Det största ögonblicket i Las Vegas

Om lite mindre än två veckor fyller jag 54 år.
Då har jag, enligt Google, levt i exakt 19 724 dagar.
Frågan som följer mig när jag återigen kommer trampande över plazan utanför T-Mobile Arena, i jakt på lite skugga, är den här:
Hur många av de 19 724 dagarna har jag upplevt något lika stort, lika exalterande, lika omvälvande som det som väntar denna junikväll i södra Nevada?
Hundra? Femtio? Tio? Jag vet inte riktigt, men åtminstone på förhand framstår detta som ett av de få definierande ögonblicken under all tid som passerat sedan midsommarafton 1967.
Det är ju så med livet. I huvudsak består det av vardag, mer eller mindre trivsam, som bildar en evig väv av…ingenting särskilt. Men några gånger per år, eller oftare om man har riktig tur, gör den dagliga lunken plötsligt halt och ett tillstånd av välsignad magi, då varje sekund får distinkta konturer och känns signifikativ och exalterande, tar över. Alla sinnen skärps, hjärtat dunkar, euforins signalsubstanser spolar genom hela kroppen.
Det här är tveklöst en av de stunderna.
Inte bara för att den bästa, hetaste Stanley Cup-kvarten på flera år når ett möjligt klimax. Det sker i en stad, och i en hall, som redan tidigare ställt till med extatiska backanaler omtumlande så det räckt och blivit över men nu hållit andan i flera dygn i väntan på detta potentiella avgörande och kommer spränga sönder alla föreställningar om vad stämning och atmosfär är.
Det blir en happening för historieböckerna – och för den del av minnesbanken där de outplånliga ögonblicken lagras.
Nej, bofinken ska inte ha några födelsedagshälsningar ännu.
Men gratuleras kan han, i sanning, redan ikväll.
• • •
Livet är lätt för NHL-korren när det bara spelas en match per kväll, tänkte jag när allt var sagt och gjort igår och stormade glatt ut i Vegas-kvällen.
Fast det är bara sant om NHL-korren är förståndig och klok och inte utsätter sig själv för onödigt lidande.
Middagen, på Michael Mina på Bellagio, var för all del en lyckträff som satte lika mycket guldkant på livet som hela Chers juvelskrin. Men sedan fick den enfaldige bofinken för sig att Fru Fortuna naturligtvis måste vara lika villig att dansa som förra helgen och började spela roulette och den som tyckte att Tuukka stod för några tavlor på Long Island kan ju hälsa på mig.
Sen dränkte jag sorgen över spillt smör i en av de där barerna som aldrig stänger och, well, uppvaknandet idag skedde till ackompanjemang av grimaser.
• • •
Men – ska Knights verkligen kunna vinna en fjärde raka kvart mot självaste Colorado?
För bara någon vecka sedan hade ett dylikt scenario tett sig helt otänkbart, Avs förlorade knappt två i rad mot någon under hela grundserien, och jag tycker fortfarande det känns osannolikt. Jag menar, vi pratar om Colorado Avalanche här. Modell 2021. Bäst i världen, hette det alldeles nyss.
Men faktum är att riddarna har allt momentum och att stjärnorna från Rocky Mountains hade det väldigt, väldigt besvärligt under de två matcherna i T-Dojjan.
Dock:
Kom ihåg Vill-vs-Måste-ekvationen.
Det kan mycket väl bli en Game 7 i Denver på lördag.
• • •
Nej, ni behöver inte vara oroliga, er blogg-kommendant spelar aldrig bort pengar han inte har råd att spela bort – och inte heller blir han så klen av brända och destillerade drycker att han inte utför sina plikter med pregnans och glädje dagen efter.
Det kändes bara lite förargligt att vinsterna från förra valsen bland Mirage- och Wynn-borden krympte så dant.
Men hey, vi har ju ikväll på oss att bygga på dem igen…
• • •
De fick lite skrämselhicka i Avs-lägret i morse. Nåt var fel på coach Bednars Covid-test så i några timmar befarade man att han inte skulle kunna stå i båset ikväll.
Det visade sig emellertid, som så ofta just nu, handla om falsklarm, så Gabe The Babe och de andra kommer höra samma hesa röst som vanligt när de åker och sätter sig efter krattiga byten.
Fast vi som följer New York Rangers på närmare håll vet ju att det inte nödvändigtvis är av ondo att ha coachen på behörigt avstånd från laget.
Blåskjortorna spelade säsongen bästa hockey när Quinn hade Covid och satt hemma och tittade på tv…
• • •
Hockeyfebern här ute i öknen märktes även på kasinogolven igår kväll, kan jag meddela.
Så fort det framkom att jag skriver om hockey och skulle hit ikväll ville alla – medspelare, dealers, drinkservitriserna, till och med en pit boss – prata Fleury och Stone och Wild Bill och DeBoer och domarna och Grubauer.
För tio år sedan hade det inte ens gått att drömma om.
• • •
Det har inte varit mycket prat från Avalanches sida inför den här matchen. Sedan förlusten i Denver i förrgår upprepar spelare och coacher bara samma mantra: – Vi måste vinna en match i en hall där vi sugit, annars börjar vi golfa på fredag och det vill vi inte.
Lovande, tycker jag. De som gafflar och gnäller och har spretigt fokus är alltid doomed. De som biter ihop har chansen.
• • •
Det slår mig nu när jag kollar hur många dagar en 54-åring levt – varför firar vi inte de siffrorna? Någon gång under 2022 kommer jag alltså ”fylla” 20 000 dagar. Det borde verkligen firas med en större baluns än 54 år. Så nu säger vi så. 20 000-party i festvåning på Manhattan nästa år.
• • •
En välkänd herre på Bruins-beatet har hela natten och dagen fått äta en tweet från Game 1 i östra kvarten, i vilken han slog fast att ”det här blir en kort serie”, efter Charlie Coyles 1-0-mål.
Det är en påminnelse om att man inte ska sprida en massa tvärsäkra påståenden omkring sig – ens när man känner sig helt säker. Det blir nästan aldrig som man tror, så mycket kan hända och förändra förutsättningarna fullständigt.
Jag har själv syndat på den punkten vad gäller North-divisionen och Montreals chanser mot vinnaren i den här serien.
Matcherna där uppe har sett långsamma och snälla ut, ja. Men dels kan ögat bli lurat, dels är det inte som att Habs coach- och management-stab inte sett samma saker som vi och kan anpassa saker och ting efter nya premisser.
Bofinken ska kort sagt hålla fan på sig.
• • •
Litet fynd i souvenir-butiken vid T-dojjan:

Vem vill inte ha en Wild bill-puck?
• • •
För Avalanche är det viktigaste – ja, helt avgörande – ikväll att Nathan MacKinnon och Mikko Rantanen får ut mer av sina enorma färdigheter än under de tidigare besöken.
Ingen behöver betvivla att de kommer försöka, de vill göra sina unga livs allra största matcher i detta do-or-die-läge. Problemet är bara att de kvällen igenom kommer tvingas upp mot Chandler Stephenson, Alex Pietrangelo, Mark Stone, Max Pacioretty och Alec Martinez och då är det extremt svårt att få någonting alls uträttat.
Men antingen klarar de det ändå – eller så är säsongen, den fantastiska, slut nu.
• • •
En gammal vän från Bollnäs, Marie, väcker idag halva bekantskapskretsen med bilder hon tog för 30 år sedan och just hittat i ett arkiv.
Här har vi en på rock ’n’roll-bofinken på backstage-området i Hultsfred 1991.

Det ser bestämt ut som att det var en småtung morgon då också…
Här är en annan tagen under samma epok, oklart varifrån. Det är katten Dylans matte till höger, kan jag meddela.

• • •
Jana Janmark spelar idag igen och jag fortsätter tjatat om att han, som vi såg i Game 7 i förstarundan, bara blir bättre ju mer som står på spel.
Så det här kan vara hans kväll – det här också, ska vi väl säga.
• • •
Två timmar före puckdrop repar de i The Fortress högst upp på en kortsidan och se – klassiska showgirls är med i leken ikväll.

• • •
Ännu finns inga uppgifter om när första matchen mellan Tampa och Islanders ska spelas i Amalie, men det blir i alla fall inte imorgon och det betyder att vi inte har någon hockey alls på programmet kommande dygnet.
Det känns rent besynnerligt. När hade vi en no game-kväll senaset?
Jag för min del ska bara ligga still och andas och inte skriva en endaste rad.
• • •
Det är inte som att man rycker till och tänker ”Det var som fan” när Blue Jackets presenterar Brad Larsen som huvudcoach.
Lite budget-lösning, no?
Fast vad vet jag, han kanske är perfekt för det laget.
• • •
Vi fortsätter tro på Burra, va? Kunde Jesper Fast till slutt uppfylla Ulrikas önskningar kan skåningen svara på våra böner.
• • •
Enligt Elliotte Friedman, en verklig insider, vill Buffalo Sabres inte ha tillbaka Jack Eichel nästa säsong.
Jösses, var tar han i så fall vägen? Tampa? De vet ju hur man får in mer än tillåtet under lönetaket…app app, vad sa jag nu?
• • •
Som ni vet: Jag vill inte tippa så här stora matcher. Vill inte, vill inte. Men Paulie säger att jag måste, om inte möter han och Patsy Parisi och Gene Pontecorvo upp på JFK när jag återvänder till New York.
Så jag säger…

Vegas – Colorado 2

• • •
En som definitivt hoppas att det tipset stämmer är Nazem Kadri.
Detta är sista matchen han är avstängd, blir det en Game 7 på lördag gör han comeback.
Ojvoj, tycker jag man kan säga om det.
• • •
Stort att Dick Axelsson kommer till Sportbladet. Han ska känna sig hjärtligt välkommen ombord. Vi ses i både poddar och bloggar!
• • •
Det här, säger en local jag möter i kaffekön, kan bli den största match som spelats i Vegas.
Finalerna 2018? Jo, men riddarna förlorade ju, rätt ordentligt. Och fram till Game 7 mot Wild för ett par veckor sedan hade de faktiskt aldrig avgjort en slutspelsserie på hemmaplan. Den matchen innehar alltså förstaplatsen i den lokala hockeyhistorien, men vi har trängt ännu längre in i playoff nu så vinner de även ikväll övertar denna fajt den statusen.
Alltså hurrar vi nu fast det inte är födelsedag riktigt ännu.
Hurra för en fantastisk kvartsfinal och dess stegring mot oerhörd kulmen.
Hurra för staden Las Vegas, en omöjlig hägring ute i öknen som gör allt roligt än nu roligare.
Hurra för de stora ögonblicken i livet.