På drömmarnas estrad

Man kan bara hoppas att vi minns.
Att vi aldrig glömmer vad det är som kan gå förlorat – på ett ögonblick.
Att vi, när dessa nödens år är över, har förstånd att sätta sant värde på det verkligt dyrbara i livet och inte återfaller i slapp, bortskämd, blaserad likgiltighet inför allt som kan te sig självklart.
Den sortens tankar har vi alla idisslat vid åtskilliga tillfällen det gångna året, men de drabbar mig med nytt eftertryck när jag denna fredagkväll åter sitter och glor i ett spöklikt öde Madison Square Garden.
Att vistas i denna sägenomspunna arena brukade kännas som att befinna sig vid universums absoluta mittpunkt. Den var myternas skådeplats, scenen alla sorters estradörer i världen drömde om att få uppträda på – och varje kväll skälvde ett brännande ”nu” parallellt med vinddraget från historiens mäktiga vingslag under det välvda taket. En alldeles särskild sorts elektrisk atmosfär fanns här – och bara här.
Ändå hände det att jag i min arrogans – den arrogans alla representanter för arten homo sapiens olyckligtvis har i sig, om inte annat latent – suckade när jag trampade hit för att se ännu en hockeymatch. För att den kanske inte var den sexigaste på schemat. Det oerhörda privilegiet i att år efter år gå som barn i huset på en världsberömd adress blev helt enkelt vardag, något ordinärt och intetsägande, något jag fick för mig att jag kunde ta för givet.
Nu, när Rangers och Knicks spelar för tomma läktare och inga andra av de där estradörerna överhuvudtaget får komma hit, är ladan på sjunde avenyn bara en tom byggnad bland andra – och jag skulle göra nästan vad som helst för att få uppleva en riktig bal på slottet igen.
Med skrävlande och högljudda new yorkers tätt sammanpackade i bänkrad efter bänkrad, med larm och skrän i högtalarna, med hojtande försäljare och buttra ordningsvakter, med förväntan och nervositet i luften, med doft av grillad korv och popcorn, med förvirrade turister som inte hittar sina platser och påstrukna Gris-Ollar som skriker otryckbara invektiv åt Sidney Crosby, med öl i plastmugg och pizzaslice på papptallrik, med DeNiro och Jessica Chastain och Susan Sarandon och Steven Schirripa och andra celebriteter på de dyra stolarna bakom spelarbåsen, med ”Let’s Go, Rangers”-ramsor så dånande att det rister i den väldiga jumbotronen, med Kajsa Kex och Arvika-Anton och Varpu och Eken och Lönta Lindqvist och The CEO och Uffe Bodin och Linus Hugosson som bänkgrannar på pressläktaren, med sorl och burop, med Broadway-gnistrande spotlights som spelar över nyspolad is och zambonis med vinkande fans som passagerare, med Dancing Larry och inzoomad Lill-Pröjsarn på besök och sådan applomb i speakerns ”Ladies and gentlemen, welcome to Madison Square Garden, the wooooorld’s most famous arena” att det går regelrätta rysningar utefter ryggraden.
Oh, man. Oh, man…
En dag, någon gång, får vi uppleva det igen.
Man kan bara hoppas att vi minns, att vi inte glömmer, att vi då tar vara på varenda litet ögonblick.
• • •
Samtidigt: Substitutet vi får hålla tillgodo med denna fredagkväll, en match mellan New York Rangers och Boston Bruins utan fans på plats, ska man inte heller spotta på.
Se ovan – inget är som det ska, inget av det jag beskriver ingår i föreställningen. Men vi råkar ju också befinna oss mitt i en förbannad pandemi och att under sådana omständigheter bara få lämna sin soffa, ta sig till Garden, kliva in genom dörrarna och få se på hockey live är – även utan Gris-Ollar, atmosfär, energi och hallaballaoo – en nåd i en skoningslös tid
Den nåden vill jag ju hemskt gärna dela med mig av till alla vänner som följer den här bloggen, så kära ni:
Välkomna till en afton på Madison Square Garden under det stora undantagstillståndet.
Nu gör vi, som alltid, det bästa av handen vi fått att spela med och har så kul att de vänder sig om i himlen och undrar vad som pågår.
• • •
Idag får jag erkänna att jag är lite byxis medan jag sitter och väntar på provsvaret i den stora testanläggningen på Madison Square Garden Theatre.
Inte för att jag har minsta symtom – jag är pigg och alert som en kakadua – men efter tio dagar i ett Florida som inte riktigt köper idén att pandemi pågår kan man inte vara hundra på att inga mikropartiklar letat sig in genom näsborrarna.
Fast nope.

