Klockorna klämtar i Nashville

Kyrkklockorna ringer i det glimrande solskenet i centrala Tennessee.
Söndagens gudstjänster tog visserligen slut för nästan två timmar sedan, men nu ska Nashville Predators spela ny måste-match i Stanley Cup-slutspelet och hela denna gudfruktiga bygd manas ånyo till bön.
För att de lokala hockeyhjältarna ska lyckas frambringa samma rödglödgade fighting spirit, samma vilda hunger och samma ärorika tapperhet som i fredags kväll.
För att de tolv tusen lyckliga själar som får komma in i Bridgestone Arena – en kyrka det med, i hockeyns tjänst – återigen inspirerar till stordåd med sång och dans och rytande ovationer.
För att Flipper Forsberg, Ryan Johansen, Roman Josi, Matt Duchene, Eky Ekholm och de andra stormar ut på isen med kikarsikten perfekt kalibrerade och torrt krut i fickan.
För att högre makter skänker lite allmän medvind och flax och lycka.
För klimax lika omvälvande som i den sena fredagkvällen, när Game 3 avgjordes.
Ty det är ett sanningens ögonblick som väntar här idag – igen. Preds har inte råd att förlora. Då tvingas de tillbaka till Raleigh i 1-3-underläge och det går inte. Det är som att ställa sig vid randen av avgrunden, hålla för ögonen, snurra snabbt några varv och ta ett steg rakt fram.
Så de behöver all hjälp de kan få av sin hembygd, även sakral, och som mästaren som fyller 80 år i morgon en gång diktade:
Ring them bells.
Det är måste-match i Bridgestone Arena.
• • •
Ojdå, Garpen, det här har inte börjat bra…
VM bryr vi oss, som Sorgringo helt korrekt påpekar, vanligen inte så mycket om i denna blogg, men årets inledande praktfiasko är ju så spektakulärt att det är svårt att inte beröra alls.
Spöade av Danmark, nollade av Belarus…man tror ju inte sina ögon.
Och lustigt nog är det, att döma av meddelanden i min mailburk, i alla fall delvis mitt fel – för att jag skriver om NHL.
Riktigt hur den logiken går ihop vet jag inte, men förlåt…
• • •
Naturligtvis ringer kyrkklockorna även i det likaledes gudfruktiga North Carolina idag – för Hurricanes.
Där känner de sig förvissade om att detta är deras år, att de är predestinerade att nå åtminstone final och en förlust mot fellow sydstatslaget Nashville vore en oförrätt mot dygd och sedlighet.
Så de ber så det knakar i handlederna i klockdånet i Raleigh, Charlotte, Durham, Greensboro och Asheville – och vi får, kan man väl se det som, veta vilka gud egentligen håller på.
• • •
Det är något väldigt specifikt och egenartat med tidiga söndagsevenemang i partystäder som den här.
En grundlig dagen-efter-känsla hänger fortfarande tung och brutal över South Broadway efter lördagskvällens dekadenta eskapader – samtidigt som den nya dagens heliga förväntningar börjat sjuda bland de som samlats för att, som i detta fall, se en hockeymatch med larger-than-life-tyngd.
Det blir en motstridiga naturlagars kollision och en bisarr kemisk reaktion som egentligen inte ska vara möjlig.
Men det är inte bara av ondo, stora saker emanerar ofta ur så dramatiska krockar och jag törs svära på att det blir ännu tätare, vildare stämning i vår förvuxna juke joint ikväll.
• • •
Tänk om alla var så kloka som värmlänningen Joel EE. Han fick ett mål bortdömt på mycket tveksamma grunder i St. Paul igår – och efter det tappade Wild allt momentum och torskade Game 4 mot Vegas. Men gnällde han? Fokuserade han på sånt som inte går att kontrollera? Nej. Han så här:
– Vi kan inte låta sådant påverka oss. Det går inte att göra något åt, det är bara att jobba ännu hårdare för att göra ett nytt mål som blir godkänt.
Exactemente.
Den i slutspelet som förlorar fokus och blir frustrerade över fel saker – domare, elaka motståndare, taskiga fans, vad media säger och tycker – hamnar alltid snett.
Man ska bara, bara, bara koncentrerar sig på the uppgift at hand och vinna matcher.
Rod Brind’Amour, Hurricanes frälsare till coach, vet förstås det men halkade ändå fel efter fredagens sudden-förlust och ägnade halva presskonferensen åt att gnälla på domarna.
Ja, hans manskap åkte på några dubiösa utvisningar – särskilt den i förlängningen – men ändå.
Vad hjälper jämmer? Vad gör gnäll mer än att rubba spelarnas fokus?
Kom igen, Rod The Bod.
• • •
Själv vaknade jag pigg som en – just det! – torped idag, för igår krävde senaste veckans brist på vila sitt offer och bofinken somnade redan före midnatt. En lördagkväll. I Nashville. Då jävlar är det allvar. Men jag är tacksam idag. Matchen börjar redan 13.30 lokal tid, det är hett som i en gammal masugn på Domnarvets järnverk utomhus och jag flämtar rätt ordentligt i helsvart kostym. Om jag samtidigt haft en honky tonk-räd under bältet är det inte säkert att jag överlevt.
• • •
Ser vi det sista av Capitals och Blues ikväll? Risken – eller chansen, om ni hellre vill det – finns, men som framgår av tipsraden nedan tror jag att åtminstone Bäckis & co klarar sig och får resa tillbaka till Boston.

