En glänta av skimrande magi mitt i serielunken

Ni vet hur det är den här tiden på året.
Grundserienlunken maler på oavbrutet. Omgång efter omgång passerar utan att pulsen stiger nämnvärt varken innan, under eller efter särskilt många av matcherna. Höstens inledande hänförelse har för länge sedan klingat av och vårens himmelska klimax känns fortfarande avlägset. Det är – ännu så länge – svårt att suggerera sig själv till övertygelsen att konsekvensen av utgången i drabbningarna vi bevittnar är särskilt betydande.
Också denna fas har sin charm. Vi som ägnar nio månader av året åt det magnifika skådespelet NHL vaggas in i en skön vardagstrall där showen liksom bara pågår och pågår och aldrig tar slut.
Det är skönt. Rogivande. Tryggt – om än inte upphetsande.
Men plötsligt, vid sällsynta tillfällen, är det en enskild happening till duell som lyser upp vintermörkret och skänker skälvande elektricitet åt en ordinär onsdagskväll mitt i allt det rutinmässiga.
Som nu, i New York City 19 januari herrens år 2022, när NY Rangers kommer hem efter säsongens längsta roadtrip och tar emot självaste Toronto Maple Leafs.
Utan förvarning börjar hjärtat slå hårdare, alla sinnen skärps, syret i luften blandas med skälvande förväntningar.
Det finns flera skäl att det händer just ikväll.
För det första: Maple Leafs är ett av ligans allra bästa och mest sevärda lag och de har inte varit i New York på nästan två år – sedan 5 februari 2020, närmare bestämt.
För det andra: Även Rangers är bra just nu och ingen kan ens minnas senast de och Leafs var bona fide topplag på samma gång.
För det tredje: En hyggligt manstark församling murvlar har tagit sig ner från Big Smoke, trots allt wojne wojne vid gränsen, och då uppstår kittlande hype liksom av sig själv.
För det fjärde: Vi har en uppsättning passionerade och högljudda Leafs-fans här i bloggen och de är svältfödda på live-sändningar med de blåvita favoriterna.
Så folks, häng med nu.
Mitt i vardagens outhärdliga gråhet öppnas, tillfälligt, en liten skreva av skimrande magi.
• • •
Frågan är känslig och splittrande, alla har sin egen mycket bestämda uppfattning, så jag tänker inte jubla för högt över den nya Covid-policy NHL och spelarfacket kommit överens om och presenterade igår.
Men det är alltså så att man efter All Star-breaket slutar leta efter positiva fall i trupperna. Bara de som har symptom – och de som måste korsa gränsen mellan USA och rigorösa Kanada – kommer fortsättningsvis testas.
Om man känner sig frisk får man alltså spela – även om man bär på smitta.
Hemskt, tycker somliga. Utmärkt, tycker jag – som ser säsongen, och hela livet, räddas. Och mer behöver vi inte orda om det.
• • •
Dagen till ära kränger jag förstås på mig en kostym och kommer extra tidigt till Garden och det har jag i och för sig inget för, ty media-ingången öppnar inte förrän tre timmar innan puckdrop, så jag får trampa runt kring måttligt idylliska Penn Station en timme.
Men jag gillar det. När något större än vanligt inträffar vill jag ägna hela dagen åt just det. Verkligen absorbera atmosfären, komma i stämning på riktigt.
Dessutom blir jag just denna eftermiddag kallad ”Papi” för första gången.
Av en kvinna. Väldigt härjad förvisso. Men ändå.
Jag står med en pappmugg kaffe från Starbucks i korsningen vid 33:e och åttonde när hon kliver rakt fram, fyrar av ett påfallande tandlöst leende och säger ”Hello Papi!”.
Sen går hon igen.
That’s me, folks.
Papi Furman!
• • •
Idag torgfördes det uppdaterade schemat också och först och främst vill jag bara uttrycka min beundran för de som har den våldsamt komplexa uppgiften att få ordning på det.
Jo, de har dataprogram till hjälp nuförtiden, men ändå. Jag får ont i magen bara av att tänka på hur de pusslar och grejar och tänker och krånglar för att få ihop ett rimligt schema i hallar där det sannerligen inte bara spelas hockey – och där resorna för gästande lag måste beaktas i flera led.
För övrigt kan vi konstatera att februari blir en egenartad månad – även utan OS-uppehåll. Somliga kommer spela extremt mycket, andra knappt alls. Rangers, till exempel, har bara två matcher mellan första och femtonde februari. Och Tampa spelar bara sex matcher under hela månaden.
Många sköna resor till Karibien kan spelarna planera in…
• • •
Minns ni när Doc Emrick utbrast ”The is a Conn Smythe shift” om Zätas insats i tre-mot-fem-underläget i Stanley Cup-finalen 2008?
Well, igår tror jag vi såg ”The Norris Trophy game” i Los Angeles.
Victor Hedman var ingenting annat än enorm under sina nästan 33 minuter på isen.
Fast man ska väl egentligen inte vara förvånad. Han är just den typ av idrottsman som samlar sig till sina allra mest fenomenala insatser under situationer som den igår, när Bolts alltså tvingades spela med bara fyra backar.
Det är därför han blivit en av den svenska hockeyhistoriens allra största.
• • •
Även Laffe Lafreniere har nu lämnat Covid-protokollet, så Rangers kan för första gången på ett bra tag ställa upp med helt ordinarie lag ikväll – sånär som på Sammy Blais då; borta resten av säsongen.
Även Leafs manskap är hyggligt intakt, men Jake Muzzin kan fortfarande inte spela, så vi får njuta av helsvenska backparet Sandin-Liljegren.

