Do or die igen
Hör magnifika Daft Punk mässa i sin översinnliga smash hit från 2001:
One more time, we’re gonna celebrate
Oh yeah, alright, don’t stop the dancing
One more time, we’re gonna celebrate
Oh yeah, alright, don’t stop the dancing
Jo, allt vi sa igår kan vi ju säga idag igen.
För här kommer en lika infernalisk kväll till, av samma sort, laddad med lika mycket gruvlig och upphetsande do-or-die-nerv, lika många hot och löften, lika mycket potential för lyckorus och bitter sorg.
Det kommer knyta ihop sig av ångest och oro i mellangärdet, det kommer hetta om kinderna, det kommer tidvis vara omöjligt att inte trampa runt på vardagsrumsparketten och bara hyperventilera.
Först är det Montreal Canadiens som måste förhindra att blodsfienden Toronto Maple Leafs tar en fjärde raka seger och för att lyckas med den näranog omöjliga uppgiften krävs inte bara att de spelar oändligt mycket bättre än i de tre närmast föregående ronderna – och för en gångs skull visar lite jävla balls, för att uttrycka det mer frankt än vi brukar i den här bloggen. De måste också utföra ett kollektivt psykologiskt trollerinummer så ingen i truppen kommer ihåg att de ligger under med 1-3 och har en en brant bergvägg framför sig. Som måste bestigas inte bara ikväll utan tre gånger. Om den bergväggen visualiseras ens i bakhuvudet är det lätt att bara ge upp och skita i alltihop.
Sedan ska Nashville Predators, inför 14 000 vrålande festprissar i södra Broadways överdimensionerade Juke joint, försöka utjämna slaget om södern mot Carolina Hurricanes. Det blir Gettysburg 1863 i repris – men med skridskor på fötterna.
Så settle in, kära små frön.
Vi ska göra det one more time!
• • •
Idag vaknar bofinken och tänker ”Åh, vad härligt med fredag igen”.
Så går det när bubblan slutar sig om tillvaron hos den som ett par månader om året låter sig hypnotiseras av Lord Stanley och kampen om hans glittrande pokal.
Han, eller hon, blir dagvill, tappar kontakten med verkligheten och svävar fritt i eget universum bestående bara av slagskott och domarskandaler och ständiga tankar på vilka emotionella fenomen som är satta i rörelse.
Bruce Cassidy tog mig till slut ur illusionen när han på en presskonferens i Boston sa att han tror att deras serie mot Islanders börjar ”på lördag” och jag tänkte att det måste de väl veta så här dagen innan, men sedan trillade femöringen ner.
Fast det var väl detsamma – det var bara härligt med fredagskänsla i förtid och torsdag är för övrigt ingen dum veckodag att så att säga komma tillbaka till det heller.
• • •
Habs gör som alla i världen när det verkligen kniper – tar blågul hjälp.
Erik Gustafsson katapultas in i backuppställningen och ersätter Brett Kulak ikväll.
Inte helt okontroversiellt, förstår jag av Twitter. Fans och media hade hellre sett fancy Alexander Romanov på den positionen.
– Men ”Gus kan hjälpa oss i powerplay, envisas coach Ducharme.
Well, Erik får ta några djupa andetag. Det här är ju den stora chansen att förföra världens kanske främsta hockeymetropol och bli ihågkommen för evigt.
Skjut, Gustafsson, skjut!
• • •
Lite av bruset – the buzz – från igår dröjer kvar hos mig. Som ekot efter en riktigt fantastisk fest – eller extranumren på en Rocket From The Crypt-show kvällen innan. Och det är framförallt den match jag hade minst förhoppningar på som liksom fastnat – den på Long Island.
Det känns nästan lite overkligt att vi såg och hörde och upplevde allt det där, men det gjorde vi och välmåendet formligen sköljer genom hela bröstkorgen när jag nu konstaterar att vi kan få göra det ikväll igen.
• • •
Om jag bettade mer än jag gör – min bookie ute i New Jersey tycker att jag ska det… – hade jag satt en tjock bunt bucks på att vår vän Lill-Nyllet gör mål ikväll igen.
Han är helt enkelt bara inne i den sortens brottar-stim, det går inte att stoppa honom. The summer of Wille har, tror jag, bara börjat.
• • •
Ett Stanley Cup-slutspel lär en NHL-korre hur många olika typer av trötthet det finns. Lätt, tung, seg, brusande, sån som mest känns i kroppen, sån som mest känns i huvudet, mental, fysisk, deprimerande, lustig och inspirerande, sån som tar sig uttryck i djupa gäspningar och sån som tar sig uttryck i att man vill sträcka på ryggen hela tiden, sån som utlöser dundrande huvudvärk och sån som orsakar tryck över bröstet.
Idag lider jag, tror jag, av alla sätten på en och samma gång. Det blev ju inte jättesent igår men jag kunde inte somna i alla fall, varvtalen var för höga, och nu tar flera dygns slarv med ro och villa till slut ut sin rätt.
Detta berättar jag för att förvarna om att detta intro kan bli kortare än vanligt och att jag kanske inte hänger med i svängarna på riktigt samma sätt som vanligt.
