Tack för allt, Yellbear!

Yellbear från Russnäs har täckt sitt sista skott – och bloggen får torka nåt vått ur ögonvrån.
Det finns inte många svenskar jag bevakat här borta som jag hållit av och gillat lika mycket som Niklas Hjalmarsson.
Nu lägger han, enligt uppgifter i Arizona, av och tomrummet känns redan bedövande.

Vi träffades första gången i slutspelet 2009, när Chicago Blackhawks gick sin första av flera oförglömliga ronder mot Vancouver Canucks och sedan fick den avgörande läxan av Detroit Red Wings i konferensfinalen – och därefter följde ett halvt decennium av intensiv Yellbear-bevakning i The Madhouse on Madison, genom hela klubbens storhetsepok, då han i högsta grad hjälpte till att bärga tre Stanley Cup-titlar.
Det var alltid ett inspirerande nöje. Han var, och är, en föredömligt vänlig och tillmötesgående människa. Men inte bara det. Det fanns en uppfriskande uppriktighet hos den nu 34-årige smålänningen också, tämligen sällsynt i en modern idrottsvärld där alla mediatränas och undviker alla former av kontroverser. Han hycklade aldrig, sa alltid exakt vad han tyckte – också när han menade att vissa bloggare hade fel.
Jag har många gånger beskrivit honom som en modern inkarnation av Karl-Oskar från Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna” och det är verkligen så jag kommer minnas honom.
Som rak, hederlig, okuvlig, utrustad med en helt sanslös arbetsmoral.
Det var så han spelade hockey också. Med samma oböjliga envishet som Karl-Oskar röjde sten på åkern hemma i Ljuder höll Niklas rent i den egna zonen på NHL-rinkarna. Han är utan tvekan en av de bästa defensiva backarna under hela cap-eran – ja, förmodligen någonsin. Mest beröm fick han för sin obegripligt höga smärttröskel och för sin förmåga, och villighet, att täcka skott, trots att de ofta avlossades av rena monster till skyttar. Men hans verkliga briljans bestod i förmågan att läsa spelet – och i insikten om hur varje situation skulle lösas. Under OS i Sotji uttryckte Henrik Lundqvist enorm beundran över landsmannens arbete runt kassen. Han hade haft några defensiva virtuoser framför sig under åren i New York, men ingen som Yellbear.
– Det underlättar otroligt mycket för mig som målvakt när han är inne på isen, hette det.
En annan egenskap som verkligen stod ut hos Niklas var kärleken han hyste för de allra besvärligaste utmaningarna. Ju mer som stod på spel, och ju svårare lägena var, desto mer ville han spela. Fick bästa laget laget i ligan långt fem-mot-tre-PP mot Blackhawks i en avgörande konferensfinal? Då fullkomligen febrade nummer 4 av iver att få komma in och kriga. Hade motståndarna exceptionellt svårbemästrade offensiva artister, som bröderna Sedin, på isen? Då ropade Hjalmarsson på coach Q: ”Låt mig ta hand om dem!”.
– Ja, när det är som svårast är det också som roligast. Det är för att få utmana mig själv i de tuffaste situationerna jag håller på med det här, sa han en gång under alla givande pratstunder i omklädningsrummet i United Center.
Med den inställningen förtjänar man att hedras med målade kossor. Vilket Yellbear – eller Hammer, som alla utom jag kallade honom – blev. När Hawks spelade finaler 2010, 2013 och 2015 gick grannarna hemma i Russnäs på småländska höglandet ut i lagårn och målade korna i klubbens färger. Sedan satt hela byn uppe i de ljusa sommarnätterna och följde bygdens store son på andra sidan Atlanten.

Jag fick bilder på dessa tilldragelser skickade från hemlanhdet och de bilderna är nog mina allra käraste Hjalmarsson-minnen – ihop med alla snusprillor jag hade äran att bjuda på innan han blev nästan lika mycket renlevnadsmänniska som radarpartnern Johnny Oduya och slutade snusa.
Meningen var länge att jag någon sommar skulle ta mig till Russnäs när han kom hem med bucklan – för det var alltid dit han tog den – men det blev aldrig av och det sörjer jag nu.
Fast byn står ju kvar och är värd att besöka vid något annat tillfälle.
Det är ju därifrån en av de bästa, mest underskattade backarna i svenska hockeyhistorien kommer.
Tack för allt, Yellbear. Jag kommer sakna dig.