Viva Las Vegas Monumentale

Tänk om någon den allra första gången i Las Vegas, i oktober 1979, kommit fram och berättat om vad som väntade i framtiden.
– Lille gosse, om 42 år kommer den här staden ha ett NHL-lag och det laget blir du bli hitskickad för att skriva om. Det står då 2021 i almanackan och du är 53 år och jobbar som NHL-korrespondent åt Aftonbladet.
Jag hade fattat absolut ingenting – av tidsperspektiven, av idén om att alls ha jobb och bli skickad någonstans eller av det absurda i tanken på att någon någonsin skulle spela hockey mitt ute i öknen. Det var svårt nog att greppa det jag såg omkring mig. Neonet, alla blinkande lampor, färgerna, rasslet från spelmaskinerna, de upphetsande skriken vid spelborden. Längre från 70-talets allt annat än glamorösa Borlänge hade den fullständigt trollbundne 12-åringen aldrig varit.
Men här är jag nu, mer än 15 000 dygn senare, och har precis som det där sändebudet från framtiden (inte…) förutspådde blivit hitskickad för att skriva om det lokala NHL-laget Vegas Golden Knights för Aftonbladet.
Ofattbart. Omöjligt, rentav. Och lika magiskt och underbart som i en HC Andersen-saga.
Det är en helt annan plats idag, Vegas. Totalt omdanad och förvandlad. Nästan ingenting som finns på Strippen idag fanns då. Jo, Flamingo och Caesar’s och Tropicana och ytterligare några anläggningar i tidigare, betydligt mer beskedliga inkarnationer lurade av folk pengar då också. Men dagens superstars till resorts – Wynn, Bellagio, Cosmopolitan, Venetian, Mirage, Vdara, Mandalay Bay – gick inte ens att föreställa sig 1979. För att inte tala om T-Mobile Arena och hockeylaget som spelar där…
Men en detalj består:
Den snart 54-årige Biffen är exakt lika tagen, lika fascinerad, lika förälskad som den 12-åriga versionen den där kvällen när han och hans storebror lämnades med en beväpnad vakt utanför Binion’s Horseshoe på Fremont Street och hela natten stod med uppspärrade ögon och bara gapade åt skådespelet. Jag kan fortfarande inte motstå det vettlösa överdådet, den absurda arkitekturen, de smaklösa neonkaskaderna, den obscena gamblingen – och det faktum att allting pågår 24 timmar och förvandlar vuxna människor till fnittrande, lyckliga barn. Det är en stad som bildar skarpast möjliga kontrast till grå, allvarsam vardag och plikt och dygd – och jag har älskat just den aspekten i fyra decennier.
Fast i ett avseende går det faktiskt att påstå att den snart 54-årige till och med är MER upprymd än sitt pre-pubertala jag på andra sidan tidens ocean. För nu har jag ju det där hockeylaget att hetsa upp mig åt också. Knights. Som ikväll går upp i ännu en galen holmgång mot makalösa Colorado Avalanche – inför fullknökade läktarsektioner i en gudomlig showdown.
Bara tanken får mig att dra efter andan på samma sätt som första gången jag såg Golden Nuggets-skylten tändas i skymningen.
Så nu kastar vi en lasso från 2021 till 1979 och knyter ihop nu och då – och låter evig extas flöda i den här bloggen.
Viva Las Vegas indeed!
• • •
Jaha, ännu en föräldrafri baluns i spåret tycks ha passerat utan allvarligare missöden. Magister Furman har i alla fall inte kunnat se, eller fått höra om, några allvarligare hyss. Bra frön, man kan lita på er.
Själv hade jag en mycket behaglig femtimmarsflight över kontinenten, checkade in på Mirage i samma stund som Jordan Staal avgjorde i Amalie och gick sen ut och kastade lite tärning – men var hemma igen i högst kristlig tid, för man kan inte vara risig en kväll när Stanley Cup-slutspelet stegrar upp mot klimax som det som väntar i T-dojjan nu.
Istället är jag nu torped monumentale och bubblar av alla ord som måste ut.
• • •
Pandemin är över!
Ja, nej, det är den väl egentligen inte alls – men i Vegas känns det definitivt så.
Inte nog med att ingen i trängseln på casino-golven – lika tät som någonsin – bär mask. Vi uppmanas uttryckligen att inte göra det.
Såna här skyltar möter överallt.

