En glänta av skimrande magi mitt i serielunken, del 2

NY RANGERS – TORONTO 1-3 (Period 1)
• • •
I fem-sex minuter ser det ut som att Edmonton anno 1985 möter Tunabros juniorer anno 1912.
Leafs är sanslöst överlägsna, gör precis vad de vill med chockade hemmaspelare och kunde haft ledning med 12-0 (lätt överdrift, men ibland måste man ta i för att hamra in en poäng…)
Sedan kommer de av sig en smula, eller om det är Rangers som förstått att att matchen faktiskt börjat – men efter den inledande urladdningen är det bara logiskt att Bunting får in ytterligare en puck här i slutet.
• • •
Någon gång måste någon reda ut vad den här första-matchen-efter-roadtrip-misären bottnar i.
Alla vet att det är en faktor och ändå…varje jävla gång!
• • •
Gosse, Leafs första PP-uppställning – där har vi inget, och absolut inget, annat än weltklasse på varenda position.
Att, som Rangers ta utvisning på utvisning mot denna motståndare, är följaktligen som att ta med sig inkopplad brödrost i badkaret.
• • •
Med assisten till Marners 2-0-mål når Lill-Nyllet milstolpen 300 NHL-poäng.
Så nu sjunger vi en liten trudelutt för den unge estradören.
• • •
Meh, här laddar man som en häcklöpare inför en OS-final för att Leafs-fansen i spåret ska få något extra att gotta sig åt.
Då är Idsint skadad och Chall-Åsa på jobbet.
Sicket västgötaklimax!
• • •
Teddy Baldkin, 15-åringen som helt fasansfullt förolyckades i en match i Connecticut för några veckor sedan, hedras före puckdrop – med alla lagkamraterna i St. Luke’s uppradade nere vid sargen.
Rörande.
• • •
Man kan förstå om Leafs inte ägnar födelsedagsbarnet Ryan Reaves så mycket uppmärksamhet när Rangers anfaller, men det är ju onödigt att lämna honom SÅ ren.
Ingen har varit ensammare sedan Tom Hanks i ”Cast Away”.
• • •
Snubben som sjunger nationalsångerna verkar bli stressad när Gris-Olle och de andra börjar vråla under ”O Canada”, för plötsligt drar han upp tempot så den gamla hymnen nästan låter som en Ramones-dänga.
• • •
Now, om det här känns som en stor kväll kan ni ju fatta vad som väntar om en dryg vecka.
På fredag, 28:e, är det Henke-ceremoni.
Ojvoj.
• • •
Jag och Upper West Side-Johan har de pladdrande dårarna som bänkgrannar ikväll igen – de som tammefan inte kan vara tysta tre sekunder i rad.
Det måste bli någon ändring på det här, annars kommer jag göra något jag får ångra.
• • •
Nu ska jag varva ned med den pausunderhållning som tillhandahålls av DJ Pauly D – Upper West Side-Johans gamle favorit.