NHL-bloggen

Strike first, strike hard, no mercy

I exakt 149 dygn – mellan 12 januari och 10 juni – spelades det minst en NHL-match.
Varje dag.
Sedan, när Vegas avslutade sin kvartsfinalserie mot Colorado, fick vi äntligen ta ett steg tillbaka och andas i ett par dygn.
Det var minst sagt välbehövligt.
Ja, jag driver ju sedan länge tesen att för mycket av det goda är underbart och vill för det mesta ha ett gränslöst överflöd av allt som är roligt och berikande, men ibland måste även de besatta ta en paus, bearbeta intryck och samla kraft.
I just det här fallet innebar breaket också att vi, eller åtminstone jag, fick lite perspektiv på hur intensiv säsongen faktiskt varit. Konstant action närapå ett halvår i sträck…undra på att man känner sig lite mör och öm i själen.
Å andra sidan:
Två dygn av stillhet räckte gott.
Nu ska det bli en sann kick att veva igång Stanley Cup-slutspelet igen.
Det bästa är ju kvar.
Final Four-spurten.

De sista slagen om de enda två biljetterna till hockeysäsongens stora galaföreställning – och sedan galaföreställningen itself, själva crescendot som skriver in ett av de kvarvarande manskapen i evigheten.
Vägen dit börjar idag, en nästan overkligt vacker söndag i mitten av juni, med öppningsmatinén mellan Tampa Bay Lightning och New York Islanders i Amalie Arena.
Det är alltså dags att tända lägerelden igen, den här gången för resten av säsongen, och sammankalla hela församlingen på nytt.
Break’s over, vänner – kom hit!
Nu blåser vi mössan av den här säsongen.
• • •
Och vad har mina frön haft för sig under det lilla uppehållet? Tittat på fotboll, kan jag tänka mig, och franska öppna och Indycar kanske? Sovit några extra timmar, varit lite mer sociala och rentav umgåtts med såna där konstiga människor som inte är intresserade av hockey och NHL?
Själv kom jag sent i torsdags kväll på att jag inte ville lämna västra USA riktigt ännu, så jag bokade om allting och tog mig morgonen efter till biluthyrningscentret vid McCarran-flygplatsen i Vegas, hoppade i en liten kärra, störtade rakt ut i öknen och kom efter fem meditativa timmar ute i ingenting – leta rätt på Lucerne Valley på kartan! – fram till Palm Springs och Coachella Valley.
Här har jag tillbringat helgen, på min vanliga oas till resort, och som alltid gjort just inget alls – legat vid poolen, kört runt i dalen på måfå, begapat de otroliga bergen, skrivit utan tidspress – och det är också härifrån, på rummet vid en finfin tv, jag administrerar lägerelden idag.
Eftersom jag älskar varje sekund i denna miljö lovar jag att det blir toppen.
• • •
Det verkligt intressanta med matcherna vi får se nu är ju att de utkämpas mellan lag som inte sett röken av varandra på hela säsongen.
Om vi håller oss till dagens ”premiär” har Tampa bara spelat mot Carolina, Florida, Nashville, Dallas, Chicago, Detroit och Columbus om och om igen – och Islanders på samma sätt bara mot Pittsburgh, Boston, Washington, Rangers, Philadelphia, New Jersey och Buffalo med samma repetitiva täthet.
Vad det betyder vet jag inte med bestämdhet, men de inblandade svenskar jag talat med är extatiska över att äntligen få uppleva något nytt och jag är rätt säker på att det lätt främmande i dessa återseenden kommer leda till saker vi inte riktigt väntat oss…
• • •
Det går inte riktigt att förklara, men något ute i den där totala isolationen i ökenlandskapet runt Lucerne Valley ropar på mig. Lockar. Kanske är det känslan av att tiden stannat, att ett Amerika som egentligen inte finns längre går att besöka och se och känna på. Att flytta dit är inte så aktuellt, bara så kallade ”desert rats” står ut med den egentligen helt obeboeliga miljön – men på samma sätt som en Bengan Hörnqvist alltid söker sig till målgården fast det är så ogästvänligt där kommer jag alltid söka mig till Lucerne Valley…

• • •
Inte helt oväntat – tvärtom, snarare – tilltar ljudstyrkan i anklagelserna om att mästarna ”fuskat” ju längre detta race pågår; jag vill rentav påstå att vi förutspådde just den utvecklingen här i bloggen för en månad sedan.
Det är roligt eftersom en mig närstående Bolts-supporter blir så frustrerad, men egentligen står jag fast vid min tidigare ståndpunkt:
Det är varje general managers plikt att hitta kryphål och tänja på reglerna så mycket det går – och lyckas man så bra som Brisebois gjort i Kucherov-fallet är man ett snille, inte en ”fuskare”.
Sedan kan man tycka att dylika tilltag inte borde vara tillåtet men det är strängt taget en annan diskussion
• • •
Strike first
Strike hard
No mercy
Denna obarmhärtiga slogan såg jag på en T-shirt i en shopping mall i Palm Desert igår och inte för att jag vet vem jag ska rikta den till, men det låter som ett bra råd till alla lag som spelar semifinal i Stanley Cup-slutspelet.
• • •
Klockan är 21.00 hos er (ja, merparten av er i alla fall) och 15.00 i Tampa, men här slår den blott 12.00 när de släpper pucken i Amalie, så för er vän Bofinken handlar det verkligen om matiné.

