Stanley Cup Opening Night 2021

Som Etta James sjunger:

At last
My love has come along
My lonely days are over
And life is like a song

Jaja, det är den romantiska kärleken soul- och bluesgudinnan hyllar i sin mest klassiska hymn, men för mig handlar den, i alla fall denna lördag i mitten av maj nådens år 2021, om det himlastormande äventyr som tar sin början ikväll och sedan håller hela tillvaron i ett magisk järngrepp i två långa månader.
Till sist, parafraserar jag när Acela-tåget glider genom tunneln under Hudson River och ut i skolskenet i Jersey-spenaten, mot DC – till sist har Stanley Cup-slutspelet anlänt.
Till sist är serielunk, betydelselösa matcher och ensamma kvällar i korresoffan över.
Till sist ska vi, för första gången ”på riktigt” sedan våren 2019, få uppleva den darrande, förtätade stämning, den gastkramande spänning och den berusande känslan av högtid som bara playoff-draman i världens bästa liga kan frambringa.
Till sist får vi se världens bästa hockeyspelare ge precis allt i varje enkilt byte, för allt står på spel och hela deras liv har lett till just den här sortens ögonblick.
Till sist väntar oändliga övertidsdraman, historiska mål, domslut värdiga debatter i FN:s säkerhetsråd och känslosvall monumentale dygnet runt.
At last.
At last.
At last.
Och ja, livet är verkligen en sång.
Nu åker vi.
• • •
För bloggens del börjar årets playoff-resa – den sextonde i ordningen, om man får räkna med fjolårets aparta version – alltså på det mest klassiska sätt.
Om det är något jag förknippar med Stanley Cup-feber är det att åka tåg ner längs östkusten, komma till ett DC knakande av vårkänslor och gå till Betongbunkern i Chinatown och se Capitals spela blockbuster-match mot klassisk rival.
Och allt är precis som det ska. Solen gnistrar över östkusten så man får kisa med ögonen medan tåget dundrar söderut förbi Newark och Philly och Wilmington och Baltimore, det kryllar av ystra medborgare på huvudstadens gator och i kvarteren runt Capital One Arena rister det av förväntningar och upprymdhet.
Oh, yes.
Nu börjar det…
• • •
Den som klickade på länkarna i uppvärmningsposten – och det gjorde väl ändå alla? – vet att diskrepansen mellan ”borde” och ”hur det egentligen blir” är faktorerna Bofinken hackar sin näbb blodig mot i sina försök att reda ut ut hur det kommer gå i den alltid sjövilda öppningsrundan.
Det finns en hel uppsättning lag som jag inte för mitt liv kan se förlora och ändå kommer de göra det, för så är det bara, men vilka som trampar snett är omöjligt att förutse och i huvudsak tänker jag på ”borde” när jag påstår att de åtta serierna slutar så här: (för den som till äventyrs inte ville klicka):

•Pittsburgh – NY Islanders 2-4
•Washington – Boston 4-2
•Carolina – Nashville 3-4
(Det är här jag helt frångår ”borde”, för jag har bara fått en känsla av att Preds kan skrälla)
•Florida – Tampa 2-4
•Toronto – Montreal 4-1
•Edmonton – Winnipeg 4-0
•Colorado – St Louis 4-0
•Vegas – Minnesota 4-2

Och nej, tipsen säger inget om var jag har personliga sympatier. För mig får det sluta hur det vill – bara det går bra för några blågula pjäser.
• • •
Tyvärr har jag inga kändisspaningar att rapportera från morgontåget från Moynihan Train Hall – den nya, magnifika tågstationen tvärs över gatan från förslummade Penn Station. Inte ens Alan Alda syns till – och han åker vanligen med varje Acela-avgång mellan New York och DC. Känns det som som i alla fall.
Däremot händer en del underliga saker. En ung herre som kliver på i New York och sätter sig på sätet bakom mig sjunger gamla Eurythmics-hits, högt och glatt, tills vi kommer till 30th Street Station i Philly, där han kliver av.
Och när vi glider in mot Union Station går den trötta konduktören förbi och säger ”Next, Los Angeles”.
– I wish, svarar jag glatt.
Då lipar han.
Hm.
• • •
Serien som tar sin början här i Washington – och inleder hela kalaset – har alla förutsättningar att bli en svavelosande jävla holmgång.
Inte bara för att ligans ledande bad boys, Tom Wilson och Brad Marchand, går upp i ringen.
Caps har överhuvudtaget antagit samma skepnad som B’s de senaste åren, blivit stora och fysiska och elaka – och de kommer inte vika sig en tum när the going gets really tough om en period eller två.
Så brace for impact, folks.
• • •
Det är oklart varför mamma har så svårt att hålla reda på vad jag kallar Ekeliw – hon är glasklar och brukar aldrig ta fel på sånt – men tidigare har hon dragit till med både Bamse och Bambi.
Nu ringer hon upp mitt under podd-inspelning så jag ber att få ringa tillbaka och när jag gör det säger hon:
– Jaha, spelade du in med han…Teddybjörnen?
En kvart senare är första versen och refrängen i Berghagens klassiker omgjord.

