettigt utmattande, det kommer kännas omöjligt.
Men till sist står de som uthärdat mest och kan tänka:
– Nu kan vi leva resten av livet som mästare…
Låt kampen börja.
• • •
Apropå suffering:
Ja, jag tog mig till tandläkaren på Upper East Side igår – och nä, det gick inte alls som jag hade hoppats. Doctor Pressner tog en snabb titt på tanden jag kom dit med, ruskade på huvudet och meddelade att den är bortom räddning och måste dras ur.
Det hade man ju då hoppats att han, likt vanliga svenska tandläkare, bara skulle ta fram tången. Lid nu och var bra sen, liksom. Men så fungerar det inte här. Man måste gå till en tandkirurg för att få den servicen utförd så nu har jag ny tid bokad hos en annan tortyrmästare på fredag morgon.
Fuck me, som Joel Quenneville skulle sagt.
• • •
Det är inte säkert att trejden går igenom, på grund av no trading-klausul och/eller försäkringsstrul, men Penguins GM Rutherford försökte tidigare idag skicka Bengan Hörnqvist till Florida, i utbyte mot hårdföre backen Mike Matheson.
Huh?
Personligen hade jag i och för sig inte haft något emot ytterligare en blågul pjäs i Sunrise, tillsammans med Strålle och Lucky Luke Wallmark skulle Bengan utgöra en av de trevligaste svenskkolonierna i hela ligan, men jag förstår inte vad gamle Jim håller på med.
Kärnreaktorn från Sollentuna är ju Penguins själva hjärta, den pardonlöse pådrivaren utan vilken det inte blivit någon Cup-dubbel 16-17, och att plötsligt ersätta honom med mediokre Matheson tar ju i praktiken död på hela andan i den samtida pingvinflocken.
Mycket, mycket märkligt.
• • •
I och med det saftigare ingreppet i mitt sorglustiga garnityr är det game time-decision på bloggen i Game 4 på fredag kväll .
Vi får se hur ont jag har – och hur starka värktabletter de skriver ut.
En stenad Furman kanske ni har drömt om i alla år, men så roligt ska vi nog ändå inte ha det…
• • •
Bland det mest fascinerande med finalserier – ja, alla serier, men framförallt ändå den allra sista – är hur snabbt det så kallade narrativet växlar och skrivs om.
Efter första matchen handlade det nästan bara om hur illa ute Tampa var eftersom inget tydde på att de skulle kunna hantera det fysiska och hårt strukturerade Dallas – eller få mål på makalöse Kudden.
Sedan vann de och nu hör vi nästan bara om att det är Stars som måste hitta nya sätt att neutralisera Kutjerov och Point och Hedman.
Och vänta bara: Om några timmar har ledmotivet komponerats om ytterligare en gång.
• • •
Från redaktionen i Stockholm rapporteras att det luktar vagt av bränt tyg från det lilla pentryt intill print-redaktörernas desk.
Jarkko har stekt Winnipeg Jets-keps och uppges ha sagt att den smakade helt okej med mycket lök och ketchup.
• • •
Steven Med Kniven?
För att citera Lisa Ekdahl:
Vem vet, inte du. Vem vet, inte jag.
Jon Cooper, däremot, vet om den omsusade kaptenen möjligen kan göra comeback ikväll – men han säger inget.
• • •
Som av en händelse är det idag exakt 43 år sedan David Bowie gav ut ”Heroes” – kanske den bästa låt som någonsin existerat.
Den tar vi redan nu och spelar för den som vågar bli hjälte i Game 3.

