Do or die på tre estrader

Do or die.
Do or die.
Do or die.
Ja, i stöt efter stöt efter stöt i kvällens Stanley Cup-giv är denna djävulska formel inbakad i själva grundpremissen.
Pittsburgh Penguins, Florida Panthers och Minnesota Wild måste ovillkorligen vinna – mot New York Islanders, Tampa Bay Lightning respektive Vegas Golden Knights.
Annars:
It’s all over now, baby blue.
Sandslottet de jobbat på sedan pandemivinterns mörkaste dagar rasar samman på ett ögonblick, ett band of brothers splittras och en säsong som aldrig kommer åter tar slut.
Och som vi vet, vi som håller till i den här bloggen och följt detta obarmhärtiga skådespel i decennier:
Kvällar med den sortens förutsättningar får en alldeles särskild sorts lyster, en unik laddning, en exceptionellt påträngande sprängkraft.
Det där hotet som hänger olycksbådande i horisonten så länge matcherna pågår gör andningen tyngre och hjärtslagen hårdare. Det går inte att värja sig mot, det sätter sin prägel på varje molekyl i upplevelsen.
Obehagligt?
Ja, lite,
Men framförallt förföriskt, lockande, omöjligt att slita ögonen från.
Spelarna själva försöker intala sig att de kan bortse från faran som stirrar dem i vitögat men naturligtvis känner de den. Åh, så de känner den. Mer än alla andra. Förstås.
Alla reagerar dock olika när läget är skarpt och ingen nåd finns att få för den som inte lyckas. Somliga växer och blir stora och gör mer än de egentligen kan. Andra blir rädda och krymper och gör mindre än de egentligen kan.
Vem som är vem går aldrig att ana på förhand, men avslöjas obönhörligen i det dödliga allvarets sken, så snart får vi veta.
Det är do or die-läge i Stanley Cup ikväll – om och om och om igen.
• • •
Åh, dessa dagar. Haha. De är utmaningar. Det gick inte att somna efter de två sagorna igår heller. Istället: Några glas. Och resa till John Blunds rike först framåt småtimmarna. Eller snarare långt in i gryningen. Sedan var det bara att gå upp och spela in podd med kompisen med nos av garn. Och så – det här introt, när de nu envisas med att släppa pucken på Long Island redan vid 18.30.
Men som Charles Bukowski sa:
Find something you love and let it kill you.
Dö ska vi alla, förr eller senare, på ena eller andra sättet, och jag delar absolut inställningen att det är bäst att göra det med stövlarna på, mitt i steget, inbegripen i något du älskar.
• • •
William Nylander får man passa sig för att skriva något positivt om. Då blir en viss sorts läsare vredgade. Eftersom han inte är som alla andra kommer somliga för evigt spy galla om att han är diva och primadonna och ”kärring” – det senare ett begrepp som för mig bevisar att den som skriver är misogyn rövhatt. Jag vet inte bestämt, men jag misstänker att det är samma griniga, förgrämda gubbjävlar som tycker att det är bra att Zlatan inte kan spela EM och förmodligen har de egentligen inte uppskattat nånting alls i livet sedan Benny Hill befann sig i sin ”prime”.
Själv tycker jag ”Inte som alla andra” är bland det finaste man kan säga om en människa. God bless you, Lill-Nyllet, för att du är du och har din egen stil och inte bryr dig ett skvatt om vad omvärlden tycker.
Gör ett mål till på fredag, så jag kan skriva ytterligare en hyllningstext som får propparna att gå hos gubbarna.
• • •
Måste vs vill…
Den ekvationen känner ni till att vi gafflat en del om här i bloggen genom åren.
Tesen är att de som ”bara” vill vinna och avsluta en serie inte kan tvinga fram samma beslutsamhet och desperation som de som måste vinna för att överleva.
Det skulle betyda samtliga tre lagen i skarpt läge vinner ikväll. Det törs jag inte svära på att de gör – inte alls, faktiskt – men det är en faktor som talar för dem.
Dock:
Jag har börjat svaja lite i övertygelsen om att det blir en Game 7 mellan Penguins och Islanders. Att åka till Long Island – där de ända sedan i förmiddags laddat för största partyt sedan den famösa Tavares-kvällen – i det här lägget och försöka rädda sin säsong är inte lättare än det en gång var att försöka rädda stålindustrin i Pittsburgh.
Men säg så här – för det gjorde vi i podden idag: Om Pens vinner ikväll, då vinner de på fredag också. Men det är högst oklart om de verkligen vinner ikväll.
• • •
Apropå de som inte är som alla andra har vi dagens självklara soundtrack här, med eviga hjältarna i Kinks.

