Ramalama monumentale i Nashville!

Det viktigaste här i livet, själva grundbulten i en fungerande existens, är hälsa, familj, kärlek – i olika former – vänskap, arbete, tak över huvudet och någon form av ekonomisk trygghet.
That goes without saying
Sedan har vi det som skänker vardagen lyster och guldkant, gör den rolig och intressant och lustfylld och vad det består i är ju individuellt, men jag föreställer mig att de allra flesta under det gångna året fått förnyade insikter om de egna preferenserna på den punkten.
Själv har jag till exempel förstått att den emotionella kicken i att vara del av en stor, hänryckt, larmande folkmassa är viktigare än jag trodde innan möjligheten att vara just det rycktes bort.
Om någon i januari-februari 2020 frågat vad jag ser som good things in life det inte går att leva ett fullvärdigt liv utan hade jag antagligen lagt ut texten om sorlet under långa sittningar på bättre krogar i rätt sällskap, oändliga roadtrips i västra USA, en jädra massa musik, den allmänna tillvaron i New York, kittlingen i att kasta tärning i Vegas när craps-bordet blir hett, utrymme för att få vara på egen hand och bestämma allt själv samt – förstås – allt man får vara med om som NHL-korren.
Just publikaspekten vet jag dock inte om jag hade tänkt så särskilt på. Kul med ”drag”, sure. Men inte är det väl essentiellt?
Jo.
Nu står det verkligen klart att the den sprakande energin i en fullsatt arena när mycket står på spel de facto är som en drog. Ett berusningsmedel jag blivit beroende av och inte kan motstå ens om jag mobiliserar all viljekraft (den lilla jag nu har; det är ju med mig som med mannen i Olle Adolphson-sången – jag har aldrig förmått att säga nej till någonting som helst, och aldrig nekat mig det ena eller andra)
De dundrande decibeltalen, de fysiska rörelserna i åskådarhavet, de tvära emotionella kasten, den våldsamt förtätade atmosfär som automatiskt uppstår när människor skuldra vid skuldra lever ut sin passion, känslan av att tiotusentals växer ihop i något som är mycket större än summan av de enskilda individerna.
Därför är bloggen i Bridgestone Arena i Music City denna kokande fredagkväll i sena maj – för att avnjuta Game 3 mellan Nashville Predators och Carolina Hurricanes.
För som ni vet finns det ingen annanstans där den sortens behov tillfredsställs, och den sortens hunger stillas, på samma sätt.
Här, i den gistna gama jamboree-ladan på Broadway, en förvuxen juke joint av klassiskt sydstatssnitt, är matcher som den här alltid tygellösa folkfester, backanaliska jätte-happenings och karnevalen i Las Palmas med cowboy-hatt.
Huruvida det blir så många festivalkvällar av den typen just i år får vi se, värdarna har det lite bekymmersamt för tillfället, så det gäller att passa på.
Alltså, mina dyra vänner i bloggens läsekrets:
Välkomna på ramalama monumentale på South Broadway.
Det är just det här som skänker vardagen lyster och guldkant och gör den rolig och intressant och lustfylld.
• • •
Att resa, särskilt med flyg, samma dag som ett evenemang man inte får missa äger rum är egentligen en big no-no. Bitter erfarenhet från 35 år som handelsresande i ordbajseri har lärt mig att så mycket så lätt kan gå fel och leda till wojne wojne monumentale. Man ska komma senast dagen innan, det vet alla proffs.
Men nu gick inte det och dessbättre hade er bofink verklig tur. Förmiddagsflighten från LaGuardia inte bara gick i tid – vi kom fram nästan en timme ahead of schedule.
En lugn, fin flygning fick vi också. Tills sista 20 minuterna. Då började vi plötsligt tumla runt som en tumbleweed i vad pilothelvetet hade lovat skulle vara ”lätta” vindar och jag är rädd att en och annan rätt grov svordom hördes från mitt säte.
Jag skulle hellre sumpa åtta powerplay i en och samma slutspelsmatch än återuppleva den landningen.
Nej, vad sa jag nu…?
• • •
Allra roligast i afton, i alla fall för mitt eget vidkommande:
Scottie Burnside är in the house.
Er bofink till bloggare har många fina vänner i den nordamerikanska floran av hockeyjournalister men ingen riktigt som Scottie – ursprungligen från Windsor i Kanada, nu hemmahörande i Atlanta och en av The Athletics tunga stjärnor. Han är en ängel, varken mer eller mindre – och den bäste craps-partner en Vegas-besökare nånsin kan tänka sig.
Nu har vi inte setts på över arton månader och det ska bli så jäkla, jäkla, jäkla fantastiskt att träffa honom igen.
För att inte tala om hur det ska bli när vi går ut i Nashville-kvällen efter slutsignalen…
• • •
De där åtta PP-lägena Preds brände i Raleigh i förrgår, dem törs man knappt nämna här. Det vore nästan som att mobba någon för ett lyte.
Men det måste ju ändå sägas: Ska Flipper & co kunna skaka liv i den här serien måste de obönhörligen bil miljoner gånger bättre på den punkten.
Det är helt, helt avgörande.
• • •
Bra kalkyl rörande mitt knappa halvdygn mellan bloggposterna, Henning Johannesson.
Nej, frukost och djupsömn har låg prioritet såna här gånger. Det är ju playoff nu, min vän!
• • •
Hyggliga nyheter från Toronto ändå. Johnny T har efter en natts observation fått lämna sjukhuset och vilar nu ut i hemmet. Han kan röra alla kroppsdelar och kommunicerar som vanligt med omgivningen, men hjärnskakningen är förstås ett faktum och det kommer dröja länge innan han spelar hockey igen, tyvärr.
• • •
Men kolla, Ekholm gör i alla fall vad han kan för att ruska liv i det döda PP:et och tar det på en MC-tur i centrala Nashville under eftermiddagen.

