Viva Las Vegas Monumentale, del 5 – The End

VEGAS – COLORADO 3-2 (Slut)
• • •

Ja, nä, slutrapport slutschavott.
Jag känner mig så urblåst, så utmattad, efter den här krevaden till slutkläm att jag knappt har några ord att gräva fram ur bröstkorgen.
Stormen på läktarna de sista minuterna…herrejävlar.
Det är nog bara att knyta upp slipsen, packa ihop laptoppen och gå och sätta sig i baren och beställa in en rejäl drink.
• • • 
Men igen:
Jag var hundraprocentigt övertygad om att min sudden death-svit skulle bestå efter Marchessaults direkt lömska
Det är sannerligen inte likt Avs anno 2021 att släppa till ytterligare ett mål inom en så kort tidsrymd.
Vi som inte har sympatier i ena eller andra lägret kan dock bara tacka, för oss är det ren manna från himlen med fler matcher i denna serie – kanske den bästa i Stanley Cup sedan den västra konferensfinalen 2014.
• • •
Marc-Andres sista räddning – om jag delat ut plustecken i den här sortens matcher hade den som en annan Springsteen spräckt betygskalan.
• • •
En Elvis jag hade i blickfånget i kurvan precis nedanför min pressläktarplats – i full jumpsuit – var så komplett hysterisk av glädje under slutminuterna att han mest påminde om de unga fans som svimmade vid de tidigaste konserterna med idolen han byggt sin identitet på.
• • •
Ett är säkert: Om Riddarna inte vunnit ikväll hade slagit varit över. Man kommer inte tillbaka från 0-3-underläge mot lag som Avalanche, inte ens chans i lingonskogen.
Men nu har de, känns det verkligen som, en god chans att kvittera på söndag. Det skulle innebära att en tredje match – en med elimination-nerv – väntar på Strippen kommande vecka och i så fall kan Bofinken få bygga bo härute lite längre än väntat…
• • •
Det jublades faktiskt rätt friskt även efter bortamålen. Uppenbarligen hade fler Avalanche-fans än Landeskog-mannen jag såg några timmar innan puckdrop tagit sig hit. Eller så handlar det om utflyttade Colorado-bor som slagit sig ner i Sin City. Nästan alla som bor här kommer ju ursprungligen nån annanstans ifrån.
• • •
Som ni säkert förstår har jag inte hunnit hem till hotellet ännu, jag sitter kvar i den nu tomma Dojjan och skriver. Samtal från Wild Bill ska tas emot och några citat klistras in i det sedan länge lämnade referatet. Sedan – mot baren.
Men vi hörs garanterat imorrn kväll igen. Då väntar härlig hotellrumsblogg.
Obligatorisk närvaro vid lägerelden är härmed beordrad.