Stanley Cup Opening Night, del 6 – The End

WASHINGTON – BOSTON 3-2 (Slut, OT 1)
• • •
Ja, jag vet ju inte vad ni tycker, men enligt mitt förmenande hade den här innerligt efterlängtade resan inte kunnat börja på ett mer förträffligt sätt.
Matchen var dynamit – och den avgjordes i sudden death.
Tack ska ni ha, finaste hockeygudar.
• • •
Nähä, även om det var TJ Oshie alla kastade sig över för stora kramkalaset får han inte gå och lägga sig som matchvinnare. Pucken hann toucha Nic Dowd, av alla, innan Tuukka fumlade in den.
Men den store hjälten var ju Craig Anderson, som snart 40 år gammal och med en karriär pretty much på upphällningen, helt iskall fick hoppa in efter att Vanecek dragit sönder en ljumske – och såg ut som rena rama Brodeur; lugn och fin och säker.
Vilken feelgood-story i vårkvällen.
• • •
Det är lite egendomligt att inte ens nu, i ett äkta slutspelsdrama, smälla ihop laptoppen och rusa mot omklädningsrummen när det är avgjort.
Vi får fortfarande inte beträda ”event level” och under inga omständigheter ha fysisk kontakt med spelarna. Så, tja, en sån som jag packar lugnt ihop grejorna och går hem till hotellet och skickar ett sms till Geparden från Nykvarn och sen ringer han och nu ska det skrivas referat.
Inte som vanligt – men det går ju. Galant, till och med.
• • •
Imorrn blir det som sagt hotellrumsblogg från tidiga eftermiddagen till sena kvällen och jag räknar kallt med mangrann uppställning i spåret.
Halleluja, slutspelet är igång!