The Long Island Express

Craig rycker på axlarna.
Han, en god vän från Elaine’s-tiden, växte upp här ute på Long Island och förstår inte riktigt att jag gör sådan affär av den våldsamt högljudda, hätska och ofta rent vanvördiga stämningen i The Old Barn på Hampstead Turnpike under det lokala NHL-lagets största matcher sedan 1980-talet.
– Så där är det på våra söndagsmiddagar med släkten också. Vi låter alltid på det viset, det är inget att bli så exalterad över, säger han.
Lite får vi utgå från att den snajdige bartendern från Lynbrook överdriver, förhoppningsvis är släktsammankomsterna få där de sitter och skanderar ”We don’t need you” åt varandra, men det finns ett rejält korn av obestridlig sanning i beskrivningen av den allmänna andan
Det är New Yorkers – alltså de drygt åtta miljoner som bor i Brooklyn, Queens, Bronx, Manhattan och Staten Island – som i hela världen ses som gapiga, bullriga, framfusiga, ogenerade bufflar som alltid säger vad de tycker oavsett om de blivit tillfrågade eller inte, men de har ingenting på sina grannar i öst.
Det är hit film- och tv-regissörer borde åka för att fånga ”attityd”, det är här var och varannan man möter är Joe Pesci i ”Goodfellas”, det är detta jätte-suburbia i skuggan av New York City som får audiovisuell gestalt inte i Billy Joel-serenader utan i skränigast tänkbara metal-dängor.
Så Craig har en poäng.
Man ska inte vara förvånad över att de ryter högre, stampar hårdare, sjunger mer och hånar grymmare i Nassau Coliseum än någon annanstans detta gloriösa slutspel.
Däremot kan man vara väldigt glad över att få uppleva en av de redan klassiska kvällarna i det gistna gamla skjulet sommaren 2021.
Det är jag. Big time. Jag har inte varit här på hela säsongen och aldrig sett en större match på just denna adress – det har ingen som inte konsumerade NHL live redan 1983 – och hjärtat dunkar hårt.
En middagsbjudning med Craig och hans fellow Long Islanders när deras hockeylag jagar Cup – det finns knappt en mer essentiell New York-upplevelse.
• • •
Ursprungligen hade er bofink tänkt vara på plats redan på Tampas skate i förmiddags, men på grund av det jobbiga igår var det svårt att somna, så jag kom fram till beslutet att sovmorgon behövdes.
Istället hoppade jag i en Uber strax före 14.00 och kom ut till plattlandet knappt fem timmar före puckdrop och givetvis – partyt hade redan börjat
Alla kan med andra ord vara lugna. Några kostymer har inte snott åt sig the hottest tickets in town ikväll heller. Det blir precis samma vanvettiga blue collar-röj som vanligt.
• • •
– De som trott att vi ska svepa Montreal är samma människor som trodde Colorado skulle svepa oss, sa DeBoer på sin presskonferens i Vegas igår.
Idioterna alltså.
Och jag kunde inte låta bli att känna mig lite träffad…
• • •
Exakt varför människor här ute är så gapiga och aggressiva vet väl ingen bestämt, men jag har en teori.
Trafiken.
Den var en satans bumper-to-bumper-mess idag också, fast jag åkte på en tid när det borde vara liugnt, och satt jag fast i den skiten varje dag skulle jag inte bara bli Joe Pesci i ”Goodfellas”; jag skulle bli Hannibal Lecter, Den Onda Dockan och vågorna som sköljer in över Frihetsgudinnan i ”The Day After Tomorrow”.
• • •
Vad fint att ni läst Markus idag. Jag vet inte om jag nånsin tagit del av en bättre runa. Ni ser vad min lillebror från Kiruna gör, va? Han tar Anders ur den där jävla hospice-sängen i Ersta, det är inte där det slutar. Det är i midjehögt stillahavsvatten utanför det fantastiska Coronado-hotellet i San Diego efter en vild natt med Markus. Där står Anders nu, skrockande, frusen i ett evigt ögonblick av lycka.
God bless them båda två.
• • •
Det står alltså 1-1 i bägge semifinalerna – efter de förmenta favoriternas två första hemmamatcher.
Sådant läge vet jag inte om vi haft på länge, har vi? Det betyder ju att samtliga befinner sig i precis samma situation – de är alla indragna i en bäst-av-fem-serie och är exakt sju segrar från Stanley Cup-titeln. Skillnaden mot tidigare är att utmanarna – Islanders och Canadiens – nu har hemmaplansfördel…
• • •
Man undrar ju ibland om det verkligen var samma drag här ute under Islanders verkliga glansdagar, när de vann fyra Stanley Cup i rad, så för inte så längde sedan ringde jag upp Lill-Affa Jonsson – som var med och bärgade två av titlarna – i Sundborn utanför Falun och fick följande svar:
– Absolut. Det var alltid fullt och otroligt hög stämning. Det är genuina hockeytrakter det där, det ska man inte glömma.
Så nu vet vi.
Det är inget nytt som händer här den här sommaren. Det är bara gamla traditioner som återupplivats.
• • •
Ja, ni som är inne på teorierna om att Victor Hedman haft en mellansäsong får väl fortsätta vara det, men enligt de andra spelarna i ligan var han även i år den svåraste backen av alla att spela mot.
Det framgår av den årliga enkät The Athletic gjort med alla aktiva i ligan. Han fick 64.7 procent av rösterna – medan tvåorna Roman Josi och Cale Makar fick 7.35.
So there’s that.
• • •
Här har vi en lista på kända Long Islanders och jag tycker den förklarar en del om hur det är här ute och varför:
Lou Reed, Alec Baldwin, Lindsay Lohan, Steve Buscemi, Mariah Carey, Jerry Seinfeld, LL Cool J, Rodney Dangerfield, Chuck D, Rosie O’Donnell, 50 Cent, Telly Savalas, Dee Snider (!), Tony Danza, Method Man, Don Rickles och familjen Corleone; Vito, Sonny, Michael, Fredo, Connie, Carmela och Tom Hagen.
Och ja, Björn Falk, vi säger väl att samtliga – inte minst the Corleones – håller på Islanders.
• • •
Dumfries är ett coolt namn.
• • •
Islanders kommer vara, som det heter, fysiska mot mästarna ikväll, för den sortens spel jagar igång de galna fansen nästan lika mycket som mål och energin som lösgörs då kan hemmalaget krama extra inspiration ur.
Men som någon påpekade i en tv-studio igår:
Så kunde man tämja Lightning för några år sedan. Inte längre. De gillar också när det blir tuffa tag och kommer inte backa en millimeter.
Det, i såg, lovar ju väldigt gott.
• • •
Man – ja, jag – höjer lite på ögonbrynen över hur vissa av NHL-klubbarna håller fast vid stränga covid-restriktioner fast ingen längre tvingar dem.
I New York har alla begränsningar lyfts, men Islanders är fortfarande som ett enda stort Björn Olsen.
Er Bofink och hans kollegor får komma in först två timmar före matchstart, måste visa bevisa på vaccinering, får temperaturen kollad och tillåts inte ta hissen (!) till pressläktaren utan måste klättra i branta trappar (ja, det tycker er Bofink är lika kul som ni föreställer er…)
Efter ett år när de liksom pushat kuvertet och på nåder fått genomföra säsong är de som skolelever som ställt till med bus och vill överkompensera genom att ställa sig in hos läraren och radar upp blanka äpplen på katedern varje dag.
Slappna av nu för fan, NHL. Läraren har strukit ett streck över hyssen, ni har tillåtelse att operera som vanligt.
• • •
Ännu har jag inte hört någon skandera ”Seven fucking guys”, men hoppet lever!
Känner jag de här vettvillingarna rätt missar de inte ett sådant tillfälle.
• • •
Eftermiddagen tillbringar jag på klassiskt Coliseum-vis:
I lobbyn på Marriott-hotellet vägg i vägg.