För första gången sedan senvintern 2020 går bloggen dessutom på hockey som vore det nästan en helt normal säsong.
Inte heller i pressboxen krävs munskydd – och jag behöver varken fylla i hälsoformulär eller tillhandahålla panna för temperatur-koll innan jag kliver in genom den nya backstage-entrén.
Och som sagt – hundra procents publikkapacitet tillåts, för första gången någonstans den här säsongen, i sjövilda Dojjan ikväll. Det är lapp på luckan.
Klokt upplägg? Aktsamt nog?
Vad vet jag, jag är ingen public health-expert.
Men ljuvligt känns det. Helt fantastiskt, otroligt ljuvligt.
• • •
Sett till hur Player Safety-skojarna agerat i tidigare ärenden den här säsongen får man vara nöjd med fyra matchers avstängning för Mark Scheifele – eller Mark Scheisse som vissa Habs-fans bevandrade i tyska spåret började kalla honom.
Paul Maurice och andra apologeter i Manitoba tycker förstås bestraffningen är på tok för hård, men när tyckte coacher och lagkamrater och fans inte det? Lade man vikt vid vad de grupperingarna säger har det aldrig någon begåtts ett grövre brott i NHL; allt går att förklara och ursäkta och är inte så farligt som det ser ut.
Yada yada yada.
Däremot är det förstås helt barockt att löss på sociala medier gett sig på hans anhöriga med hat och hot.
Vad är det för fel på samtida homo sapiens?
• • • 
Vi får fortfarande inte ha fysisk kontakt med spelarna och det är väldans tråkigt, men jag har gjort det känt hos inblandade svenskar att bloggen är på plats och det påstår i alla fall somliga av dem att de gillar.
– Synd bara, messar kapten Landeskog, att det är så kallt och ruggigt här!
Exakt, kvicksilvret tog sig bara upp till plus 42 grader idag.
Faktum är att det råder knakande, brakande värmebölja. Så här hett har det aldrig varit så tidigt i juni tidigare. Både igår och i förrgår slogs rekord för just de datumen.
Men en NHL-korre sticks to his style, no matter what – så jag får stå ut med att svettas som piloten i ”Titta vi flyger” när jag i full kostym korsar plazan utanför dojjan mitt på blanka eftermiddagen.
En rätt komisk syn, misstänker jag….
• • •
På väggen i mitt Mirage-rum hänger en tv-skärm med praktiskt taget samma mått som jumbotronen i Tampa och jag har alla nödvändiga kanaler, så ni kan vara helt försäkrade – imorrn blir det hotellrumsblogg hela dagen lång.
• • • 
Nu kommer det ändå någon här och upplyser om att man visst ska ha munskydd på pressläktaren. Men han rycker samtidigt på axlarna – och ingen bryr sig.
• • •
Det är, som alla vet, korten-på-bordet-tajm för Riddarna ikväll. De måste bryta Avalanches sex matcher långa segersvit – annars hamnar de i hopplöst 0-3-underläge och chansen att nå semifinal-rundan krymper till ingenting.
En så kallad ”tall order”, det. Avs är verkligen svinaktigt bra just nu.
Men om de bara spelar som i Denver senast har Wild Bill & co absolut en utmärkt chans, för då var de i princip lika svinbra – och varför skulle de inte komma upp i samma nivå, eller ännu högre, med det sanslösa stöd de kommer få i den här partyladan ikväll?
Jag tror på hemmaseger, det gör jag.
• • •
Det var väldigt starkt av både Hurricanes och Bruins att vinna igår. Denne Brad Marchand alltså…tar sig björnarna riktigt långt kan han mycket väl bli Conn Smythe-kandidat.
Nu har bägge utmanarna råd att förlora andra bortamatchen i morrn – men också en gyllene möjlighet att göra något riktigt stort.
• • •
Om hela Vegas har hockeyfeber?
Well, till och med självaste kejsar Caesar uttrycker i alla fall sitt helhjärtade stöd.
Kolla bara.