• • • 
Det är alltid en lätt chock att inse att den vanliga vardagen faktiskt pågår fast Stanley Cup-slutspelet rasar och plötsligt ska prosaiska ärenden och spörsmål helt absurt uträttas.
Men faktiskt, trots bristen på sömn och trots podd hinner jag denna sataniskt heta onsdag både lämna in kemtvätt, betala räkningar, gå till posten, köpa nya hörlurar och lämna in en tipsrad som kommer göra mig till miljardär.
Då känner man sig ändå lite vuxen, mitt i den världsfrånvända besatthet av lek som egentligen bara tillåts hos barn.
• • •
Knight Time Is The Right Time även i Amalie Arena, hoppas Panthers.
För wonderkid Spencer Knight får chansen från start ikväll igen – i den match jag personligen ser fram emot med allra största iver.
Det är rätt otroligt, de har ändå en Ten Million Dollar-keeper på rostern. Men Coach Q gör givetvis rätt. Han är det självklara alternativet efter Game 5.
• • •
Mild och skön. Så vill jag minnas att jag beskrev tisdagen i New York. Onsdagen har istället varit hård och brutal, med 35 grader och sån massiv fukt att det inte hjälper att båda a/c-aggregaten i holken brummar på full spätta, fukten tränger genom allt.
Men senare ikväll ska vi få en majestätisk åskstorm och jag kan inte vänta. Då blir det mighty ljusshow a la U2 utanför fönstren och luften laddas ur och blir mjuk och frisk igen.
Enda problemet är att mitt ynkliga wifi brukar slås ut såna gånger, men prisa gud för telefonen – det ska gå att ”sända” här ändå.
• • •
Västmatchen vi har att deala med under senare delen av kvällen tycker jag det är lite svårt att få grepp om. Knights vann båda matcherna i X:et och hade sedan en gyllene chans att sätta punkt hemma i T-dojjan men misslyckades och ska nu alltså försöka vinna en tredje raka bortamatch. Hm, Vegas oförmåga att dela ut det dödande slaget och stänga serier har varit ett problem förr, så jag tycker nog ändå det börjar osa Game 7 där också, till och med i högre grad än på ön.
Joel EE kan komma att vrida svärden ur händerna på riddarna och tvinga dem att äta egen medicin.
• • •
Teddybjörnen Ekeliw ”gjorde” en Barkov och framträdde skadad i dagens podd-inspelning.
Det visade sig att han någon timme innan hade försökt laga mat hemma på Åsögatan – och då skar sig i ett finger så blodet skvätte över halva Sofo.
Haha, det är ju det jag säger. Bamse ska hållas från alla farliga föremål och fordon och bör helst bara vistas i omsorgsfullt vadderade rum.
Tur att han i alla fall har en fin vän – ”god man”, som det heter i juridiken… – som kan hjälpa till.
• • •
Paulie Walnuts var upptagen idag, så istället fick Christopher Moltisanti ta hand om min tipsrad. Och han kom faktiskt förbi på Manhattan för han vill att jag, skribent och allt, ska läsa manuset till ”Cleaver 2” och säga vad jag tycker.
Det är genomuselt, men det kommer jag aldrig våga säga. Istället kommer jag ge det fem plus och blir förhoppningsvis bjuden på release-party i Meatpacking District. Då kan jag spendera lite av de stålar jag drar in på den här raden:

•NY Islanders – Pittsburgh 1 (OT)
•Tampa – Florida 2
•Minnesota – Vegas 1

• • •
Fast jag gillar verkligen inte att tippa såna här kvällar. Risken är för stor att för många tror att jag hoppas på vissa resultat. Men tro mig – jag gör inte det. jag försöker bara gissa.
• • •
Som vår egen breaking-reporter Kenta redan rapporterat är Vegas-backen Brayden McNabb uppsatt på Covid-lista ikväll – liksom Colorados Jayson Megna.
Det betyder inte nödvändigtvis att de är smittade, bara att de rört sig i miljöer där kan han ha blivit det.
• • •
Det slår mig plötsligt hur härligt mosiga och fina Islanders fansen ska vara efter flera timmars tailgate-party i den här tryckande värmen.
Räkna med lite sludder i hemmaramsorna!
• • •
Om alla serierna avgörs ikväll blir det spelfritt på fredag (såvida inte NHL hetsar igång nästa runda på en gång, det vet man aldrig…).
Inte helt tråkigt, skulle jag tycka.
Men igen – man får inte TÄNKA så. Hockeygudarna surnar till direkt och ser till att det blir precis tvärtom.
Motsatsen gäller också. Om man nämner det som ingen vill ska hända, då händer det. Som den gången i Pittsburgh när alla på pressläktaren hade bagarväckning morgonen därpå och jag helt oförsiktigt förkunnade att det skulle bli OT 3. Sen blev det förstås just det – och meningen ”Fuck you, Per” har aldrig uttalats så många gånger på så kort tid.
• • •
Ok, färdigbabblat.
Nu – action.
Ni vet vad som gäller.
Do or die.
Do or die.
Do or die.