Game 7 i Midsommarnatten

Det är 27 år sedan det senast gick att säga ”Glad midsommar” med samma eftertryck som i dag – i alla fall för oss obotliga sportfånar.
Då, 24 juni 1994, spelade Sverige VM-match mot Ryssland i Pontiac Silverdome i Detroit – sedermera känd som Pontiac Silverdoom, eftersom det var så älskade Arne Hegerfors uttalade namnet när han blev riktigt hänförd över två mål signerade Martin Dahlin – och på andra sidan Atlanten försattes ett helt land i mitt-i-natten-extas av ett slag som ingen hade upplevt sedan Ingemar Johansson 35 år tidigare knockade Floyd Patterson på Yankee Stadium och blev världsmästare i tungviktsboxning.
Det som händer i Tampa midsommaraftonen det lugubra året 2021 är förstås inte alls samma nationella angelägenhet – väldigt långt därifrån.
Men för oss som tycker att NHL och Stanley Cup är det mest fantastiska som finns har den Game 7 som till slut avgör semifinalen mellan Tampa Bay Lightning och New York Islanders i princip samma valör och samma tyngd.
För i vår värld finns bara en enda typ av match som är större än Game 7 i en semifinal/konferensfinal och det är Game 7 i själva Stanley Cup-finalen.
Inga om eller men gäller längre, inget å ena sidan å andra sidan existerar, ingen komplicerad ekvation behöver räknas ut. En plats i ishockeyns mest prominenta och storslagna gala ligger i potten, there for the taking, och det kan bara, obönhörligen, sluta på ett sätt.
Spelarna i ena laget får se sina drömmar förverkligas och spelarna i andra laget får se sina drömmar krossas.
Frågan är i vilket manskap det finns motsvarigheter till Kneten, Dahlin och Brolin – spelare som älskar den omänskliga pressen och vill göra skillnad och bli hjältar.
Det manskapet vinner, då som nu.
Och vi, mina vänner, vi höjer snapsglasen – i mitt fall imaginärt, ännu så länge – och travesterar evige hjälten Arnes bevingade ord:
Nu firar vi midsommar i Amalie Arena!
• • •
Det blev livat i Montreal i natt, igen. Det brukar bli det när Canadiens vinner riktigt stora matcher. 1993 rev dom nästan stan efter den slutgiltiga segern mot Kings. Så långt gick de inte nu – det var ju bara semifinal… – men dom välte i alla fall en polisbil, fick smaka lite tårgas och försökta fjutta på nån papperskorg på Boulevard de Maisonneuve.
Med risk för att låta gubbig…varför? Dom vann ju? Vad är poängen med att ställa till med kravaller i det läget?
Well, det är väl som Joker säger: Somliga vill bara se världen brinna.
• • •
Tampa och coach Cooper håller på beskedet om att Nikita Kucherovs missar årets viktigaste match.
– Vi får se vad som händer under dagen, jag är inte säker, sa Coop i morse.
Det lät kryptiskt, ”Game-time decision” brukar det heta, men jag är övertygad – han försöker bara hålla kollegan Trotz på halster. Den ryske superstjärna gick sönder i onsdags och kommer inte kunna spela mer och det betyder att oddsen i kvällens episka uppgörelse utjämnas.
Tampa Bay Lightning är inte lika svindlande bra utan Kuch, så är det bara. Framförallt förlorar världens bästa powerplay mycket av sitt dödande gift. Att ta utvisningar mot dem är inte längre likvärdigt med att simma bland hungriga vithajar med ymnigt näsblod.
Scott Mayfield borde få en extra bonus av Old School Lou om Islanders vinner.
• • •
Tweet från en viss Bofink under Game 7 mellan Montreal och Toronto för snart en månad sedan:
”The team coming out of this mediocre division is gonna get a shock when they have to face a rival playing real playoff hockey. How can this game be so slow and non-eventful? Jesus, everything is on the line!”
Jo, jag fick med all rätt äta upp den i natt…
• • •