• • •
Bofinken är medveten om att klockan är extremt mycket hemma i juninatten och att det därför kanske inte blir samma trängsel i spåret som under Vasaloppsstarten i Sälen, men här borta på västkusten är den inte mer än 19.00 när de släpper pucken och inte för att de spelar någon större roll med starttider i en sann 24-timmarsstad, men jag jublar för det känns som hela fredagkvällen ligger öppen och väntar – som ett heligt löfte,
• • •
Det har, berättas det, varit sånt tryck på biljetter till kvällens show att Knights hade kunnat sälja ut fyra hallar till. Det hindrar inte att åtminstone några Avs-fans lyckats komma över plåtar. Som de här, som promenerar förbi i de mest prominenta tröjor när jag sitter och väntar på att media-entrén ska öppna.

• • •
Tyvärr, det låter inte som att Jana Janmark kommer spela ikväll heller. Den där hemska tacklingen i första matchen i Denver satte Game 7-hjälten från Danderyd ur stridbart skick – kanske för resten av säsongen.
Mycket trist i så fall.
• • •
Under den långa väntan på att få komma in i hallen avlägger jag besök i den officiella souvenirshopen också – där är om inte annat lite svalare åt farbror – och kan meddela att den som vill ha en av de där guldtröjorna med, exempelvis, William Karlssons namn på ryggen får hosta upp 270 friska dollar.
Well, finns det en marknad så gör det.
• • •
Först nu slår det mig att ingen vuxen under det där höstbesöket 1979 ens nämnde att det ändå spelades NHL-hockey i LA och att vi hade kunnat se en eller annan jäkligt exklusiv match i gamla Forum i Inglewood; både jag och storebror Ola var hockeyfans och hade älskat det.
Men då hade vi förmodligen blivit Kings-fans, så det kanske var lika bra att det aldrig blev av….
• • •
Som en vän på Instagram påpekar ser det på den här färska bilden, med resorten New York-New York i bakgrunden, ut som jag har världens minsta partyhatt på hjässan.

Hehe, ja – så glad som jag är över att få vara här skulle jag verkligen kunna bära en.
• • •
Efter morning skate idag sa Burra att han siktar på att panga in första målet i årets slutspel så fort det går. Då får vi hoppas att han har prickiga skjortan med sig till Nevada. Det har samma effekt för hans målproduktion som de gamla dojjorna hade för Benny Guldfot i Buster.
• • •
Helt sant är det inte, det där med hundra procents publikkapacitet. Precis runt båsen är några rader fortfarande avskärmade.

Ingen lär dock ha synpunkter på den lilla detaljen. Redan nu, en kvart innan matchvärmningen, känns det att det kommer bli sånt tryck här inne att propparna kan gå i hela Sin City.
• • •
Ni som minns allt, har bloggen varit i T-Dojjan sedan finalerna 2018? Då, första säsongen, störtade jag hit så ofta det gick men det känns som att den senaste vyn jag hade från denna finfina pressläktare var den då Ovie räckte över bucklan till Bäckis (sedan rusade vi till hissen för att få komma ut på isen själva).
Ett heligt ögonblick – och nu kommer fler.
• • •
Paulie Walnuts blev förstås alldeles till sig när han hörde att jag tagit mig till Vegas och kom med otaliga skumma tips om var jag måste gå och vilka jag måste träffa. Samtidigt var han mycket noga med att tipsen registreras hos honom och ingen annan. Annars…”Well, kom ihåg hur det gick för Dick Barones kanotpaddlande son”.
Ni har redan sett raden han snabbt som ögat fick, men här är den igen.

•Winnipeg – Montreal 1
•Vegas – Colorado 1 (OT)

• • •
Det var frågetecken för Tuch och Martinez också, de deltog inte i förmiddags, men när matchvärmningen nu – till öronbedövande jubel – börjar är bägge med.
• • •
Apropå värmningen ser Burra mycket riktigt het ut. Den kommer bli gräddad nu – hans första playoff-cannoli i år.
• • • 
Okej, bloggen är nu, på riktigt, åter tolvåringen som var här för över 40 år sedan – och han lovar att försöka dela med sig av den ljungande eufori som pumpar i hans bröstkorg.
Let’s go.
Det är showtime i Las Vegas.