Stormvarning i DC

I blott två dygn har rallyt pågått. I blott 48 timmar har vi tumlat runt i Stanley Cup-tyfonen.
Och ändå känns det redan som att orden tagit slut. Som att det inte finns något mer att säga. Som att jag är knockad och rökt och flippar runt på bryggan som en nyfångad regnbågsöring med krok i läppen.
Jag menar, här tyckte vi blixtbomben som exploderade i ansiktet på oss i Betongbunkern i lördags skakade om så det räckte. Men så blev det söndag och ingenting mindre än nukleära laddningar detonerade i såväl Las Vegas som södra Florida och blåste oss ur soffor och fåtöljer och stolar.
För en normalt hopskruvad homo sapiens är det egentligen inte möjligt att bara resa sig, borsta av dammet och trampa vidare efter så direkt omvälvande upplevelser.
Men jo.
Vi måste.
Temperaturen kommer bara stiga, matcherna bara brisera med ännu större kraft och hjärtat och hjärnan och centrala nervsystemet och själen bara ruskas om ännu hårdare.
No Sleep til’ en lagkapten sträcker bucklan över hjässan, som Beastie Boys diktade.
Så jag ger mig själv ett par örfilar, tar tre djupa andetag, hänger på mig kostymen, knallar över till Betongbunkern i Chinatown och sätter mig tillrätta på den provisoriska pressläktaren på andra etage och gör mig redo för Game 2 mellan Washington Capitals och Boston Bruins.

Let it rock, pojkar!

• • •
Ni då, har ni återhämtat er efter dubbelsmockan igår – så blytung att den sög musten till och med ur evighetsmaskinen Kenta?
Själv är jag lite mör även fysiskt, för efter maratonsessions a la igår somnar man ungefär lika lätt som en Keith Richards under glada partyn på franska rivieran i början av 70-talet.
Det är helt koko-slut i hjärnan, men inte i kroppen. Den har varit helt inaktiv medan dess ägare i tolv-tretton timmar suttit still på en stol och pumpat i sig koffein och ”5-Hour Energy” och pressat fram texter av varierande kvalitet.
Så man ligger och snurrar i lakanen, med en glödlampa brummande i bröstkorgen, och undrar vad man egentligen lever för slags liv.
Men hey, Bofinken har i alla fall inte bagarväckning och får sova hela förmiddagen och eftersom playoff pågår lyder ju svaret på frågan ovan alltid ”Det bästa liv som går att tänka sig!”.
• • •
De var bara en surstuds från seger i Game 1, men Boston-björnarna kände sig inte alls särskilt nöjda med den inledande insatsen.
Som alltid när lag förlorat i slutspelet hette det efteråt att de bästa spelarna – alltså Pasternackan, Marchand, Bergeron, Hall, McAvoy och Rask – måste bidra mycket mer och sure, det vore ju fint.
Men inte heller Caps bästa var bäst i lördags – om man bortser från Ovies slumpmål, då – och det är ju alltid grejen i playoff.

De stora stjärnorna har scoutats minutiöst och uppvaktas stenhårt och det krävs så oerhört mycket mer än vanligt om de ska kunna prestera som under grundserien.
De borde åtnjuta mer benefit of the doubt – allesamman, i alla lag. De är som regel inte sämre än de var under serielunken. Det de ska göra har bara blivit så mycket svårare att utföra.
• • •
För första gången sedan jag anlände till DC i lördags hinner jag sitta ner för en anständig måltid under dagen också – på förträffliga Yardbird Southern Table & Bar – och tar sedan en promenad bort mot Vita huset och The Mall och sitter en timme på en bänk utanför klassiska hotellet The Willard och studerar huvudstadens göranden och låtanden.


Inget mycket händer, kan jag rapportera. En påtaglig lockdown-känslan dröjer kvar här, deppigt nog. Så det ska inte bli alldeles dumt att åka tillbaka hem till New York City i morrn.
• • •
Caps har nu aktiverat även Kuznetsov, så chansen finns att båda de ryska problembarnen spelar ikväll.
Men vi vet inte.
Ingen coach i hela ligan är mer anal med sina laguppställningar än Lavy. Bara han har – genom att vägra yppa ett endaste ord om en lineup, ens i förtroende – lyckats får Kanadas främste gentleman, ikoniske tv-kommentatorn Bob Cole, att ta ett riktigt fult könsord i bruk.
Så det är bara att vänta och se om han törs fortsätta med gamle Anderson eller om den unge ryske talangen får chansen – och vem Fågelmannen från Tjelbinsk i Uralbergen eventuellt ersätter.
• • •
Apropå New York: Om Rangers bara gjort det de skulle ändå – då hade det blivit oförglömligt ramalama på Garden inom kort.
Idag kom nämligen beskedet att Knicks – NBA-laget – får ta in 14 000 åskådare på sina stundande slutspelsmatcher och det hade ju gällt även Blueshirts, förstås
Fatta Gris Olle-karnevalen…ah, den svider att inte få vara med om.
• • •
Ikväll kliver de sista fyra amerikanska lagen som bekant in i elden också, men de fyra kanadensiska får vi fortsätta vänta på ytterligare några dygn, för att Canucks sista matcher absolut måste spelas, och jag vill härmed ha sagt att jag tycker det är rena nippran.
• • •
Får samma avskilda plats som senast – med egen tv-skärm och allt – som senast och känner det som jag har ett nytt home away from home