• • •
Sms från Teddybjörnen Ekeliw så fort han vaknade i morse:
– Förbannade Kommissarie Lomhörd!
Haha.
Och jo, han har gemenligen döpt om min Beck-karaktär till Lomhörd.
• • •
Redan tre timmar innan puckdrop är det fullt Smashville-ställ inte bara runt Bridgestone utan i hela i centrala Music City.
Matoset hänger som dimman i Bob Marleys omklädningsrum på Gröna Lund 1980 medan drivor av fans i Preds-tröjor väller fram längs gatorna, noddande till musik som dundrar från alla håll och kanter – och på plazan får de som vill slå släggan i Canes-bilen.
Det går inte riktigt att återge, men hjärtat börjar dunka i bröstkorgen. Det är är fantastiskt.
Några bilder.

• • •
Att slutspelet efter en knapp vecka börjat stegra på allvar märktes även i spåret igår, milt uttryckt. Känslorna blev väldigt heta på sina håll. Det är okej, så ska det vara den här tiden på året, men mina små frön – vi är aldrig elaka och aggressiva mot varann i den här bloggen.
• • •
Tråkigt för Nashville, men Jesper Fast kommer göra sitt första slutspelsmål för Carolina ikväll.
• • •
Till och med på pressläktaren – en av mina favoriter, eftersom den är integrerad med vanliga läktarsektioner och placerar oss mitt i the mayhem – höjs feststämningen kvällen till ära.
De har placerat ut små godispåsar på våra platser och i dem hittar man bland annat två små flaskor Ole Smoky Moonshine – ädlast tänkbara Tennessee-whiskey.

Bara här, små frön, bara här!
• • •
Calle Järnkrok är frisk igen – och går såklart raka vägen in i laguppställningen på nytt.
Men istället saknas Arvy pga upper body-skada.
Gud ger och gud tar, HEK.
• • •
En välkommen liten detalj är att den här duellen börjar 18.00, lokal tid.
Såvida Aho och Flipper inte får för sig att det är dags för nattmangling i tre OT-perioder betyder det att Scottie och jag får gott om tid på oss ute på byn efter deadline.
För det förstår ni ju – ikväll steker bloggen de två sena matcherna och går ut på honky tonk.
Resten av helgen?
Det blir hotellrumsblogg hela dagen och kvällen imorrn och livesändning från matinén här i ladan på söndag – följd av ytterligare en kväll off, såvida inte någon av serierna kan avgöras då.
• • •
Paulie ringer och säger att jag måste påminna om tipsraden igen.
Okej, okej.

•Boston – Washington 2 (OT)
•Nashville – Carolina 1
•Edmonton – Winnipeg 1
•St Louis – Colorado 2

• • •
Som klyschan lyder:
Man är inte i trubbel i slutspelet förrän man förlorat på hemmaplan och även om Canes, med sin sjuka forechecking och sin förmåga att ”stänga ner”, är ett helvete att möta även när de lämnar Raleighs stadsgränser SKA Predators ha en god chans att reducera serien ikväll.
Det gäller bara att…ja, ni vet. PP, PP, PP!
• • •
I skrivande stund har det inte kommit något besked om vad som blev sagt och bestämt under ligans möte med Kadri i eftermiddags.
Bara George Parros kan ha problem att ta beslut efter en sådan sekvens.
• • •
Då ska vi se då om jag likt en riktigt bofink kan avsluta den här posten med en ”schvungfull krusidull”, ha ha.
Åh, vilken press.
Jag säger så här:
Kvack!
Nej, fan, det är ankan som låter så.
Äh, vi konstaterar bara helt kort:
Nu blir det ramalama monumentale i Nashville och ni är hjärtligt välkomna att hänga på!