Then again: Jag dopar mig oblygt med Extra Strength 5-Hour Energy och kaffe, för i krig och kärlek sägs ju allt vara tillåt och det här både och: Krig OCH kärlek.
• • •
Jodå, NHL har som vanligt lika bråttom som en Brayden Point i friläge och vevar igång andrarundan redan på lördag – trots att förstarundan kanske inte är klar ännu.
Det där gillar ju inte vi bofinkar alls, vi vill ha något dygn av andrum mellan rundorna, men i år har jag viss förståelse. Dels blir det svårare och svårare att upprätthålla den breda allmänhetens intresse för en vintersport ju djupare vi tränger in i sommaren, dels måste de obönhörligen bli klara innan OS i Tokyo – NBC:s verkliga guldkalv.
Dessutom har Avalanche och Bruins väntat länge nog nu. Så let’s go. Det är gametime.
Dock:
Såvida det inte blir fler matcher i serierna som kulminerar ikväll kommer jag vara ledig på lördag. För jag måste sitta still och göra ingenting snart. Och på måndag med, faktiskt. Då gör Duffy – världen bästa bartender – comeback på Neary’s och det tänker jag inte missa för allt Scotiabank Arena-jubel i världen.
• • •
Prytzen, läste jag rätt – får vi sällskap av dig i natt? Live? Det känns ju rent högtidligt. Nu får vi andra kamma till oss och visa vad vi går för under direktsändningar
• • •
Jaha, Ryan Reaves och Peyton Krebs gör Brayden McNabb sällskap på Golden Knights Covid-lista.
Mer och mer och mer talar för att Minnesota tar den där serien.
• • •
Till och med Trotzen himself, som mest brukar prata om taktik och strategi, var tvungen att erkänna att fansen i Coliseum var ett stort plus för Isles igår.
– Jag vet ärligt talat inte om vad hade klarat det här utan dem, sa han på presskonferensen.
Det kan man kalla erkännande.
• • •
Skulle jag vilja vara i Nashville ikväll?
Well, skulle Donald Trump vilja vara president en mandatperiod till?
De kommer slå världsrekord i röj i The Juke Joint och just nu ångrar jag att jag inte gjorde som under konferensfinalen 2017, när det blev för dyrt och stressigt att flyga ut till Anaheim för en Game 5 utan elimination-faktor och jag istället hängde kvar i södern och åkte på en fantastisk liten roadtrip till Muscle Shoals och Tupelo innan det var dags att inställa sig för Game 6 i Music City igen.
Men, som sagt, vi måste spara lite på krutet i år, det kommer roadtrips så det räcker framöver.
• • •
Rasmus Sandin – sötpojken! – återerövrar sin plats i Leafs-uppställningen, verkar det som.
Hurra, säger bofinken Furman.
• • •
Tror ni DeBoer vågar skrälla med Lehner i kassen i morrn?
Det vore djärvt – och coolt.
• • •
Igen – jag gillar inte att tippa så här avgörande matcher. Men Paulie himself ringde under eftermiddagen och beordrade fram en rad, påhejad i bakgrunden av en Christopher som också låg på om hur bra jag tyckte manuset till ”Cleaver 2” är, så here we go ändå:
•Toronto – Montreal 1
•Nashville – Carolina 1 (OT)
• • •
Glömmer bort att Tre Kronor har match i Riga, men plötsligt kommer det mail från signaturer som ”Göran” och ”Göran” vill upplysa mig om att jag är en skit som hajpat de svenska NHL-spelarna.
Då förstår jag att det gått åt helvete mot tjeckerna och givetvis, det är mitt fel.
Förlåt, förlåt.
• • •
Såvitt jag förstår finns inget hopp om att Hackspetten från Kusmark kan spela ikväll heller, inga sådana signaler har i alla fall kommit från södra Broadway, och det är tungt för Preds, det. En frisk Arvy hade varit samma slags lyft för dem som en frisk Slavin är för Canes.
• • •
Men really, hur ska man kunna slå laget där Klok spelar?
• • •
Om Maple Leafs vinner ikväll slår de inte bara Habs i slutspelet för första gången sedan 1967 (ett par månader innan er bofink kläcktes!). De vinner sin första playoff-runda sedan 2004.
Det var sista slutspelet som avgjordes innan jag flyttade hit så jag har inga egna direkta minnen, men de klippte till Ottawa med 4-1 i en Game 7 i förstarundan. Målskyttar: Joe Nieuwendyk två gånger om samt Chad Kilger och gamla köttskallen Bryan McCabe.
Sedan gick de inte till slutspel en enda gång på sju säsonger, men återkom 2013 och blev utslagna av Bruins med 4-3 i första omgången (efter en famös Game 7 i TD Garden…). Därefter missade de tre slutspel till. Sedan 2017 har de dock skaffat biljett varje år men åkt direkt vid samtliga tillfällen – mot Capitals, Bruins, Bruins igen samt Blue Jackets.
Så en seger nu vore verkligen någonting.
Eller hur, Chall och Idsint och andra blåvita i spåret?
• • •
OK, nu tänder vi brasan och gör det igen.