Det gör mig gladare än det borde, men det är alltid likadant: Små tecken på något familjärt, hemtamt och välkomnande här ute i den stora, elaka världen värmer ett ärrat gammalt hjärta!
• • •
HEK, har du alls kunnat sitta still idag? LAGET i första ronden i playoff – det är ju en showstopper monumentale i Bristol, eller hur?
Men jag tycker du kan vara lugn. De måste inte vinna första bortamatchen i den här serien. Det är Canes som har pressen på sig. Om de likt Penguins, Knights och Panthers hamnar i 0-1-underläge direkt blir det, precis som för nämnda trio, late early. Preds kan slappna av och spela ut.
Fast det hjälper förstås inte vad jag säger, du kommer vara i upplösningstillstånd i 60 effektiva minuter – samt mer, kanske – oavsett vad som händer…
• • •
Samtidigt saknar jag lite av det som hör till normala besök i Betongbunkern:
Krubbet i den trånga pressloungen på ”event floor”, promenaden bort till zamboni-entrén några timmar innan puckdrop, synen av sammanbitna hemmaspelare som kommer släntrande i snajdiga kostymer genom korridorerna under promenaden tillbaka, hissen utan stopp på femte våningen, popcorn-lådan på pressläktaren, de sura blickarna från arga tanten och till och med de isande vindarna från kallfläktarna.
Vi får för all proviant här också. Om vi bara lovar att förtära dem vid våra platser kan vi gå bort till en avspärrad loge och hämta matpaket, vatten och läsk.
Men inte heller här finns det kaffe. Det fattar jag inte. Vet de inte att kaffe är livselixir för jobbande murvlar – eller har någon tutat i NHL-klubbarna att just kaffe kan leda till värre smittspridning?
Psykedeliskt, alltihop.
• • •
Caps är de facto hittills enda lag som hållit serven på hemmaplan och good for them, men det betyder inte så mycket. Om Bruins vinner ikväll har de 1-1 med sig hem till Gaaaaden och det vore helt perfekt.
Det viktiga är alltid, alltid att inte förlora hemmamatcherna.
• • •
Old Ebbitt Grill?
Nä, den älsklingen har det ju inte funnits tid för den här gången. Men hon såg förförisk ut när jag promenerade förbi i eftermiddags.

Nu är det ett par kollegor som insisterar på att jag måste följa med på lokal efter kvällens match, om den slutar i tid, och mina argument att jag måste bevaka även övriga matcher biter inte.
– Du kan skriva dem från baren, säger de.
Hm.
• • •
– Är du kvar i Washington, fräste Paulie Walnuts när jag ringde förmiddags.
– Jo, det är ju match ikväll också,
– Marone, stunado of the first degree…well, snabbt, får jag raden.

•Washington – Boston 1 (OT)
•Carolina – Nashville 1
•Colorado – St. Louis 1

• • •
När en hemmaspelare kommer ut på isen, i underställ, två timmar före puckdrop och grejar lite med en puck tänker jag ”Åh, kolla Braden Holtby”.

Programvaran i Bofinkens hjärna måste uppdateras.
• • •
Nog för att det smällde i fler sekvenser i Sunrise igår, men jo – det känns som rätt beslut att stänga av Sam Bennett i en match för boarding.
Nån måtta får det vara, även i ett Florida-derby.
• • •
Ser ingen Hagge när jag, pretty much på samma klockslag, står i korsningen vid H och 7:e idag och jag vet hur det kommer sluta. Caps förlorar och sen kräver han att jag alltid står där när de spelar hemma. Så vidskepliga är de, hockeyspelarna.
• • •
Så här ser korridoren bort till läsken och mackorna ut, om någon undrar.

Och på väggen hänger såna här bilder.

Tänk att en liten pöjk från Valbo kan bli stor i Amerikat.
• • •
Dagens roligaste är ju uppgiften – torgförd av AP:s Stephen Whyno, en av de lurifaxar som vill ha mig till bardisk ikväll – om att Mark Scheifele äger två getter och att han nyligen tog dem till rinken.
Det blev skit av alltihop – bokstavligen…
• • •
Nej, det verkar verkligen som att Craig Anderson, som fyller 40 på fredag, startar för Caps ikväll.
Vilken story.
• • •
Bloggens planer efter ikväll?
Well, imorrn åker jag tillbaka till NYC och sedan blir det åtminstone några sittningar i korresoffan.
Men till helgen är det en del som lockar, om man säger så…
• • •
Cassidy fortsätter å sin sida med Tuukka i kassen, ifall någon i Bruins-land trodde något annat efter Game 1.
– Det är hans kasse nu, slog coachen fast i morse.
• • •
Pandemi eller inte – utanför PNC Arena i Raleigh pågår givetvis tailgate-party just nu.
Södern forever.
• • •
Min buddy Frank Seravalli – tillika ordförande i PHWA – sa idag upp sig från TSN och det kändes deppigt, för det betyder att han inte lär synas till någonstans under slutspelet. Varmed stämningen automatiskt sjunker ett par grader. Men Frank är en stjärna och kommer ha ett nytt gig hägrat. Kolla om ett tag hos nya NHL-partners som ESPN och TNT, lyder mitt tips.
• • •
Marchand och Wilson, Wilson och Marchand. Jag hoppas mycket på dynamiken i den duellen ikväll.
• • •
Well, nu blåser det upp igen. Stormen tar ny fart och är alldeles strax över oss ännu en gång.
Lucky us!