Där har åtskilliga intron komponerats genom åren och jag har alltid varit en traditionernas bofink, så jag sitter där och knattrar nu också – med stämningen i baren för varje timme blir stökigare och stökigare.
Som sagt:
De kommer försöka välta hela jävla ladan ikväll.
• • •
Jag fick inget svar senast, men du kanske reda ut det här, Björn Falk:
Är Barry Trotz hockeyns Janne Andersson – eller Janne Andersson fotbollens Barry Trotz?
• • •
Några bilder från tailgate-partyts inledande moment:

• • •
Apropå coacher är det förstås fint att se att Rod Brind’Amour fortsätter i Carolina fast han kunnat få betydligt högre lön i andra klubbar.
Ibland betyder pengar inte allt – i synnerhet när man redan har så mycket som före detta proffs har…
• • •
Social distansering råder fortfarande på pressläktaren i ladan också, så där får mindre betydande karaktärer inte plats.
Istället sätts jag och några stackare till i en så kallad auxiliary-box ute på vanliga läktaren och det kommer i och för sig bli en kick att känna på stämningen på riktigt, men om de framför ställer sig upp lär jag inte så mycket och de kommer med säkerhet stå hela tiden, så ingående matchanalyser får vi ta en annan gång.

På lördag till exempel. Jag har i och för sig ackreditering då också, men om det här blir som jag befarar stannar jag hemma i korresoffan då.
Sorry, Björn, men jag tycker det är roligt att se det som händer på isen…
• • • 
Paulie blir okaraktäristiskt hovsam när han hör att jag befinner mig på Long Island. Här har åtskilliga av bossarna i The Five Families trots allt sina hem, inklusive Carmine Lupertazzi, så han är lite skraj för att jag ska sluta pakt med en mer inflytelserik organisation.
– Okej, fine Furman, lismar han, vad kul att du ringer. Hur tror du nu att det går i kvällens match? Du kan få lite cred om du vill, får du in ditt tips betalar jag dubbelt.
Sedan tar han emot denna spådom:

•NY Islanders – Tampa 2 (OT)

• • •
Jo, OT. Vi har inte haft någon förlängning i semifinalerna ännu, men nu är det dags.
Och det blir nattmangling. Först i slutet av andra övertidsperioden piskar Tyler Johnson in avgörandet.
• • •
Nu när jag tagit Uber ut hit – dyrt, men billigare än att hyra bil, ifall någon administrativ redaktör ser detta – undrar ni kanske oroligt hur jag ska ta mig hem till Manhattan efteråt.
Well, planen är att tjuvåka med en kollega, vi kan kalla honom Skräddarbacken-Johan, och går inte det får jag väl ta in på Marriott-hotellet.
• • •
OK, folks, välkomna till Long Island – och the kaos of sommaren 2021.
Som sagt, det här kommer nog i huvudsak bli en rapport om stämning och stök – men det är ju för det vi är här också, inte sant.
Som de säger här:
Yes, yes, yes!