Som synes – ingen bug hittas i Biffens omfångsrika lekamen den här gången heller.
Det är, tror jag, snuset och generna från mammas sida, de Strömbergska, som skyddar mig.
• • •
Rangers gav Boston-björnarna mer att stå i än väntat i förrgår och det går bland såväl fans som media som följer laget ana förhoppningar om att Blueshirts långsamt är på väg att ta samma skepnad som under slutklämmen av grundserien som avbröts.
Behåll skjortan på, säger jag. De är fortfarande så sköra – minsta motgång tycks få allt att rasa samman – och ikväll får de dessutom klara sig utan självaste Breadman. Såna jobsposter har de inte alls råd med.
Kort sagt: Manhattans NHL-lag har fortfarande lång, lång väg att vandra innan det åter blir lika kul som under Henke Lundqvist-erans kulmen.
• • • 
Hey, Bostonmolle!
Nu, när du svarar upp så rakryggat på bloggens utmaning, befrias du officiellt från epitetet ”trallgök”.
Du är ingen trallgök.

Du är en made man.
• • •
Kvällens lilla rad:

•NY Rangers – Boston 2
•Arizona – St Louis 1 (OT)

• • •
Idag fick New Yorks krogar och restaurangers öppna för inomhusservering igen.
Det firade jag med sen lunch på ”min” diner på andra avenyn – och spillde förstås äggula på svarta finksjortan.
Men det var det värt.
• • •
Ett verkligt positivt tecken såg även jag hos i Rangers i onsdags:
Mika stod för sin klart mest gedigna insats för säsongen, hade ett flertal feta chanser och sa själv efteråt att han kände sig som sitt gamla jag.
Får han bara in en puck – och det kan mycket väl ske ikväll – blir det förmodligen islossning monumentale och i så fall häver sig hela ekipaget upp på en ny platå, sanna mina ord!
• • •
Först blev han skadad – igen. Nu kommer beskedet att Steven med Kniven Stamkos hamnat på covid-listan också.
Någon har utfärdat en voodoo visavi den mannen, det kan inte vara på något annat sätt.
Taddson, har du alibi?
• • •
Det finns, tror jag, inget lag som gjort slarvsylta av Rangers så ofta och så brutalt under mina år här borta som just Bruins.
Särskilt minns jag en match vintern 2018, när Blåskjortornas ledning hade inlett sin rebuild och börjat sälja tillgångar som på en loppmarknad, som så blodig att den borde varit barnförbjuden.
Jag tror jag skrev att björnarna från B-town den kvällen gjorde med Rangers som björnen i ”The Revenant” gjorde med Leonard Dicaprio.

Så blir det inte ikväll, men grundseriestarten har lärt oss att Bruins fortfarande är ett topplag – fast de tappat både Chara och Krug och egentligen inte ersatt någon av dem.
Att de lyckats med det, att de trots de blytunga förlusterna bibehållit sin fulla slagkraft, är en mycket imponerande prestation.
• • •
Helt kan kan jag inte förstå varför det skulle vara riskabelt att låta oss ta en slurk kaffe här på en pressläktare som nu är så glesbefolkad att jag skulle kunna arrangera distriktsmästerskap i schottis utan att komma i närkontakt med en enda kollega.
Kom igen, feed the animals…
• • •
Det är Viberg på Svenska Fans som uppmärksammar en färsk radiointervju med Brian Burke och det är ju för underhållande: Hockeyns Fred Flintstone tycker att de tre senaste lag som vunnit Stanley Cup varit stora och tuffa och elaka och nu ska Penguins knådas efter samma mall.
Jösses, Sidney Crosbys dröm om en fjärde Stanley Cup dör en plågsam död…
• • •
Här har vi henne som hon ser ut nu – drömmarnas estrad.

Det gör lite ont att se, det går inte att komma ifrån.
Men om bara några veckor släpps i alla fall några tusen Gris-ollar in och det kommer göra en enorm skillnad, säger alla som vet.
Jag ser fram emot det som de Krista ser fram emot återuppståndelsen – och tills den utlovade stunden äger rum försöker jag, likt dem, vara salig i min väntan och betraktar exempelvis kvällens match som en helig högmässa.
Så slå er ner i kyrkbänkarna och följ med i min predikan i februarinatten.
Amen.