Hemma på Garden igen!

Det har gått exakt 313 dagar sedan jag senast såg en hockeymatch live – och sedan jag befann mig på Madison Square Garden.
Då, 7 mars 2020, förlorade New York Rangers ett derby mot New Jersey Devils och det kändes lite klantigt eftersom de nyss fått häng på en playoff-plats och Devils sedan länge sladdade i botten av tabellen, men egentligen brydde sig ingen för Covid-19 hade just fått fäste i New York och paniken började gripa omkring sig och jag minns mycket tydligt att jag under en olustig promenad till presshissen efter slutsignalen tänkte att det nog skulle komma att dröja länge innan jag återvände till min gamla stol på pressläktaren i ”The wooooorld’s most famous arena”.
Det antagande visade sig dessvärre vara riktigare än jag kunde ana. Under dagarna, veckorna och månaderna som följde revs tillvarons själva väv i trasor, New York hamnade i lockdown och efter ett tag var frågan om vi överhuvudtaget skulle få möjlighet att se någon live-hockey igen.
Men vid min Gud: Idag, 14 januari nådens år 2021, återvänder jag till arenan som efter snart 16 år blivit mitt verkliga home away from home i New York.
Det är – emotionellt. Mer emotionellt än jag hade föreställt mig att det skulle vara.
Den där sista lördagsföreställningen i mars har blivit en avgörande markör för mig under det undantagstillstånd till år som just passerat. Det var där och då tiden stannade, det var där och då den gamla världen upplöstes och en ny tog vid – och så oerhört mycket smärtsamt och svårt och overkligt och prövande och ledsamt har hänt sedan dess. Att göra comeback nu känns både som att återvända till brottsplatsen och att sluta en skrämmande cirkel.
Men det känns också fantastiskt. Hoppfullt. Vackert. Otroligt. Jag var under en särskilt gastkramande period verkligen osäker på om jag nånsin skulle komma hit igen – och att de åter öppnar dörrarna signalerar att gryningen snart är här. Vi rör oss mot ljuset, livet är på väg tillbaka – och Broadways spotlights riktas ännu en gång mot NHL.
Så det är med nåt lite hårt i halsen och nåt fuktigt i ögat jag för första gången på över tio månader vänder mig till er, bloggens ljuvliga läsare, och säger:
Ladies and Gentlemen, Welcome to The Woooorld’s Most Famous Arena!!!
• • •
Att bevaka ett evenemang i den ärevördiga gamla ladan i detta tidevarv visar sig dock, precis som väntat, vara en HELT annan sak än det varit någon gång tidigare.
Vi som beviljas ackreditering – och vi är påfallande få, måste jag få skryta om – måste inställa oss vid media-entrén på ett specifikt klockslag under sena eftermiddagen och fylla i ett knippe elektroniska formulär. Sedan förs vi in i The Theatre at MSG, nu omgjord till jättelikt testcenter, får näsborrarna svabbade och blir satta på behörigt avstånd från varandra på läktaren.
När negativt provsvar är bekräftat efter 20-25 minuter – och ja, gamle Biffen är fortfarande frisk som en vårmorgon i Alperna! – förs vi vidare till en ackrediteringsstation, får ut temporär bricka och ledsagas av säkerhetsvakt upp till våra stolar på pressläktaren.
På dem ska ska vi, är det tänkt, sitta still och helst inte ens gå på toa.
Lätt harrowing, ja. Men värt det. Verkligen värt det. Fan, bloggen är ju hemma igen!

• • •
Now, detta hade varit en stor och speciell home opener för Rangers även under en helt vanlig säsong.
Klubbens första draftetta sedan Glen Sather fortfarande gick i blöjor – Alexis Lafreniere – begår ju urdebut hemma i hallen han väntas förvandla till sin egen estrad de kommande två decennierna.
Han är, lyder det allmänna omdömet, inte riktigt på Connor McDavid-nivå, men väl på Auston Matthews-nivå – och nu spelar han alltså sin allra första NHL-match.
Bara att få uppleva det, live, är ju ett privilegium jag inte riktigt kan förstå hur jag förtjänat.
• • •
Som framgår av den lilla bilden ovan – det kommer fler senare under natten, jag lovar – är upplägget givetvis detsamma här som i alla andra hallar.
Rangers och Islanders – som alltså kommit in från Long Island för denna säsongens första rendez-vous med lede fi – spelar för tomma läktare.
Ingen Gris-Olle är här, ingen Dancing Larry, inga storögda turister…ingen alls.
Det har varit konstigt att se redan på TV, men live känns det helt absurt.
Utförlig rapport om hur det är att följa själva matchen – när de inte pumpar med samma vrålande musik som under värmningen – följer.
• • •
Dagens tipsrad är lång och ser ut så här:

•Buffalo – Washington 1
•New Jersey – Boston 2
•NY Rangers – NY Islanders 2
•Detroit – Carolina 2
Nashville – Columbus 1
•Winnipeg – Calgary 2
•Edmonton – Vancouver 2
•Arizona – San Jose 2
•Vegas – Anaheim 1
•LA – Minnesota 2

• • •
Jag håller nästan på att glömma i skenet av allt annat omvälvande, men detta är första gången jag bevakar ett New York Rangers som inte Björn Henrik Lundqvist tillhör.
Otroligt egendomligt – och vemodigt.
• • •
Det är sällan livet känns så positivt som när man får negativt besked.
Sorry, kunde inte låta bli.
• • •
Faktum är att Blueshirts under mina sexton år i stan aldrig haft så här få svenskar. Det är ju bara Mika kvar efter Gortons senaste utrensning.
Å andra sidan lyser Mika med samma wattstyrka som tre normala spelare, så det går ändå inte att klaga.
Och ja, han spelar premiären. Eftersom corona-viruset tydligen fick för sig att det kunde fucka med DJ Zbad var det ett tag oklart om han verkligen skulle kunna vara med, men – såklart.
• • •
Vi är som sagt inte så många som fått tillträde till pressläktaren, men bland de som sitter här finns nära vänner som jag inte sett sedan den där hemska lördagen och att få ha dem omkring sig igen…det bidrar också till det hårda i halsen.
• • •
Islanders kommer till strid med praktiskt taget samma lag som ifjol och det innebär inte bara att de fortfarande är bäst i stan – med marginal. Det betyder att de mycket väl kan vinna Stanley Cup i år. Kom nu ihåg bloggen slagit fast det!
• • •
Det är svårt att snusa med munskydd, men efter tio månader har jag lärt mig någorlunda och eftersom vi inte får något kaffe här kommer de nyvunna färdigheterna väl till pass ikväll.
Någon form av stimulans behöver jag, annars går det inte.
• • • 
Kaapo Kakko gör Rangers första mål för säsongen – och Josh Baileys gör Islanders.
• • •
En småtrist konsekvens av den långa testproceduren var att värdefull tid som vanligtvis används till att komponera detta intro gick till spillo; jag har kort sagt fått damma ihop de här raderna i rasande tempo och mer än så här blev det inte.
Men vi tar igen det senare. Nu är vi bara glada, för ärade vänner:
Bloggen är hemma igen!