För länge sen, när jag fyllde 46 år
Fick jag en gåva min redaktion
En fin present, när jag fyllde 46 år år
Som jag sen så länge hade kvar

Teddybjörnen Ekeliw, ja så hette han
En gång var han bara min och vi gjorde en podd ihop
Teddybjörnen Ekeliw, hans röst, den var av silke
Ja, han var min bästa vän när jag var NHL-korrespondent

Den ska vi se om vi inte kan få Viktor Norén att framföra vid tillfälle.
• • •
– It’s nothing personal. It’s just business.
Zdeno Chara låter som Michael Corleone när han kommenterar det faktum att han efter fjorton år som Boston-björn – varav de flesta i kaptensrollen – måste gå upp mot sina forna vapenbröder i den här serien.
Men som familjen Corleones nye Don snabbt fick lära sig kan det bli nog så messy även när det bara handlar om business och jag misstänker att den gamla klubbikonen kommer vara lika populär i Boston som Tessio blev när han slöt en pakt med den sluge Don Barzini.
• • •
Jadu, Smokeshow. En som, i alla fall delvis, håller med dig om Hedman är ju något otippat Teddybjörnen Ekeliw. I senaste podd-avsnittet hade han ju en lång utläggning om att Vigge inte varit sig själv senaste månaden – i första hand på grund av misstänkt skada.
Själv tycker jag du överdriver en smula. Nummer 77 var lika magnifik som vanligt i början av säsongen, men hade en tyngre period i april. Om han är i fullt stridbart skick – det råder dessvärre lite oklarheter om det – skulle jag gissa att han häver sig upp på normal nivå igen nu när det blir åka av.
• • •
Pandemi-proceduren skiljer sig verkligen åt beroende på vilka hallar man besöker.
Här, i betongbunkern, visar det sig att vi murvlar får använda en helt ny ingång, i den lilla gränden mellan McDonalds och Clyde’s i hörnet av 7th och G Street – och sedan skickas vi inte alls till den ordinarie pressläktaren i taket utan till en provisorisk box byggd på etaget närmast isen mitt emot spelarbåsen.
Där sitter man lite – för att inte säga mycket – obekvämt och har långt ifrån bra sikt i alla väderstreck, men jag klagar inte, jag är i Capital One för första gången på hur länge som helst och jag älskar det.
Enda trista:
Jag får inte träffa Arga tanten, hon befinner sig långt härifrån….
• • •
Det var många som rynkade på näsan när Bruins bytte till sig Taylor Hall vid trade deadline. Han hade ju, därom är vi väl alla rörande överens, floppat monumentale i Buffalo och skulle bara ta upp space i TD Garden.
Nu är han, i rollen som den som äntligen tillgodosett björnarnas eviga behov av ”secondary scoring”, ett av huvudskälen till att somliga tror på B’s i den här serien och inte för att vara sån, men en viss bofink framhöll att det var ungefär vad som skulle kunna tänkas ske…
• • •
När jag lite mindre än tre timmar innan matchstart står vid ett rödljus utanför Betongbunkern, omgiven av en samling rätt ruffiga existenser, böjer sig föraren i en bil som precis passerar korsningen ut genom sidorutan och ropar:
– Tjena Bjurre!
Geparden från Nykvarn, visar det sig. Hagelin alltså.
Lite stort ändå, ha ha!
• • •
Mask för trut och näbb är fortfarande obligatoriskt i alla NHL-arenorna och här är de väldigt noga, det kommer en tjomme framme och skäller så fort jag jag drar ner min fina KN95:a för att andas lite normalt, så för första gången kommer jag efter detta slutspel kunna ange åkomman ”skavsår bakom öronen” som arbetsskada i reserapporterna.
• • •
Lavys – eller om det är hela klubbens – relation med den store fågelmannen från 2018, Kuznetsov, verkar ha surnat ihop fullständigt, så han är forfarande kvar på Covid-listan och spelar inte ikväll.

Däremot aktiverades Samsonov för några timmar sedan, något oväntat. Huruvida det betyder att han kommer spela är oklart.
• • •
Bloggen kommer vara här på måndag för Game 2 också – vilket innebär att det blir hotellrumsbloggsbonanza imorrn, från lunchtid och framåt.
Sedan får vi se. Så här i inledningsomgångarna blir resandet antagligen rätt begränsat, men var så säker – jag hör locktoner från Florida och Tennessee och Nevada…
• • •
Någon – jag tror det var Bäckis… – sa att de skulle tillåta 40 procents publikkapacitet i Betongbunkern från och med nu, men riktigt så kul ska vi inte ha. 25 procent har de extremt försiktiga myndigheterna i huvudstaden satt gränsen vid. Det betyder 5000 fans, lite drygt. Färre än i Nashville, det – men betydligt fler än på Garden under våren.
Så det borde ändå bli bra ställ denna lördagkväll.
• • •
Enskilda slutspelsmatcher brukade jag undvika att tippa, eftersom så många tar försöken att förutse hur det går som inteckningar för att jag VILL att det ska gå så, men nu har vi ju den här traditionen i bloggen, så…here we go:

•Washington – Boston 1 (OT)

• • •
Kolla, lite bilder!



• • •
Som traditionen bjuder måste alla ta del av den här videon innan vi ger oss ut i striden.

• • •
Nu, kära ni, börjar Stanley Cup-slutspelet 2021.
At last.