Den där magiska midsommaraftonen för 27 år sedan minns jag varje detalj från. Lena PH hade turnépremiär i Säterdalen och den recenserade jag åt Aftonbladet. Men det var tajt med tid så jag körde som en vettvilling över skogen tillbaka till Borlänge efteråt, skrev så snabbt att det glödde i tangenterna på den gamla tandyn – första generationens laptops i tidningsvärlden, rena stenåldersmackapärerna – och slog mig ner med Bullen och Alle i Bullens lägenhet på Hagalund i Borlänge lagom till matchstart.
När den gloriösa bataljen i Motown var över tog vi min hyrbil och åkte till planen utanför Hagaskolan och spelade själva fotboll till långt in i gryningen och även om alla vittnen vägrar vidimera den uppgiften hävdar jag att jag, den ende nyktre i sällskapet, skruvade in fyra raka hörnor.
Blir den här matchen lika oförglömlig kanske jag tar klubborna Henrik Ek – Eken! – lämnat i holken med mig till Central Park och skjuter lite puckar i midsommarnatten…
• • •
Oavsett om vi får se Kucherov eller inte – jag räknar kallt med inte – lär nämnde Scott Mayfield få sina fiskar varma i Amalie, både av fansen och Pat Maroon.
Han är inte mer populär i Florida än de orkaner som om ett par månader kommer stävande genom Mexikanska Golfen.
• • •
Årets midsommarfirande kan för Furman Bjurmans del inte beskrivas som annat än högst beskedligt. Midsommar firas ju inte här och kvällens drama kräver fullt fokus från den ensamme NHL-korren, så jag nöjde mig med lunch på Docks – en tung favorit till fisk och skaldjursklassiker som precis öppnat på nytt efter Covid-krisen. Sedan lufsade jag iväg på en längre promenad i solen, såg två filurer i Canadiens-jerseys – dom är out and about nu! – och gick hem igen och började hamra på detta intro.
Men det är en dag imorrn också, för att nu vända på den konventionella innerbörden av det uttrycket…
• • •
Jag vet inte om det hänt en endaste gång sedan jag flyttade hit, men nu har Islanders ägt NY Posts sistasida – som är sportens förstasida – två dagar i rad.
Det säger något om vad för hype som börjar blåsa upp kring Björn Falks grabbar. De är the talk of the town nu – och det finns något slags känsla i luften av att de är predestinerade att gå till Stanley Cup-final för att få stänga sin mytiska gamla lada med ett sista mästerskap.
Sånt kan vara inbillning, men sånt kan också få ett eget liv och bli det som får spelare och lag att göra mycket större saker än de egentligen kan.
Det är inte omöjligt att det är storyn som håller på att ta form, I’m just saying.
• • •
Jojo, bloggen borde varit i Tampa ikväll – och om vi fått träffa spelarna hade jag varit det också. Men det har blivit så tajt med schemat att, äh, vi har en sista sittning i korresoffan för säsongen.
Kanske…
• • •
Ekeliw är i Rättvik och firar midsommar med jänta och vänner – som alla riktiga människor, det är ju Dalarna som ÄR midsommar – och mitt intryck är att han fått i sig några OP Andersson, för sms-svaret när jag frågar om känslan inför The Showdown låter mycket kaxigare än normalt.
”Inte så dålig och pessimistisk känsla som jag brukar ha. Mest för att jag är revanschsugen. Snöpligt att tappa 0-2 senast…Kuch får gärna spela, dribbla upp Mayfield på läktaren och avgöra!”.
Ha! Ondskan svingar!
• • •
Om Islanders vinner blir Erik Gustafsson alltså ende svensk i Stanley Cup-finalen.
Det vore ur en blågul korres perspektiv magraste skörden sedan 2010, när Yellbear Hjalmarsson ensam representerade konungariket. Han var inte jättekänd i hemlandet när den finalen började, men när den var över visste alla intresserade allt om Russnäs och inte för att vara sån, men bloggen hade med saken att göra.
Så EG vet vad han har att vänta ifall Hedman får gå på semester…
• • •
Finalschemat är som ni kanske redan sett klart och har ni inte sett har vi det här:

•Måndag 28 juni: Tampa/Islanders – Montreal
•Onsdag 30 juni: Tampa/Islanders – Montreal
•Fredag 3 juli: Montreal – Tampa/Islanders
•Måndag 5 juli: Montreal – Tampa/Islanders
•Onsdag 7 juli: Tampa/Islanders – Montreal
•Fredag 9 juli: Montreal – Tampa/Islanders
•Söndag 11 juni: Tampa/Islanders – Montreal

Alla matcher börjar, surt nog, 20.00 amerikansk östkusttid – utom en eventuell Game 7 som börjar 19.00.
Min plan om Tampa vinner är att flyga ner dit och hänga där och vara på ranchen hos The CEO of Everything medan finalen fortsätter i Montreal – och vinner Islanders…tja, då sitter jag här på mitt feta gamla arsel i New York.
• • •
– Straff, är det det?
Ah, förlåt jag ville bara testa en annan 27 år gammal Hegerfors-kommentar.
Tänk om vi fick se en sådan. En straff. Det vore kul.
• • •
Paulie ringde under eftermiddagen, lätt stressad. Han och Tony är på väg till Florida, visade det sig. I bil. Nåt hade hänt med en gammal bookie som hette Willie Overall och de behövde, som han uttryckte det, ”go south with the geese”.
Men en tipsrad ville han ha och jag gav honom en mycket motvilligt, enär jag egentligen inte gillar att tippa så här oerhörda matcher; för många tar det som inteckning för att jag VILL ha ett visst resultat. Men här är den:

•Tampa – NY Islanders 1
(Om Kucherov är med…annars vet verkligen i fan)

• • •
Men Björn Falk, du som är en musikens man får väl vad det gäller artister som heter Mayfield ändå hålla med om att Curtis är större än Scott?
• • •
Nu skulle det suttit fint med vaniljdrömmar, men Bofinken nöjer sig med juicy melon. Det är för varmt att äta något annat denna ångande kväll i New York City.
• • •
Bara en sån här sak:
För ena laget som spelar ikväll väntar nästa match på måndag – och för det andra väntar nästa match i oktober.
”Såna gånger vinner de som vill mest”, säger somliga ibland och det låter ju ovetenskapligt och anti-data men det är det inte nödvändigtvis, däremot en förenkling.
Skicklighet, styrka, snabbhet, intelligens, taktik – allt sånt betyder såklart extremt mycket även kvällar som denna. Men det råder ingen tvekan om att hunger, offervilja, smärttolerens och mental styrka i största allmänhet också blir faktorer. Somliga växer till jättar – som just Brolin, Dahlin och Kneten – och blir i sanningens obevekliga ögonblick bättre än de någonsin varit tidigare. Andra börjar darra, får svårt andas och vill bara gömma sig så ingen spelar pucken till dem…
Så det är sant att vi inte nödvändigtvis ser det bästa laget vinna. Troligare det med hårdast psyke – som vill mest.
• • •
– Dahlin. En världsspelare.
Ja, jag testar en Hegerforsare till. Den hoppas jag också få dra om någon inom kort.
• • •
Nås av information om att NHL kommer göra en hel sektion till extra pressläktare i Ladan om Islanders tar sig till sin första final sedan 1984.
Ojvoj, där kommer vi murvlar bli populära. Var köper man störtkruka och tandskydd på Manhattan?
• • •
Okej, epitetet ”Årets match” har vi avfyrat här i bloggen några gånger senaste veckorna, men samtliga vi sett bleknar i skuggan av den som alldeles strax brakar igång i elektriska Amalie Arena.
Det är, för att knyta ihop 94-säcken, Karin Boye-läge nu.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Game 7, baby.