Men här ute är kvällarna alltid både lugna och tidiga och av någon anledning sover jag alltid bättre i öknen än någon annanstans.
Så – yes! Torpedläge råder!
• • •
Vad ledarskap är behöver vi aldrig dividera om igen. Varje gång frågan kommer upp är det bara att peka på danske kaptenen Simon Kjaers agerande under de hemska scenerna i Köpenhamn igår.
Så är en riktig ledare, så gör en riktig ledare.
• • •
Breaking news:
Bloggen har säkrat ackreditering till The Old Barn på Long Island – genom hela semi-rundan.
Det gick så snabbt och smidigt att Björn Falk nästan måste varit inblandad på något sätt. Han ringde förmodligen Mike Bossy och sedan var det klart.
Tack, Björn. Det ska bli ett sant nöje att styra ut på Long Island Expressway på torsdag.
• • •
Att Stanley Cup-kulmen krockar med fotbolls-EM är inte helt idealt, vår lilla tilldragelse hamnar ofrånkomligen i skuggan av mastodont-evenemanget på de europeiska bollsparkar-arenorna, men det har fungerat förr och kommer fungera nu med.
1994 var nationen som bekant helt förtrollad av svenska landslagets förehavanden här borta – men samtidigt pågick en klassisk Stanley Cup-final mellan Rangers och Canucks och det blev saftigt hallabaloo om den också, inte minst tack vare en NHL-debuterande Niklas Holmgren på plats på Manhattan.
• • •
– Momentum, säger Barry Trotz, följer inte med från match till match eller serie till serie. Det gör däremot självförtroende och tillförsikt.
Just precis – och det är därför Teddybjörnen och andra Bolts-fans har anledning att svälja hårt.
Efter serierna mot Penguins och Bruins tror Isles att de kan uträtta precis vad som helst och sådana lag är ingenting annat än livsfarliga.
• • •
Imorrn, tvingas jag härmed förvarna om, blir det ingen riktig blogg för då ska jag slutligen ta mig tillbaka till New York. Det är en lång resa och någon gång måste den sättas i verket, frön.
• • •
Ett litet problem med att EM pågår kan möjligen vara Vigge Hedmans fokus.
Han är besatt av fotboll – mannen har döpt sin son till Rio, efter Rio Ferdinand, för tusan – och risken finns att han en eftermiddag som denna åker omkring och funderar på hur holländarna egentligen sköter sig mot Ukraina.
Nä, såklart inte. Han är ett fullblodsproffs. Men jag ville nämna det ändå. Spelfria dagar lär Pansarkryssare sitta klistrad vid tv:n som Chandler och Joey i ”Friends” när nya ”Baywatch”-avsnitt visas.
• • •
Här har vi lite ”vanligt” material jag klämt ur mig om semifinalerna – en serie-för-serie-granskning med tips samt en krönika om kulturkrocken.
Jag vidhåller alltså att lagen utan historia, Tampa och Vegas, tar sig till final – men jag känner mig långt ifrån lika säker som för några dygn sedan.
Förment ”sämre” lag som tar sig så här långt har DET och går ingalunda bara att vifta bort.
• • •
Palat borde vara avstängd idag, men han fick inte ens böter. Men så är det tydligen också som på den här läckta videon det går till på Department of Player Safety-mötena…

• • •
Om det är någon gång det varit viktigt att Islanders verkligen uppför sig som New York Saints är det i den serie som börjar nu.
Bolts PP är 40-procentigt effektivt, drygt, och det betyder att det skulle kunna erbjudas som alternativ inför amerikanska avrättningar, vid sidan av elektriska stolen och gift.
Ta. Inte. Utvisningar. De orden måste utgöra själva livsfilosofin de kommande veckorna.
• • •
Torpedkänslan fick sig just en rungande boost tack vare denna lilla frukostservering på balkongen i den 40-gradiga förmiddagen.

Nu blir det, satan i mig, åka av.
• • •
OK, nu börjar de heliga semifinalerna i Stanley Cup-finalerna och vad sa vi?
Strike first
Strike hard
No mercy

Per Bjurman