•Nashville – Carolina 1 (OT)
•St Louis – Colorado 2
•Washington – Boston 1
•Winnipeg – Edmonton 2

• • •
I allt jag älskar finns det enskilda detaljer som står ut, förhöjer och fullbordar.
Jamen, ni vet: Rick Dankos gitarrsolo i ”It Makes no Difference”, bbq-såsen till bringan på Martin’s BBQ, oliverna i drajjan och vissa av Tonys skjortor i ”Sopranos”.
En sådan detalj, ett sådant inslag, som ger NHL-hockeyn – sannerligen älskad – extra lyster just nu är Carolina Hurricanes forechecking.
Det upphör aldrig att fascinera – ja, förhäxa – att se hur de byte efter byte, i period efter period, aldrig slutar, hur de bara fortsätter terrorisera sina motståndare med evinnerlig press varje gång.
Inte ens i femte perioden i fredags lättade trycket på Preds-spelarna när de försökte ta sig ur egen zon och skapa anfall.
Att de orkar är en gåta, men det har väl att göra med att just Rod The Bod är coach. Han är en sån träningsfanatiker att de, som Teddybjörnen brukar berätta i podden, en gång fick låsa gymmet på hans college så han inte var där varenda en av dygnets timmar.
• • •
Scottie? Nä, han körde hem till Atlanta i går morse, så nu får jag sitta här ensam och sura över att vi inte mutas med små flaskor moonshine idag…
• • •
Han är fin, Rasmus Sandin. Trots att så många ryckte i honom efter succén igår svarade han när Bofinken ringde. Roligast: Han bor ju ihop med Lill-Nyllet, som gjort en grej av att inte vara tillgänglig på telefon, och när vi började prata om att även han gjorde mål i Game 2 utbrast Rasmus:
– Ja, han sitter här intill och flinar. Han är väldigt nöjd nu.
Ha!
• • •
Discjockeyn i Bridgestone är kvar i lördagskänslan och pumpar hjärndöd uppvärmningsmusik på sån obscen volym att bashelvetet får hela skrivbordet här uppe på pressläktaren att skaka.
Löjpotta och trallgök i ett.
• • •
Tyvärr, Hackspetten från Kusmark kan inte spela ikväll heller.
Det är väl fan.
• • •
Välkommen in i spåret U-båt Art Vandelay och tack för vänliga ord. Stort att få från någon som ägnar sig åt import och export i latexbranschen.
Själv är jag, egentligen, arkitekt!
• • •
Fast vad gäller musiken måste jag säga att det inte går att motstå Weeknds ”Blinding Lights” längre. Den är ju inte nu, men har under våren blivit en sån mainstrem-hit moumentale att den hörs precis överallt hela tiden och jag kommer ofta på mig själv med att nynna med, för, ja, det är helt enkelt signaturen till den oerhörde amerikanska våren 2021.
• • •
När jag och Scottie mailade våra Three Stars of The Game i förrgår – Ot-vinnaren, Forsberg och Saros – fjäskade vi och la till att fansen egentligen var nummer ett.
Ett litet skämt – men inte bara. Jag är hundraprocentigt övertygad om att stödet från publik så vansinnigt högljudd och passionerad som den som bor här får hemmalag att höja sig flera klasser och det är huvudskälet till att jag tror att Preds har en bra chans idag med.
• • •
HEK, Emil Ullbrand – hur är pulsen? Känner ni tillförsikt? Kommer ni förgylla kommentatorsspåret med känslor? Vad härligt!
• • •
Noterar på uppvärmningen att Filips mustasch börjar anta filmisk gestalt.
Det är så man hoppas att Nashville går långt bara för att få följa utvecklingen av det lilla mästerverket.
• • •
Ja, då slår klockorna över nejden en sista gång.
Det är dags.
Må vi få vara med om en urladdning vi aldrig glömmer.