Stanley Cup-finalen 2020, del 29

I knappt två dygn fick vi vila, andas och vårda våra svedda nervtrådar.
Men nu tänder de Stanley Cup-elden i Edmonton igen och snart grillas vi åter i den outhärdliga spänningens flammor – nu ännu hetare och våldsammare.
Ju längre finalracet pågår, desto mer stiger temperaturen – för att så här i sjätte ronden nå rent nukleära nivåer.
Och desto tydligare blir det också hur oerhört mycket som står på spel.
Om Tampa lyckas avgöra i natt, eller om Dallas vinner på nytt och tvingar fram en Game 7 och till slut fullbordar en förstummande vändning på onsdag är det inte blott mästerskapet, eller äran, just den här säsongen de erövrar.
Det är något mycket större, något mycket mer betydelsefullt – och något som påverkar och berör och faktiskt definierar tillvaron under avsevärt mycket längre tidspann än de månader segerfesten, i olika former, pågår.
Ja, som framgår av den den magiska ”Names on The Cup”-trailern från 2017 är det rent av så att tillfredsställelsen och tacksamheten och det omvälvande i att vara Stanley Cup-mästare bara tilltar när karriären såsmåningom är över och det vanliga, civila livet tar vid.

Jag tycker det är rent rörande att se hur dessa ärrade, grånande män försöker ge ord åt känslorna som efter flera decennier fortfarande väller upp i dem när de reflekterar över vad det innebär att ha sitt namn inristat i den där mytiska silverkrukan.
Bobby Clarke kommer, är han övertygad om, aldrig närmare himlen är när Flyers vann 1974 och 1975. Ed Belfour konstaterar, med en gåshudsframkallande thousand yard stare, att segern med Dallas 1999 betyder mer och mer för varje år som går. Lanny McDonald låter som en poet när han berättar om hur det var att plötsligt stå och hålla i bucklan han hade drömt om sedan han var ett litet barn – och det är extra förstummande att tänka på att en karl med sådan mustasch överhuvudtaget varit ett barn. Och Dave Keon vet att han är kung forever, för det är över 50 år sedan han blev mästare men den förtrollade känslan har fortfarande inte klingat av.
Om ytterligare 20-30 år kan det vara mer gråmelerade, skrynkligare versioner av Victor Hedman, John Klingberg, Nikita Kutjerov, Joe Pavelski, Steven Stamkos, Mattias Janmark, Ondrej Palat och Miro Heiskanen som sitter och säger ungefär samma saker.
Det är därför det vi ska se nu är så himlastormande.
Det är därför det betyder så mycket.
Det är därför det känns så här.
• • •
Välkommen, säger jag med den högtravande inledningssalvan, till vad som garanterat är den mest udda finalbloggen i historien , ty den sänds från ett hotellrum med den här utsikten.

