En valentine-date med NHL-bloggen
Som den klassiska frågan lyder:
Would you be my valentine?
Det är ju kärlekens dag idag, men jag har ingen date och undrar om inte vi – jag och ni sötnosar i bloggens kommentatorsspår – kan fira den ihop?
Inga rosor, inga chokladaskar och inga kyssar utlovas, men väl två NHL-matcher och låt oss vara ärliga – det är ju hockey som fört oss samman, så vad skulle kunna vara mer romantiskt i just den här relationen än en dubbel urladdning på nordamerikanska isar?
Nothing, baby.
Först, nu på amerikansk matinétid, har vi klassikern Penguins-Capitals som sinnligt förspel inte olikt, föreställer jag mig, en sinnlig dänga med sängkammarsoulens mästare Barry White. Sedan hottar vi upp saker och ting med en efterlängtad rendezvous i neonskenet i Vegas. Alfahingstarna i väst, Golden Knights och Avalanche, går äntligen i närstrid.
Tro mig, darlings, det slår intima middagar i skenet från aldrig så många stearinljus, det slår champagne och det slår glansiga sidenlakan.
Och efteråt kommer vi vända oss mot varandra och fråga:
Var det lika bra för dig som för mig?
Så säg ja, bli bloggens date idag…
• • •
Men för i helvitte, jag glömde helt bort att självaste Sudden fyllde 50 bast igår.
Det borde ju verkligen firats med en spänstig promenad ner längs memory lane.
Han hade sina allra största år bakom sig när jag kom hit och började följa NHL på nära håll, men han var fortfarande The Big Guy i Toronto och jag fick ändå äran att bevaka honom i fyra säsonger.
En ren fröjd, kan jag berätta att jag upplevde det som. Han var alltid trevlig och rolig när han dök upp på Garden eller annorstädes – och svarade nästan alltid i telefon när jag tyckte att jag behövde nå honom på det sättet. Som lagkapten tvingades han tala med ett lika månghövdat som påträngande mediauppbåd från Toronto efter varje träning, varje morning skate och varje match, men stod det en svensk som lilla Bjuppie i utkanten av scrummen tog han sig alltid extra tid och svarade på frågor på modersmålet också.
Höjdpunkterna under ”mina” Sudden-år var första gången han – till sin stora förtjusning – gjorde mål på Henke, kvällen när han under en 8-1-seger mot Islanders slog en massa klubbrekord och blev både första, andra och tredje stjärna, debuten med Canucks i Vancouver och återkomsten till Toronto med just Canucks, då han blev utbuad varje gång han rörde pucken – tills det i en reklampaus var dags för hyllningsvideo och han istället förärades en standing ovation så lång och hjärtlig att han började gråta.
Sedan började de bua igen…
Stort grattis, Mats. Välkommen till The Big Five O. Nu börjar livet på riktigt.
• • •
De är i sanning hjärtligt välkomna tillbaka till the action, Capitals och Avalanche.
Avs har vi, på grund av att covid rasat i leden, inte sett till på nästan två veckor och Caps inte på en – inte för att de själva behövt deala med smittan utan för att lagen de skulle mött, Flyers och Sabres, gjort det.
Och som jag saknat dem. Det är ju inga dussinlag vi pratar om, det är två prima Stanley Cup-kandidater – såna man noterar i veckans spelschema och tänker att ”åh, den matchen ska jag se”.
Så vi får vi verkligen två röda paket med vita snören här på vår Valentine’s-date.
• • •
Ännu en gång är jag inne i en period när jag har svårt att somna, hur trött jag än är, och det är inte så kul, men problemet går att åtgärda med gammal storbandsjazz på låg volym.
Om jag hör bara konturerna av patinerade 40-talsinspelningar med Duke Ellington, Tommy Dorsey, Count Basie, Glenn Miller, Cab Calloway och Harry James blir jag lugn och svävar till slut iväg till drömmarna rike.
Det är något som sitter kvar från barndomen. Då hördes den sortens musik alltid svagt från en radio som aldrig slogs av och sent om kvällarna var det som att det där eleganta, snajdiga Smokerings-svänget tog med mig till en värld jag inte visste något om men ändå längtade till för att den kontrasterade så starkt mot den grå verkligheten i Borlänge; en värld där kvinnor i magnifika aftonklänningar tog män i vita smokings under armen och klev in genom entrén till Cotton Club i Harlem, tände en cigarett i munstycke, plockade åt sig ett glas champagne från en silverbricka – och allt var glamoröst och vackert och flott.
Ah, förlåt. Blev lite romantisk dagen till ära bara..
• • •
HEK överdriver inte.
Predators är verkligen på dekis, har bara en poäng mer än Detroit, och kommer missa playoff om inte GM Poile sparkar Hynes och på något vis trejdar till sig några big shots i utbyte mot Kunin och Cousins och alla andra nya, anonyma middle-of-the-road-pjäser.
Sorgligt att se, är vad det är.
• • •
Att ingen tog James ”The Real Deal” Neal på waivers…jag vill gärna tro att han i rätt miljö fortfarande har några dussin stora matcher i sig.
• • •
Varför envisas alla kanadensiska skribenter med att ta ut Drew Doughty i sina fiktiva OS-trupper?
De har tio kids som är bättre nu, för fan.
• • •
Jo, efter gårdagens alla praktmissar var de ju bara att hasta ut till Bada-Bing i Lodi och se till att Paulie fick sina pengar, annars hade det slutat för mig som för Big Pussy. Jag fick skjuts i Maseratin av Johnny Sack, han hade haft ett eget möte med Carmine Junior i Brooklyn och skulle hem till Jersey.
– What is this, the fucking UN now, fräste han när jag föreslog att han och Carmine skulle dela på makten i familjen.
Paulie hånade mig svårt för mitt usla tippande, kallade mig ”Facia bruta” och sa att jag och Vito Spatafore var som skådespelare i en reklamfilm för Viktväktarna. ”Before and WAY before!”.
Men han tog glatt emot mina tips för idag också:
•Pittsburgh – Washington 1 (OT)
•Vegas – Colorado 1
Förklaring: Jag tror helt enkelt att Caps och, framförallt, Avs inte har nödvändigt glid under pulkan efter all ledighet.
• • •
Vad roligt det måste vara för Dion Phaneuf att han har en comeback på lut i Pittsburgh.
Enligt mannen som bestämmer i Steel City nu är han ju den bäste back som någonsin existerat och det är klart att det finns en mer att hämta hos en sådan gigant.,,
• • •
Såg jag John J flimra förbi i spåret igår? Snacka om comeback – out of the blue. Vi har längtat efter dig, kompis. Välkommen!
• • •
OK, min ärade date – ta på dig din finaste klänning så glider vi ut i den romantiska Valentine-kvällen.
Because the night belongs to lovers, because the night belongs to NHL…