• • •
– Jag tror alla vet hur jag spelar, sa Corey Perry vid en presskonferens efter morning skate i Rogers Place i morse.
Jotack.
Räkna för övrigt med att han, och andra, kommer gå ännu hårdare åt Kuch och Point ikväll.
Det är så Stars tror att de kan bringa Bolts ur fattningen, men det är inte säkert att det längre är så sant som det var för bara något år sedan.
Som Kevin Shattenkirk, som ju lirade mot dem vid åtskilliga tillfällen innan han den här säsongen kom till västra Florida och mer eller mindre föddes på nytt:
– I flera år var det vad alla sa: Tampa tar man genom att spela hårt. Men så är det inte nu. Vi kan definitivt stå upp i såna fajter om det behövs.
Just.
• • •
Efter en inledande fyra-femdagarssession i Tampa hade cirkusen under normala omständigheter nu förflyttat till Big D och ja – det var med all säkerhet den här etappen bloggen och The CEO of Everything hade tillryggalagt med bil.
På vägen hade vi, som han väl indikerade i sitt grandiosa finaltips, stannat i New Orleans och klippt en rullande kväll på Spotted Cat på Frenchman Street och sedan varit lite spaka i ett dygn – men nu skulle vi promenerat mot mäktiga American Airlines Center, i skuggan av downtown Dallas glasskrapor, och känt våra hjärtan, det ena från masriket och det andra småländskt, dunka hårt inför första Stanley Cup-finalen i Texas på 20 år.
Man jodå, jodå, korresoffan är fin den också…
• • •
Dagens tips:

•Dallas – Tampa 2 (2-3/OT)

• • •
Den gode Chris Johnston står för dagens blänkare med den här fina saken om lilla miraklet Joel Kiviranta.
Roligast av allt är dock nordamerikanska kollegor som läser aktstycket och utbrister:
– En irländsk bar i Finland? Finns det?
Ja, tänka sig.
Irländska barer finns för övrigt överallt – utom i Irland. Där kallas de bara kort och gott barer.
• • •
Craig Anderson har gjort sitt i Ottawa, meddelade GM Dorion vid en presskonferens tidigare idag.
Sådana drastiska beslut kan man kosta på sig när man har tre val i förstarundan i den kommande draften – inklusive nummer tre och nummer 5 – och sammanlagt nio picks i de tre inledande tre rundorna.
Tills vidare sitter Sens dock med ett helsvenskt målvaktspar: Anders Nilsson och Marcus Högberg.
• • •
Det har kommit till min kännedom att nej, Stanley Cup-bucklan har inte synts till i närheten av rinken i Rogers Place sedan första perioden i inledningsmatchen.
Så dumt av NHL. Den borde, säger jag igen, stå där och blända finalisterna med sitt hypnotiska skimmer.
De skulle de spela bättre hockey än de egentligen kan.
• • •
Blake Comeau behövs i Dallas, men han åkte på en smäll senast och vi vet först efter värmningen om han kan spela den här matchen.
• • •
Har inte fått namnen ännu, men självklart är jag med i GWG-lotteriet ikväll också. Hoppas på Hedman eftersom han kommer avgöra på övertid.
• • •
Hela den inledande bredsidan om att utstå lidande för att vinna var på ett intet sätt något endorsment av NHL:s försök att glorifiera skador i en onödigt macho-inspirerad video igår – särskilt olycklig eftersom den råkade nå offentligheten samtidigt som TSN:s skakande dokument ”The problem of pain” – om hur skadade NHL-spelare skickas ut på isen med hjälp av smärtlindring som hotar förstöra deras liv.
Kolla upp, det är riktigt hemskt.
• • •
När vi inledde det här äventyret för snart två månader sedan lyste solen fortfarande i holken när matcherna började. Nu faller skymningen en timme tidigare och vyn från vardagsrumsfönstret är den här redan vid 19.

• • •
Tyler Seguin.
Ja, jag ville bara nämna honom. Så vi kommer ihåg att han spelar finalen…
• • •
”Dags för andra raka Söder-triumfen”, hälsar Broccolipajen i ett sms.
Efter flytten till Sofo har han plötsligt blivit kaxig…
• • •
Hörrni, inga skräckhistorier om tandutdragningar nu. Det är det sista jag behöver, jag går i strejk om ni vevar upp ännu mer ångest åt er bloggare…
• • •
Då så.
Game 3.
Vem har viljan att göra det som krävs?
Vi vet snart.