Det ska bli mycket angenämt.
• • •
Kent Hughes-effekten, var det den vi såg i Dallas igår?
Well, jag tror det blir bra med honom som ny GM i den ärorika klubben från Quebec. Gamla agenter, det är nåt med såna.
• • •
Hur kan det fortfarande vara januari?
Denna Lucifers mörka grav till månad har nu pågått tre gånger så länge som exempelvis maj, augusti och juni vanligtvis pågår.
Det är inte bara en känsla, det är den kalla sanningen.
• • •
Apropå Kent Hughes får jag plötsligt lust att lista mina favoriter som heter Kent.
1. Kent Norberg i Sator
2. Kent, rockgruppen
3. Kent Kenta Nilsson
4. Clark Kent
5. Kent Andersson, skådespelaren
6. Kent, cigarettmärket
7. Kent Forsberg, Foppas farsa
8. Kent Finell, radioprataren
9. Kent Carlsson, tennisspelaren
10. Kent Jansson, en jag gick i skolan med.
• • •
Tipsraden en gång till då – med kommentarer:

•New Jersey – Arizona 1
– De har sprattlat till på slutet, ökenhundarna. Men Devils är starka hemma och Bratten från Trångsund återvänder ikväll.

•Anaheim – Colorado 2
– Det här borde bli en underhållande holmgång, men om Avs bara är på tårna och presterar i närheten av maxförmåga ska de vinna.

• • •
Leafs – och dess mediafölje – har varit ute på tråkigare bortaresor än den som tagit dem till Världens Huvudstad just nu.
De kom igår och spelar mot Rangers ikväll. Sedan har de två helt lediga dagar innan de går upp mot Islanders i UBS Arena på lördag.
Eventuella autografjägare i läsekretsen på plats i NYC just nu bör ha restaurangerna och barerna i Meat Packing District under uppsikt i morgon kväll…
• • •
Men Ååååsa, säg åt nån chef på sjukhuset där i Memphis att du måste få gå tidigare ikväll. Vi behöver dig i spåret som Rangers behöver Storken i kassen!
• • •
Det här är min kompis Kevin. Han jobbar på Toronto Star och blev en gång gravt förolämpad av svenska fans i Boston. Han var ute och gick på stan dagen innan första Stanley Cup-finalen 2019 när en av våra landsmän kom fram och pickade honom på axeln och frågade:
– Är det inte du som är Per Bjurman?

Haha, stackars Kevin!
• • •
Det spelades in podcast idag också och avsnittet är snart ute. Jag säger inte att Rick Bowness borde få sparken, men nästan.
Något måste ju hända med Stars. Det som hände igår kan inte beskrivas som annat än ynk.
• • •
Idag fyller min legendariske vän och broder Roger Olsson på Hagalund i Borlänge – också känd som Bölden, Bullen, Bulltofta, Bussen, Lance, Länsman, Bagarn, Kockfan, Bod, Sven Johan och Nallen, för kärt barn har verkligen många namn – år och jag ber att få utbrista i tidernas mest eftertryckliga hurra.
• • •
Elvis är back in the building. Jodå, nu har Elias återerövrat självförtroendet och ni i alla andra lag – watch out!
• • •
Åh, Skräddarbacken-Johan är här också. Då, när till och med de på Upper West Side reser sig ur sofforna, vet man verkligen att något stort väntar.
• • •
Leafs-pojkarna är alla med i fotbollsuppvärmningen i zamboni-entrén en dryg timme före puckdrop – och de hojtar och skriker på det sätt man man bara gör när man har flytet och vet att man förmodligen kommer vinna igen.
• • •
Okej, serielunken – vik hädan.
Nu ska vi, för en kväll, njuta av verkliga hetta och nerv och förväntan i The Wooorld’s Most Famous Arena.
Showtime!