Någon som tog den direkt?
Ja, det är Cleveland i norra Ohio – och arenan som syns i relief mot mäktiga Lake Erie är fotbollslaget Browns hemmaborg.
Man kan förstås inte vara hundra, men jag är rätt säker på att ingen svensk hockeyskribent någonsin suttit i denna slitna gamla håla och skrivit om en Stanley Cup-final tidigare.
Men nu råkar det vara så att jag ska bevaka första debatten mellan Trump och Biden i morrn, och den hålls just här, så, ja, det fick lov att bli så.
Lite konstigt känns det, lite vilset är det – här finns till exempel inget Stanley Cup-altare att gå ner på knä inför. Men samtidigt får jag ju lov att säga att det var en lisa att få lämna Manhattan för första gången sedan början av juli och hey, ni vet: Hotellrumsbloggarna kan det bli ett jäkla bett i.
Så nu kör vi!
• • •
Förutsättningarna är, som alla vet, desamma ikväll som i lördags.
Bolts har ytterligare en matchboll så Stars måste obönhörligen vinna igen – annars är det oändliga äventyret över.
Ändå vill jag påstå att Tampa har minst lika mycket press på sig denna nådens afton i det sena september.
För om det blir en Game 7 på onsdag….det är ingenting annat än skräck för ett lag som nyss befann sig i 3-1-ledning och har en historia av kollapser i de verkligt kritiska ögonblicken och visst, vi har flera gånger konstaterat att det finns en annan mental hårdhet i den här Lightning-upplagor än i de närmast föregående, men Game 7 är Game 7 och precis allt kan hända.
Kort sagt:
Det är, i praktiken, do or die för bägge lagen nu.
Ojvoj!
• • •
Helt saknar Cleveland ändå inte koppling till den här finalen, faktiskt.
Säsongerna 1976-1977 och 1977-1978 spelade Cleveland Barons i NHL och den klubben gick sedan upp i Minnesota North Stars, som 15 år senare blev – just det; Dallas Stars!
Så Ekeliw och andra tampianer får skylla på mig för en jinx speciale om det här inte går som de vill.
• • •
Steven Stamkos har spelat färdigt för säsongen, meddelade coach Cooper igår. Det blev inget mer i slutspelet än de där 2.47 minuterna i fjärde finalen.
Det innebär, påpekar Chris Johnston i en fascinerande Sportsnet-text, att Tampa kan bli första laget på över 80 år som vinner Stanley Cup utan sin kapten på isen.
Detroit Red Wings bärgade cupen 1937 (!) utan hjälp av Doug Young, mannen med C på bröstet i det laget, men sedan dess har det aldrig hänt.
Rätt så mindblowing, det.
Händer det borde Stammer för övrigt byta nummer och spela med 2.47 på ryggen i fortsättningen.
• • •
Vet ni vilka två svenskar som hann spela i Cleveland Barons?
Dels den mytomspunne Juha Widing, dels Örebro-ikonen Björn ”Nalle” Johansson.
• • •
De i Stora Finaltipset som tippade 4-1 till Tampa – och gick bust i lördags – var en rätt exklusiv skara.
Det kan man inte kalla de som tippade 4-2 till samma lag. Det var tvärtom det klart populäraste resultatet i bloggens årliga baluns.
Här är samtliga som kan känna sig in the know om Bolts tar’t nu:
Lidas, Marie Lehmann, Henrik Sedin, Hans Abrahamsson, Henrik Zetterberg, Niklas Kronwall, Nicklas Bäckström, Kajsa Kalméus, Markus Näslund, Mats Näslund, Rikard Grönborg, Pierre LeBrun, Per-Erik Eklund, Gabriel Landeskog, Lill-Pröjsarn, Frank Seravalli, Pär Mårts, Ulf Dahlén, Filip Forsberg, Tommy Boustedt, Katie Strang, Bengt-Åke Gustafsson, Marcus Sörensen, Erik Granqvist, Håkan Andersson, Håkan Södergren, Scott Burnside, Mike Zeisberger, Niklas Vikegård, Hampus Lindholm, Marcus Ragnarsson, Mike Heber, Tomas Jonsson, Anders Hedberg, Camilla Westin, Calle Johansson, Pudding Weiderstål, Micke Reander, Kjell Samuelsson, Sanny Lindström, Rasmus Andersson, Jackie Spiegel, Alex Edler, Marcus Leifby, Tom Gulitti, Björn Oldeen, Jacob de la Rose, Eddie Läck, Jonas Bergqvist, Linus Hugosson, Stefan Åsberg, Mikael Tellqvist, Roy Kvatningen, Johan Rylander, Emil Pettersson, Sebastian Norén, Rickard Wallin, Greg Wyshynski, Robin Fredriksson, Dan Rosen, Bill Meltzer, Uffe Bodin, Leif Boork, Lönta Lindqvist, Mathias Ask, Simone Götesson, Peter Sibner, Mike Harrington, Mattias Ek, Masken Carlsson, Mark Lazerus, Göran Sundberg, Christoffer Bodin, Pelle Hägglund, Öystein Jarlsbo, Helene Elliott och – sist men sannerligen inte minst – Håkan Loob.
• • •
Försöker muntra upp Ekeliw, som vid det här laget blivit helt irrationell och kufisk av all nervositet, med uppgiften att Tampa faktiskt inte förlorat två matcher i rad under hela slutspelet – och att Vasy kan bli blott andra keepern i historien, efter Tampa-föregångaren Khabibulin, att rada upp sju segrar-efter-förlust i rad i playoff (hur blev den meningen egentligen?).
Jo, det tycker han förstås är kul men byter sedan snabbt ämne och kommer med en utläggning om att allt hänger på vad ett norskt godis hans kärlek i Lillehammer äter eller inte.
– Det enda som funkat är att Emily ätit en viss sorts norsk choklad. Då har Tampa vunnit. När jag hade sån kvar hemma också och åt vann alltid Tampa. Det finns ett samband där, helt logiskt. Så hon har sett till att äta det idag, säger han.
Ja, det är naturligtvis mycket mer talande än den där sviten. Att jag inte tänkte på det…
• • •
Alltså, jag är ju inte mycket för hokus pokus och sånt, men ibland undrar man ju.
För ordningens skull, och för att förklara för Leif Boork på Twitter varför jag inte har råd att skicka badlakan till alla, räknade jag just efter hur många de är som tippade 4-2.
Facit:
77.
Snacka om omen…
• • •
Det finns, slår det mig, duktiga svenskar som spelar hockey här i Cleveland även i nutid.
Blue Jackets har ju sitt AHL-lag här, Monsters, här i byn och hos dem såg vi såväl Kevin Stenlund som Jacob Lilja, Gabriel Carlsson och Anton Karlsson den här säsongen.
Om någon av dem till äventyrs läser det här får de gärna maila på per.bjurman@aftonbladet.se och tipsa om vad jag ska göra om jag får någon timme över…
• • •
Bubblan höll, kan vi konstatera nu.
Inte heller under sista veckans provtagningar har NHL fått tillbaka ett enda positivt svar, så inte en enda spelare eller funktionär har smittats av corona under två månader i Toronto och Edmonton.
Remarkabelt.
Å andra sidan – vem fan är smittad?
För att få tillträde till den här debatten jag ska bevaka måste man testas, så i morse var det en sköterska på Cleveland Clinic som pillade mig i snoken med en sån där lång tops i några sekunder. Sedan fick jag åka tillbaka till hotellet och isolera mig i väntan på provsvar. Efter två timmar rasslade det till i mailen. Negativt. Och då var det bara att åka tillbaka och hämta ut ackrediteringen.
Där ser ni, ingen vidrig liten mikroorganism kommer åt Furman Bjurbom.
• • •
Som jag påpekat tidigare gillar jag inte att tippa så här stora matcher, det känns som att utmana ödet, men det går ju inte att sluta nu – och jag har otrolige Loob, som satt fem av fem möjliga hittills, att hålla i handen och följer såklart hans rekommendation ikväll också.
Alltså:

•Dallas – Tampa 2 (2-5)

• • •
Om gamle Stealth-flygaren, Good ol Boy Glen Sather, fortfarande varit GM hade jag inte tvivlat en sekund på riktigheten i dagens rykte om att Rangers vill trejda till sig Jack Eichel från Buffalo. Han var lika förtjust i stora namn som Hänt i Veckan.
Men nu…äh. De behöver inte Sabres-kaptenen. Det vore bara dumt.
• • •
– Ingen tror på oss, men vi är inte färdiga ännu. Vi har sån karaktär…jag är sjukt stolt.
Så sa Burger Klingberg när bloggen nådde honom efter fajten i lördags och av den sortens kommentarer kan man dra slutsatsen att han och de övriga JR Ewing-hattarna från Big D inte har det minsta emot tips som det ovan.
Tvärtom, de trivs lika bra i underdog-rollen som Big Mac-burgaren trivs mellan brödskivorna.
Watch out, alla som tror att detta är över.
• • •
Man kan tycka att om det är någon gång reportern borde klä upp sig ordentligt så är det inför en presidentvalsdebatt, men sorry – jag fick inga slipsar med mig till Ohio.
Så vi kan slå fast att det aldrig spelats en större Stanley Cup-match med en mindre uppsnofsad biff som åskådare.
För ordningens skull får ni ändå en bild – med obäddad hotellsäng och swag-väska från universitetet som står som värd för debatten i morgon.

• • •
Häggen kvar i Philly två år till…det gillar jag.
• • •
Ett lär sig New York-bon när hen reser i landet under den här pandemin och det är att vi trots allt inte har det så hemskt hemma på Manhattan.
I städer som den här är det verkligen ”I am Legend”-läge; så igenbommat och öde och tråkigt att man befarar att lejon ska beta i gathörnen.
Värst:
Marriott-hotellen har ingen service alls – och vågar inte ens låta oss gäster hantera de små kaffebryggarna som annars är standard i varje rum. De är helt enkelt bortplockade.
Så jag får försöka klara mig utan både room service och kaffe denna heliga kväll.
Hur ska det gå?
• • •
Fick just en video från pre game-ritualen på Söder, när Ondskan Ekeliw och hans kompis Anton försöker besvärja hockeygudarna.

Det är Ekan utan hatt…
• • •
Att Joe Pavelski, 36, och Scorey Perry, 35, kallas ”gubbar” känns väl egentligen så lagom muntert när man själv är 53, men herr Biff får försöka leva med det. Med hockeymått mätt ÄR de ju gamla. Fast jävligt bra när the going gets tough. Det var de som vann Game 5 åt Stars och vill Bolts verkligen vinna får de se till att hålla kolla på den grånande duon.
• • •
Nyss var det så fint utanför fönstret – nu har vi plötsligt en rainy night in Cleveland,
Men än sen?
Vi är inte här för att sola.
Nu finns bara den sjätte Stanley Cup-finalen och absolut ingenting annat.
Den börjar alldeles strax, ladies and gentlemen.
Och ja, såklart – vi kan bara runda av introt på ett sätt en dylik kväll.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.