Länge leve kungen!

Dagens låt i det som nyss var Henrik Lundqvists kungadöme är förstås den här St. Vincent-dängan.

För ni hör väl första textraden?
New York isn’t New York without you, love.
Att kalla den just detroniserade Kungen för ”love” är kanske att ta i, men resten stämmer väldigt väl in på stämningen i stan denna sista dag i september skitåret 2020.
New York är inte New York utan Henrik Lundqvist.
Inte för mig.
Han har varit konstanten i mitt liv här ända sedan början, den som jag huvudsakligen bevakat och intervjuat och skrivit om, och det är faktiskt lite svårt att ta in att det sista kapitlet nu, efter femton långa år, ska vara författat.
I sig är det förstås ingen skräll att han blir utköpt, det har ju varit på gång ett tag, men när vi stod inför kallt faktum idag blev det mer emotionellt än jag hade trott.
Jag satt på flygplatsen i Cleveland när det slutgiltiga mailet från Rangers kom och mja, det var nästan så jag behövde en drink mitt på blanka förmiddagen.
Plötsligt stod det ju klart att vi aldrig igen får höra hela Madison Square Garden förenas i den dundrande HEN-RIK-ramsan, att han aldrig mer kommer att sitta på sin plats längst in i det där luxuösa omklädningsrummet och svara tålmodigt även på Biffens frågor när den amerikanska scrummen skingrats och att det inte blir några fler resor i Lamborghinin ut till Tarrytown.
Brutalt.
Grejen är den, om ni står ut med ett något personligt anslag här, att jag känner att jag står i tacksamhetsskuld till the sharp dressed man från Åre – eller Göteborg om ni nu hellre vill det. Det är tack vare honom jag lever min dröm i New York idag, det är hans förtjänst att jag alls bor här och gör det jag gör.
När han kom hit hösten 05 var jag vanlig USA-korrespondent med kontrakt på två år och om det inte vore för hans succé, och den omåttliga aptit på Lundqvist-texter den genererade hos de dåvarande cheferna på Sportbladet, och den relation det födde ….ah, jag hade varit tillbaka i Sverige efter de där två åren. Jag hade inte blivit stammis på Gardens pressläktare, inte börjat med någon blogg, inte hamnat i rollen som regelrätt NHL-korre och inte fått vara med på hela den här hisnande resan – häftigast av allt jag upplevt i detta yrke.
Den började formellt med ur-debuten i en träningsmatch på Long Island, då Henke stod 30 minuter och efteråt var så missnöjd med sin insats att han hade nära till tårar – ”Jag kommer bli skickad till farmarlaget”, kved han helt i onödan – men på allvar tog den fart när Larry Brooks efter en segermatch mot Atlanta Thrashers 16 oktober 2005 döpte honom till King Henrik,
Här är den femton år gamla texten, otroligt nog.
Sedan kom höjdpunkterna i stöt efter stöt, kväll efter kväll, säsong efter säsong, år efter år – och plötsligt hade ett och ett halvt decennium gått (det slog mig nyligen; han är nu lika gammal som jag var när jag intervjuade honom, då en försynt 23-åring, första gången).
Folk har redan hört av sig och frågat vad jag minns bäst och man, det är inte lätt att reda ut. Det som, rent hockeymässigt, slår mig på rak arm är slutet av OS-finalen 06, några playoff-serier mot Washington då han var så vansinnigt bra och Bäckis till slut undslapp sig ”det är helt sjukt hur han spelar”, Vezina Trophy-kvällen i Vegas 2012, den där gången när han kom flygande från bakom kassen och hindrade Ryan Johansen från att lägga pucken i tom bur och Pittsburghs lika besinningslösa som hopplösa push i slutminuterna i Game 7 2014.
Sedan är det ju svårt att glömma matinén när han rånade Marc Savard med den här plocken

Ja, ni ser ju – till och med Savard själv är tvungen att ge honom en ”tap” på benskydden.
Men den enskilda räddning jag oftast tänker på är propellern mot Montreal i Game 6 i konferensfinalen 2014.

Det låg en plats i Stanley Cup-finalen i potten den kvällen och Rangers vann och där skulle jag nog vilja påstå att The Lundqvist era stod i zenit.
Och när han gjorde just den där räddningen satt jag så jag såg den rakt nedanför snoken och den gången lyckades jag inte hålla pressläktaretiketten; jag for upp ur stolen, slog knäna i skrivbordsskivan och skrek ”What the fuck was that!!!”.

Mycket annat har ju bleknat i farbror Biffens minnesbank, men här är en påminnelse om ytterligare en bunt storartade konstnummer.

Några veckor efter den mest gloriösa stunden på Garden fick han uppleva karriärens svartaste stund också,
För de här femton åren rymde ju även några sådana och ingen kan mätas med förlusten mot LA Kings i femte finalen i Staples Center 2014.
Då var det direkt smärtsamt att träffa honom i omklädningsrummet efteråt och jag har några gånger frågat om det verkligen är värt allt slit när nästan varje säsong förr eller senare slutar med såna trauman.
– Utan tvekan, har han svarat varje gång. Det handlar ju inte bara om slutmålet. Det handlar minst lika mycket om resan dit.
Lika beredvillig med svaren har han inte varit de gånger då jag med andan i halsen, och chefernas order alltjämt ringande i öronen, smugit fram efter avgörande slutspelsförluster och mumlat det klassiska ”Du…VM, har du hunnit tänka på det?”.
En gång i betongbunkern i Washington höll det på att sluta med att jag fick en klubbhandske nerkörd i halsen och det kan jag säga – de ögonblicken kommer jag inte sakna!
Höjdpunkter utanför isen behöver vi väl inte fördjupa oss i, så mycket har vi inte setts på det viset och när vi ändå gjort det har det huvudsakligen varit off the record – häpp! – men en middag på Elaine’s WAY back var oförglömlig.
Då kom bartender-duon Craig och Duffy – synnerligen vana vid celebriteter, men som hängivna Rangers-fans ändå klart starstruck när The King klev in genom dörren – fram med den inramade bilden på Elaine herself drickande ur Stanley Cup-bucklan (det var till Elaine’s 94-laget sent, sent natten efter tidernas Game 7 på Garden tog sig för vickning; Messier hörde till stammisarna).
Den satt Henke sedan tyst och tittade på i flera minuter och jag har alltid sagt att det var då han bestämde sig för att någon gång få dricka ur den själv.
Vad som händer nu vet jag inget mer om än någon annan, troligen har han inte ens bestämt sig själv ännu, men jag vill ju gärna tro att chansen fortfarande finns att han får förverkliga den drömmen – varför inte med Lehner i Vegas.
Här på Manhattan blir det under alla omständigheter tomt och konstigt ett tag framöver..
Men det är ju en tröst att veta att mannen – evig legend i en stad som aldrig, aldrig glömmer sina hjältar – såsmåningom återvänder för att få sin tröja hissad i det mytomspunna Garden-taket under en garanterat gloriös ceremoni for the ages.
Då kommer hemstaden förenas i det mäktiga HEN-RIK, HEN-RIK, HEN-RIK igen.
Tills dess:
Thanks for the memories.
Länge leve Kungen!
• • •
EXTRANUMMER

Ända sedan starten är det oftast Höken – alltså mångårige New York-fotografen Pontus Höök – jag bevakat Henke ihop med och här nedan följer några av hans greatest hits med den störste svenske hjälten på Manhattan ever.
Fler av Pontus alltid eminenta bilder kan ni se på hans Instagram-konto: https://www.instagram.com/lookforhook/

Vi tar det en gång till:
Länge leve kungen!