Galaföreställning i New York City, del 2

NY RANGERS – DALLAS 0-1 (Period 1)
• • •
Först som sist i denna Del 2:
Det är ingenting annat än fucking fucking fantastic att få vara med om det här igen:
Vrål och skrik och jubel och applåder och ”Potvin sucks”-ramsor och öronbedövande musik i högtalarna och sprakande action på isen och elektrisk feeling all over.
Jag visste att jag saknat detta, men inte HUR mycket och tro mig mina vänner, jag känner mig alldeles, alldeles salig!
 • • •  
Brothers and sisters från konungariket – Jacob Peterson!
Rookien från bandyfästet Lidköping gör mål direkt i sin NHL-debut.
Det är ju ingenting annat än magnifikt. Vad fint den pucken kommer lysa i bokhyllan.
• • •
Jaha, Burger Klingbergs säsong hinner pågå i tre och en halv minut.
Sedan blir han mosad i en dubbelmacka och får ledas av isen med uppfuckat knä.
Det är faktiskt så jag sparkar i glasskivan framför mig.
• • •
Rangers är lite bättre med idag än igår, men inte så att man drar efter andan av alla kreativitet och speed och hunger.
Toppspelarna håller fortfarande förbryllande låg profil, ingen riktigt het målchans blir skapad under inledningsperren.
Wake me up before you go-go, får jag lust att utbrista.
• • •
Prins Nils hamnar i en welcome to the NHL-situation när landsmannen Peterson rundar honom och well, den skärselden måste man också gå igenom.
Det är hur sådan motgång hanteras som avgör vem man blir
• • •
Fast Burger återkommer efter bara några minuter, thank god.
Det är ruter i Lerum-pojken.
• • •
Precis innan Mika och Jamie Benn ställer upp för ceremoniell tekning blir det helt tyst i några sekunder och då passar en tjomme med mäktig stämma på att vråla:
– Make Mika captain!
Precis.
• • •
Jag hör inte vad de säger, men jag ser hilarious bilder från MSG-studion – där Valiquette hängt en handduk runt halsen, som under alla kvällar när han satt i båset som back-up åt Henke.
Haha.
• • •
Breadman är roligast under Rangers lagpresentation, för han kör sin patenterade benspark när han kommer ut på isen – men jag vill påstå att det är nummer 93, från Stockholm Sweden, som föräras mäktigast ovationer från läktarhåll.
• • •
Ceremonin för Rod Gilbert – som inkluderar sju tysta sekunder – är fin, men jag kan inte låta bli att fnissa eftersom de använder briljanta St. Vincents ”New York” som tema under video-tributen och i dess refräng har det inte helt rumsrena ordet ”motherfucker” prominent position.
De beepar bort det, förstås, men jag hör det liksom ändå.
• • •
Såklart, har fått två klassiska sladdertackor intill mig på den fullpackade pressläktaren, såna som sitter och pratar om allt annat än det som pågår på isen.
Inget irriterar mig mer och innan kvällen är över lovar jag att böja mig över och fråga om det är okej att jag försöker titta på hockey medan de pladdrar.
• • •
Ursäkta, men Maple Leafs – what’s going on?
• • • 
Nu ska jag bara sitta här och andas och vara lycklig en stund.