Ett år efter sista kvällen

Ett år senare…
Ja, det är vad det är idag – i alla fall i bloggens lilla värld.
Denna lördag ifjol – den första i mars – var den sista i New York i det normala NHL, med publik på läktarna och media i fysisk kontakt med spelarna och allt det andra.
Sedan tog Covid-19 över tillvaron och våra arenor – Madison Square Garden, Nassau Coliseum, Barclays Center och The Rock – lades i träda.
Minnet av den sista kvällen på Garden, när Rangers gick upp mot Devils, ger fortfarande obehagliga rysningar. Sportbladet var på plats med Foppa och en fin grupp från Watch-it-Live och bara några dagar innan hade vi sett Mikas otroliga femmålsshow och under tidiga eftermiddagen spelade jag och Ekan otroligt nog in podd med Foppa på Ekans sunkiga hotellrum.

Den allmänna känslan borde alltså varit euforisk, men oron och olusten bara tätnade för varje timme som gick under kvällen och när jag lämnade pressläktaren framåt halv tio-tiden hade jag en bad, bad feeling.
Hur ettårsdagen av en sådan upplevelse egentligen ska uppmärksammas vet jag inte, särskilt inte i ljuset av allt hemskt och skrämmande och deprimerande som hänt sedan dess. Man vill ju inte fira den, inte heller högtidlighålla.
Men jag vill ändå påminna om den, för att uppmuntra lite tacksamhet – över att vi fortfarande är här, att vi har tagit oss så här långt, att det finns hopp och att vi en lördag ett år senare kan slå oss ner vid vår tv-apparater och se ett koppel kittlande NHL- matinéer.
Det är ett år senare – och livet fortsätter.
Halleluja.
• • •
Hej då, Tom Wilson.
Förövaren från TD Garden igår har kallats till fysiskt möte med NHL-ledningen – mitt under pandemi, när den typen av kontakter egentligen är en big no-no.
Det kan bara betyda en sak:
En ny, lång, svidande avstängning väntar.
Han får skylla sig själv, säger jag. Tommy W vet att han för alltid har ögonen på sig, vad som än står i kollektivavtalet, och behöver inte kasta sig in i den tacklingen – som dessvärre slutar med att Brando Carlos huvud vibrerar som Markus Mustonens cymbaler under en Kent-konsert.
En spärr borde ha installerats i hjärnan efter tidigare avstängningar och det senaste säsongernas mer renhåriga uppträdande tyder väl också på att så skedde, men tydligen börjar mekanismen i den spärren bli lite rostig….
• • •
Lyckas Mika – The man of the hour för ett år sedan – ta sig ur sin funk efter bänkningen i torsdags? Kan Sabres på något sätt ta sig samman och åtminstone visa lite sisu – och om inte: Överlever coach Krueger helgen? Det lät inte så på GM Adams igår. Vidare: Går alla proppar i tredje Pennsylvania-derbyt på fem dagar? Och klarar Predators av att spela anständig hockey i fler perioder än den tredje?
Vi har verkligen en uppsättning intressanta frågor som förhoppningsvis besvaras under de stundande eftermiddagsduellerna.
• • •
Dental rapport:
Er vän Baloo har inte minsta känning i tanden förtjusande Doctor Lee rotfyllde igår.
Som pappa, salig i åminnelse, alltid sa:
Det är bra läkkött i alla Bjurman…
• • •
Efter gårdagskvällen statement i United Center kan ingen tvivla längre.
Chicago Blackhawks är säsongens stora skräll-lag.
Det skulle dröja ytterligare några år innan Collitons unga manskap var redo för större saker, särskilt som både Jonathan Toews och Kirby Dach försvann redan innan seriestarten. De var mer eller mindre självskrivet bottenlag i år.
Men istället jagar de i Central-toppen med Lightning, Panthers och Hurricanes.
Enastående
Och kommentatorsspårets särskilde Chicago-vän, Stefan Johansson, har helt rätt.
Patrick Kane håller Hart Trophy-klass. Ingen annan enskild spelare betyder lika mycket för sitt lag och det är just den faktorn som ska avgöra vem som får mest-värdefulla-priset.
Han har min röst – i alla fall ännu så länge.
• • •
Dagens tipsrad – inringd till morgonsur Paulie – är lång som ett gammalt Micke Nylander-byte, men jag har en stark känsla av att jag sätter tolv av tolv idag.

•New Jersey – NY Rangers 1
•NY Islanders – Buffalo 1
•Pittsburgh – Philadelphia 1 (OT)
•Nashville – Florida 2
•Vancouver – Toronto 2
•Arizona – Minnesota 1
•Montreal – Winnipeg 1
•Colorado – Anaheim 1
•Dallas – Columbus 1 (OT)
•LA – St. Louis 1
•Edmonton – Calgary 2
•San Jose – Vegas 1

• • •
Apropå Chicago glömde jag kommentera gårdagens besked om att Brent Seabrook går i pension.
”Hjälte”, vet jag inte om jag för egen del skulle kalla honom men han var onekligen tongivande i många av de största matcher jag bevakat som NHL-korre, så ett litet ”Tack” förtjänar en av grundbultarna i Hawks berömda kärna ändå av bloggen.
Starkaste minnet är konferenssemin mot Detroit 2013, när han avgjorde Game 7 – efter att Yellbear Hjalmarsson på felaktiga grunder blivit berövad hjälterollen – men framförallt stormade efter en Jonathan Toews ur balans in i utvisningsbåset i The Joe i femte matchen och gav ett pep-talk som vände hela serien.
Ledarskap, tror jag det kallas.
• • •
Time, vänner.

Det är ett år senare och i motsats till vad många av oss befarade kan vi titta på NHL-hockey igen.
Ta vara på det. Värdesätt det. Njut.